▶ Ett företag vill utvinna metaller
▶ Stora miljövärden står på spel
▶Regeringen har ännu inte satt ner foten
Ledare|Vecka 20
”Jag skulle annektera planeterna om jag kunde; jag tänker ofta på det. Det gör mig ledsen att se dem så tydligt och ändå så långt borta”. Ordens upphovsman var Cecil Rhodes, den brittiska kolonialherre som gav Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) dess namn, vilken i slutet av sitt liv drömde om vidare exploateringar även bortom vår egna planet. Rhodes utflykt i fantasins värld kan synas verklighetsfrånvänd, och lite ett barn av den science-fiction litteratur som under slutet av 1800-talet började florera. Men kapitalets herremän saknar gränser i sin jakt efter nya resurser och profiter. Faktum är att idag undersöker flera företag möjligheterna till gruvbrytning på världsrymdens asteroider. Det som verkar ligga än närmare i tid är dock brytning långt ner i havsdjupen.
Företag som strävar efter att börja utvinna metaller på havets botten träffas numera regelbundet på internationella konferenser. Utvinning av detta slag kuggar även in i den alltmer skärpta huggsexan mellan USA och Kina runt den globala kontrollen över så kallat kritiska metaller. Donald Trump har utfärdat en exekutiv presidentorder som ger grönt ljus för utvinning av metaller inom gränsen för landets territorialvatten. Kina i sin tur har tecknat samarbetsavtal med flera önationer i Stilla havet som också öppnar upp för utvinning. Det vi ser idag är hur företag intensivt kartlägger världshavens förekomster av noduler (mineralklumpar) med metaller. Men motstånd från FN-organet ISA, forskarsamhället och miljöaktivister har bidragit till att storskaliga exploateringar ännu inte fått fart.
Utvinning av dessa metaller ur havsdjupen är förbundet med ett antal allvarliga – och kanske förödande – hot mot miljön. Vi har idag en alltför bristfällig kunskap om ekosystemen i dessa hav för att det ska gå att bedöma konsekvenserna av storskalig gruvverksamhet. Det som oroar är bland annat de stora plymer av sediment som kommer spridas när enorma mängder material från havsbottnarna sugs upp, liksom när de delar av materialet som inte innehåller metaller släpps tillbaka ner i havet. Därtill lagras enorma mängder koldioxid i våra hav och vi har ingen aning om vilka konsekvenser omfattande gruvbrytning riskerar att få. Det är inte heller bara koldioxid som riskerar att frigöras utan även miljögifter som under lång tid legat bundna i havssedimenten. Växt- och djurliv kommer dessutom störas av det omfattande buller som verksamheten föranleder.
Hotet om gruvbrytning av detta slag tornar nu även upp sig inom vårt egna rikets gränser. Det är företaget Scandinavian Ocean Minerals som vill ha tillstånd för att inleda kommersiell exploatering av fyndigheter i Bottenviken, främst är det Greenpeace som uppmärksammat detta hot. Tidöregeringen har redan tidigare gläntat på dörren för möjligheten till utvinning genom att Scandinavian Ocean Minerals gavs tillstånd för att kartlägga förekomsten av metaller; först i delar av Bottenviken och därefter i hela området. Undersökningarna påvisade rikliga förekomster av järn och mangan, metaller som främst används vid framställningen av stål. Däremot var förekomsten av nickel och kobolt, metaller som är väsentliga för den gröna omställningen försumbara. Mot bakgrund av det borde alla argument för utvinning fallit och saken nu vara ur världen.
Det verkar dock inte vara så enkelt. När Greenpeace sonderade inställningen bland riksdagspartierna sade sig KD, C, V och MP vara mot brytning av metaller i Bottenviken, S och L svävade på målet genom att inte ge några entydiga svar och M samt SD behagade överhuvudtaget inte att svara.
Tidöregeringen har ännu inte satt ner foten i denna fråga och det är hög tid att fler aktörer än Greenpeace höjer sina röster.