Det kallas för mänsklig exceptionalism, antagandet att det som gäller alla andra arter inte gäller oss. Vi är inte exceptionella på så vis att en begränsad värld kan försörja en ständig tillväxt i antal människor – den kan inte försörja en ständig tillväxt av ekonomin heller och nu är det så, att de där två hänger ihop. Förhoppningsvis är vi snart exceptionella på ett annat sätt: äntligen smarta nog att inse att kvinnor som råder över sina kroppar och sin försörjning sällan föder många barn.
I del 4 av Bodil Carlssons sommarserie tar hon upp den aktuella diskussionen om varför det föds så få barn i Sverige och andra västländer – och är det ett problem?
Kulturen|Bodil Carlsson
När Halvjordssocialismen ( av forskarna Drew Pendergrass och Troy Vettese) har avfärdat prometheanismen – föreställningen om människans berättigade maktfullkomlighet gentemot naturen – ger sig boken i kast med malthusianismen. Den tyske sjuttonhundratalsprästen Malthus var upphovsmannen till en av de tre skrifterna från 1700-talets slut som författarna ser återkomma i vår syn på människornas plats i världen. Malthus ansåg, att mänsklig befolkningsutveckling oundvikligen är beroende av tillgången på mat och uttryck det matematiskt: livsmedelsproduktionen kan öka linjärt, men befolkningen ökar exponentiellt, vilket betyder att tillgången på matdubblas under t ex tvåhundra år, så fördubblas antalet människor – vilket kommer att sluta i svält, krig och epidemier. Malthusianismen har av vänstern kommit att uppfattas som människofientlig. Författarna delar den inställningen och ser dessutom miljörörelsen som smittad – den hävdar ju emellanåt, att 8 miljarder är för många. Halvjordssocialism tycks uppfatta oro för befolkningstrycket som en motorväg till utrotning: de som säger att det finns gränser för hur stor världens befolkning kan bli uppmanad till massmord, vare sig de säger det rakt på sak eller underförstått. Författarna styrker sitt resonemang med citat från och hänvisningar till etnorasister; som smör på brödet säger man att alla som vågar antyda något åt det hållet också är etnorasister. I mina ögon är detta fulargumentation. Om någon hävdar, att afrikanska kvinnor måste tvångssteriliseras för att minska befolkningssökningen, medan vita kvinnors barnfödande på hemmaplan måste belönas, så har det inte mycket med planetära gränser att göra; det är bara gammal hederlig vitsupremacism som har hittat ett nytt argument. Om David Attenborough säger att 8 miljarder är mer än planetens långsiktiga kan bära, så betyder det inte nödvändigtvis att han är en diskret ekofascist som legitimerar massmördande. Det kan vara så, att han säger en obekväm sanning.
Tänk om dödens diskreta supporters inte är malthusianer, utan de krafter som stänger ner Medicaid, stryper USAID och UNRW, subsidierar vapenföretagen, avreglerar utsläppen och – i en tid då allt fler flyger fattigdom och torka – bygger murar mot all global rörlighet utom kapitalets och råvarorna?
Så här ser grafen över befolkningsutvecklingen ut.
https://se.images.search.yahoo.com/search/images;_ylt=Awr.pOVBHmZo9wEAccPU EYpQ;_ylu=Y29sbwNpcjIEcG9zAzIEdnRpZAMEc2VjA3Ny? type=E210SE1494G91862&p=global%2Bpopulation%2Bgrowth%2Bgraph&fr=mcafee&imgurl=https%3A%2F%2Fwww
För vilken annan däggdjursart skulle vi se den explosionen i antal som oproblematisk? Halvjordssocialism ens författare oroas över den växande sammanlagda belastningen av köttproducerande boskap – vilket de gör rätt i – men inte över den växande sammanlagda belastningen skapas av den art som äter boskapen. Då är man, om ni ursäktar att jag säger det, ännu mer än bara lite prometheansk själv.
Det kallas för mänsklig exceptionalism, antagandet att det som gäller alla andra arter inte gäller oss. Vi är inte exceptionella på så vis att en begränsad värld kan försörja en ständig tillväxt i antal människor – den kan inte försörja en ständig tillväxt av ekonomin heller och nu är det så, att de där två hänger ihop. Förhoppningsvis är vi snart exceptionella på ett annat sätt: äntligen smarta nog att inse att kvinnor som råder över sina kroppar och sin försörjning sällan föder många barn. Självbestämmande kvinnor är fåbarnsfödare: alla som har legat på ett förlossningsbord och sedan lagt ner år av arbete och ansvar på resultatet inser varför. Fortfarande är mödradödligheten i störtblödningar och infektioner så hög i fattiga länder att en kvinna sällan kommer i närheten av en lika stor risk att förlora livet. Barnsängsfeberns bakterie är fortfarande med oss; stelkramp dödade så skickade som under 1980-talet varje år över en miljon människor – de flesta var nyfödda. Deras nyförlösta mammor löpte i länder utan vaccintillgång samma risk och gör så fortfarande. Tror någon att de är tillfrågade om hur många barn de vill föda? Själv är jag beredd att satsa nästa månads pension på att ingen läsare av det här inlägget har fött åtta barn. Kan det bero på att vi inte behöver dem för att försörja oss när vi är gamla? Att ett samhälle med framtidssäkerhet och självbestämmande för kvinnor gör att vi nöjer oss med två barn?
Det går att bygga samhällen där detta blir verklighet för alla, inte bara för oss i den rika delen av världen. Om ni frågar mig, är det vad vänstern bör satsa på.
Och därmed, tålmodiga läsare, är vi inne i avsnittet av Halvjordssocialism där jag blir allvarligt oense med dess författare.
På bilden: barnrik svensk familj, arbetarrörelsens arkiv.