Åtstramning blir inte ett abstrakt budgetord utan får kropp och själ genom personliga erfarenheter av sömnlöshet, skam, utmattning, sjukskrivning och förlamande ångest. Men med solidaritet från samhälle, vänner och en tro på sig själv visar Brandt hur rehabilitering och framgång är möjlig även efter en kraftig stressreaktion.
Christer Theandersson, fil dr i sociologi har läst Oscar Brandts bok ” Överlevnad – för samhället och människorna”.
Kultur| Christer Theandersson
Efter fyra år med Tidölaget är Sverige ett kylslaget land. Långtidsarbetslösa får inte mer än 5 621 kronor efter skatt i månaden. Företag har gjort konkurs i tusental efter räntechock, svag köpkraft och en politik som predikar arbetslinje men inte bygger efterfrågan. Hyrorna har rusat och klimatpolitiken tappat fart. Fattiga, sjuka och långtidsarbetslösa bär upp åtstramningen. Inkomstkrav och färre permanenta uppehållstillstånd kastar ut flyktingar, människor som bott här i årtionden och till och med människor som är födda i Sverige. Vinnarna och de som ärvt sina pengar får sköna skattesänkningar. Tidölaget sparkar nedåt och klassamhället skäms inte det minsta. Oskar Brandts bok ”Överlevnad – för samhället och människorna” visar på en annan väg inför valet 2026. Internationalen har redan uppmärksammat boken, det behövs därför inte ännu en vanlig recension. Moderaterna går till val på än lägre a-kassa och trygghetshyror, en förskönande omskrivning för marknadshyror. Bokens huvudfråga framstår som akut; hur bygger vi ett samhälle där människor inte bara överlever, utan också får rimliga möjligheter att blomstra?
En av bokens viktigaste poänger gäller ekonomins grundantagande. Med utgångpunkt i Modern Monetary Theory (MMT) angriper Brandt föreställningen att staten fungerar som ett hushåll. Ett hushåll måste få in pengar innan det kan betala sina räkningar. En stat med egen, flytande valuta fungerar inte så begränsat enligt MMT. I stället skapar staten själv sina pengar och dessas värde ligger i det arbete som människor tvingas utföra på grund av skatteplikten. När folk betalar skatt till staten, har arbetet utförts och pengarnas värde är slut. Därför förstör staten skattepengarna den får in och skapar nya vid nästa statliga utbetalning.
Det öppnar för en annan politisk fantasi. Välfärd utan utförsäkringar, bra arbeten åt alla, kortare arbetstid, avgiftsfri sjukvård i världsklass, trygg a-kassa, låga boendekostnader, generösa pensioner, en human migrationspolitik och grön omställning ska vi inte se som tärande kostnader. Rätt utformade fungerar de som samhällsinvesteringar. De stärker människors trygghet, köpkraft, hälsa och arbetsförmåga.
Brandt är inte naiv inför faran med inflation men menar samtidigt att ökad penningmängd inte är ett problem så länge det finns arbetskraft, energi, naturresurser och produktionsförmåga. Penningmängden måste motsvara verklig produktionsförmåga. Detta är ett viktigt grundantagande inom MMT. Vi behöver inte acceptera åtstramningens standardsvar; att vanligt folk alltid ska betala kriser genom sämre välfärd, hårdare arbetsvillkor och dyrare liv.
Boken kritiserar också att penningskapandet i praktiken överlåts till privata banker genom utlåning vilket är en viktig kugge i den nyliberala politik som förts i Sverige under en längre tid. När hushållens skulder håller i gång ekonomin växer penningmängden så länge folk tar nya lån. Men när skulderna blir för tunga, människor inte kan låna mer eller börjar betala av lån, krymper penningmängden och krisen slår till. I stället för bankerna skall staten i ökad uträckning stå för penningskapandet, menar Brandt. Detta skulle gynna gemene man såväl som det större samhället. Banker bör också i ökad utsträckning tjäna samhällsnytta, inte spekulation. Kapitlet om egendom knyter detta till ojämlikhet; privat ägande är ett demokratiskt villkorat samhällskontrakt. Stora förmögenheter kan och bör omfördelas när de skadar arbete, trygghet och samhällsekonomi.
Brandt varnar också för EMU eftersom euron tar bort nationell penningpolitik. Vid kriser kan länder då inte devalvera eller stimulera ekonomin lika fritt, utan pressas mot nedskärningar, privatiseringar, lönesänkningar och sämre villkor. Därför blir kronan ett demokratiskt verktyg.
Brandt angriper arbetslinjens nyliberala åtstramningspolitik och menar i stället att ett gott samhälle ska ge människor arbete efter förmåga och talang. Den som kan arbeta ska få bidra. Men arbetet måste organiseras så att människor inte bryts ned. Brandt visar hur stress, konkurrens och social otrygghet kan bryta sönder även ambitiösa och begåvade människor. Författarens eget liv är ett exempel där utbildning, hög arbetsmoral, stark vilja inte räckte till utan kraschade när arbetslivets krav och samhällets hårdnande villkor blev för tunga.
Det är här boken får sin särskilda kraft. Den förenar samhälleliga förhållanden och personlig erfarenhet. Åtstramning blir inte ett abstrakt budgetord utan får kropp och själ genom personliga erfarenheter av sömnlöshet, skam, utmattning, sjukskrivning och förlamande ångest. Men med solidaritet från samhälle, vänner och en tro på sig själv visar Brandt hur rehabilitering och framgång är möjlig även efter en kraftig stressreaktion.
Välfärd står inte i motsats till utan är ofta en förutsättning för effektivitet. Trygga människor vågar utbilda sig, byta bana, flytta, söka arbete och ta ansvar. Otrygga människor tvingas däremot acceptera sämre villkor, lägre löner och arbeten där deras förmågor slösas bort. Det gäller a-kassan. Det gäller sjukförsäkringen. Det gäller studiemedlen. Det gäller bostäderna. Det gäller vården. Här finns en lärdom för den svenska vänstern inför valet 2026. Människors vardag och livsmöjligheter måste bli bättre på riktigt, i annat fall kommer människor att överge vänstern!
Bokens klimatpolitik är också värd att beakta. Brandt vill inte bygga omställningen på skam, askes och moralism. Han vill se strukturella och effektiva klimatlösningar. Klimatet måste räddas genom övergripande satsningar; grön teknik, investeringar och rättvis fördelning – inte genom att vanliga människor får ännu sämre liv.
Det är en viktig politisk poäng. En grön omställning som uppfattas som försämrad livskvalitet för arbetare, landsbygd, låginkomsttagare och sjuka kommer att möta motstånd. En omställning som ger bättre transporter, billigare grön energi, tryggare arbeten, renare luft och starkare samhällsservice kan däremot vinna brett stöd.
Brandt skriver också om migration utifrån solidaritet, men inte som gränslös retorik. Vi kan ha en reglerad men samtidigt human migration. Den kan vara så stor att vi slipper ömmande utvisningar. Ett fungerande samhälle ska inte heller kasta ut människor som rotat sig, byggt liv, arbetat, studerat och blivit en del av landet. Vi måste möjliggöra för dem som bor i Sverige och träffat kärleken utomlands att få bo i Sverige med sin kärlek. Också om de är funktionsnedsatta och inte tjänar så mycket pengar. Samtidigt måste politiken skapa arbete, bostäder och utbildning så att varken invandrare eller infödda ställs mot varandra.
Här ligger bokens antirasistiska styrka. Den säger inte bara ”var snäll”. Den frågar vilka materiella villkor som gör tolerans möjlig. Trygghet och tolerans hänger ihop. Otrygghet skapar rädsla. Rädsla skapar syndabockar och grogrund för högerpopulism. Men bokens ekonomiska insikt är att vi kan expandera välfärden, arbetstillfällena och samtidigt bedriva en human migrationspolitik utan hög skatt på låg- och medelinkomsttagare. Staten behöver ju inte få in pengar innan den spenderar. Detta är ett grundantagande i MMT.
Brottsbekämpningen börjar långt innan polisen ingriper menar Brandt. Full sysselsättning, god utbildning, fungerande socialförsäkringar, rimliga bostadskostnader och minskade klyftor förebygger kriminalitet genom att minska den sociala utsatthet som göder den. Men boken förespråkar också ett starkt rättsväsende med tillräckliga resurser till polis och rättsvårdande myndigheter. Trygghet skapas enligt Brandt både genom sociala investeringar och genom ett samhälle som har förmåga att upprätthålla lag och ordning.
Det fina med Brandts bok är att den inte stannar vid samhällsanalysen. Den övergår i livsstrategier. Brandt skriver om att nå mål, hantera stress, misslyckanden som en del av att ta sig fram i livet, vila, träna lagom, sova, hushålla med pengar och hitta glädje i små marginaler. Det kan låta som självhjälp vilket det också är. Men det är självhjälp utan nyliberal skuld. Brandt säger inte; ändra din attityd så försvinner samhällets problem. Han säger snarare; samhället är hårt, men vi behöver trots det leva ett gott liv.
Här finns tankar om att inte ge upp, men också om gränser. Om att vara ”happily dissatisfied”; nöjd nog för att leva, missnöjd nog för att förbättra. Om att lära sig av sina erfarenheter. Om powernaps, behovet av hobbies, promenader, träning, vänner, kaffe på gården och det stora i det lilla.
Det låter enkelt. Men i ett ojämlikt samhälle blir sådana saker politiska. Mer ojämlika samhällen gör nästan alla olyckligare. Sverige innehåller fortfarande mycket gott som inte behöver kosta mycket; en bok på biblioteket, en promenad till havet, styrketräning, ett samtal med en vän, en stunds vila, eller en film på SVT Play när kroppen inte orkar mer.
Vi har inte facit när vi fattar viktiga beslut i livet, väljer utbildning, arbete, relationer eller politisk väg. Vi lever på förhand och får förståelsen i efterhand. Därför behövs både politik och nåd. Samhället måste ge människor reella villkor att lyckas. Människor måste också få vara ofullkomliga ibland utan att förlora sitt värde.
Inför valet 2026 bör boken läsas som mer än ett inlägg i en åtstramningsdebatt. Den är ett försök att formulera svenska folkets möjligheter att välja ett blomstrande samhälle; lägre skatt för vanligt folk, högre skatt för de rika, stark välfärd, bra arbeten åt alla, reglerad men samtidigt human migration, grön omställning utan askes och en vardagsfilosofi där människor får leva, vila, njuta, kämpa, misslyckas och försöka igen.
Det är en politik för överlevnad. Men ännu hellre; en politik för liv.