Framför oss ligger en utdragen kamp mellan det kollektiva Väst och det globala Syd som försöker förstärka strukturerna för ett rättvisare och multipolärt system, menar Werner Schmidt i artikelserien ”Imperialismen och vi”. Det nya kalla kriget Anders Karlsson menar istället att vi ser ett nytt imperialistiskt block under Kinas ledning växa fram i kamp mot det USA-dominerade.
Opinion | Anders Karlsson
Internationalen har publicerat fem artiklar av historikern Werner Schmidt där han guidar oss genom det imperialistiska systemets utveckling från 1500-talet och fram till våra dagar. Det är i det stora hela en lärd framställning, men där jag har avgörande invändningar mot Schmidts slutsatser i den sista artikeln Det nya kalla kriget där han skriver följande:
”Framför oss ligger en utdragen kamp mellan det kollektiva Väst och det globala Syd där de förra gör allt för att bevara den gamla ordningen, medan de senare försöker att förstärka strukturerna för ett rättvisare och multipolärt system”.
Jag ser snarare en värld där västimperialismen – under ledning av USA och med främst EU och Japan som underhuggare – alltmer utmanas av ett annat imperialistiskt block lett av Kina med Ryssland som sin främsta allierade; att se ”det globala Syd” som ytterst en form av kollektiv homogen enhet leder oss fel. Grunden i sammanhanget för USA:s exempellöst aggressiva utrikespolitik under Trump är att man med näbbar och klor försöker att bibehålla sin dominans mot främst Kina som vår tids uppåtstigande imperialistiska makt, men där USA fortfarande har ett tydligt militärt övertag.
I röda rummet 3-4 2025 skrev jag en artikel med just rubriken ”Kina – den uppåtstigande imperialistmakten”. Jag tryckte här bland annat på följande aspekter: – Kinas ekonomi är idag ungefär lika stor som USA:s
– Redan 2009 blev man världens största varuexportör
– Kinas utländska direktinvesteringar har sedan 2000-talets början vuxit explosionsartat
– Antalet kinesiska företag som investerar utomlands kan idag räknas i tiotusental och man täcker nästan all världens länder.
– När Den nya sidenvägen knäsattes 2013 hade vår värld aldrig tidigare skådat ett så omfattande investeringsprojekt.
– Kina gick 2017 om det av västmakterna dominerade Internationella Valutafonden/Världsbanken som världens största långivare.
Rent militärt står Kina ännu bara för ungefär en tredjedel av USA:s militära utgifter, men krigsmakten har en årlig ökningstakt på runt sju procent. Vi kan också se hur Kina uppträder alltmer aggressivt i sitt närområde Sydkinesiska sjön där man med sina anspråk kommit på kant med övriga kuststater, negligerar fullständigt internationell rätt och uppträder militärt hotfullt. Allra tydligast visas musklerna mot Taiwan – med hangarfartyg som patrullerar runt ön och stridsflyg som dagligdags kränker taiwanesiskt luftrum. Kinas starka man Xi Jinping har också svurit på att under sitt regentskap införliva Taiwan – ”om nödvändigt med våld”.
En parallell kan dras till det förra seklets första decennier när Storbritannien fortfarande var den globala dominanten, men där USA var på frammarsch och i Centralamerika och Karibien alltmer lät sin militära makt tala. Sannolikt är att Sydkinesiska sjön idag på ett liknande sätt utgör ett kinesiskt ”övningsområde” inför framtida än vidare aktioner.
Werner Schmidt skriver hoppfullt om ”ett rättvisare och multipolärt system”. Den främsta sinnebilden för det är organisationen BRICS – bestående av bland Ryssland, Kina och Indien, men även länder som Iran och Saudiarabien. Det är dock en synnerligen disparat församling där de skilda ländernas målsättningar pekar åt tämligen olika håll. Istället för att överskatta BRICS vikt bör det nog snarare ses på ett liknande sätt som den rollen Alliansfria Rörelsen spelade under det kalla krigets dagar.
Nej, den dominerande tendensen i dagens värld är som sagt var att två imperialistiska block utkristalliserat sig.
Vår uppgift som socialister handlar då inte om att ta ställning för någondera parten. För varför skulle det vara ”bättre” för den afrikanska arbetaren att bli exploaterad av ett kinesiskt företag än ett amerikanskt? Eller för Tanzania att hamna i den kinesiska skuldsaxen istället för Internationella Valutafondens?
Vi befinner oss i en tid där vi på längre sikt kan skönja konturerna av krigsuppmarschen 1914, en historisk situation där socialister som Lenin, Trotskij och Rosa Luxemburg vägrade ta ställning för någon av de imperialistiska aktörerna.