I morgon spelar Sverige mot England i fotbolls-EM.
Vi önskar dem allt lycka till.
Men vill också passa på att återpublicera Bodil Carlssons historiska text om hur fotboll blivit Big Business.
Krönika|Bodil Carlsson
Jag är bara en liten tant. Världen är full av saker som övergår mitt förstånd.
Jag fattar inte hur man byter propp i proppskåpet och det enda jag begriper om bilar är att deras konstruktion är en primitiv imitation av däggdjurens anatomi. Jag förstår inte ilskan över Super League, projektet som sprack mot en vägg av manlig vrede. Vad hade ni väntat er, pojkar – en annan värld än den vi lever i?
Roman Abramovich är en påhittig man – så mycket fattar jag. Som ung i armén sålde han bensin till officerare: stulen bensin, bensin från kapade tankbilar, säger en del källor. Sedan sålde han gummiankor från sin lägenhet. Men det var förstås bara början. Hur Abramovich kom åt startpengarna för att delta i kampen om privatiserade sovjetiska naturtillgångar som olja och aluminium vet inte jag – gummiankorna lär inte ha räckt som startkapital – men han gjorde det. När han blev guvernör för en utfattig provins donerade han så mycket pengar till skolor och sjukvård att invånarnas livssituation förbättrades nästan lika mycket som hans egen ställning säkrades. Ja, och så lärde han ju känna Putin. I tre år bodde han inne i Kreml.
Numera bor han i fyra sammanslagna grannfastigheter på Manhattan. Efter Kreml har hans hemhörighet växlat. I många år reste Abramovich till och från Storbrittannien på ett investerarvisum, specialdesignat för den sortens utlänning som skyfflat in minst 2 miljoner pund i brittisk affärsverksamhet. Lite tråkigheter med förgiftningar av ryska dissidenter på engelsk mark gjorde britterna sura och det drog tyvärr ut på tiden att få till och med ett sådant visum förnyat för den som var ryss. Så 2016 ville Abramovich i stället få schweiziskt medborgarskap. Där fick han nobben, för en schweizisk myndighet kom fram till att hans pengar delvis hade illegala rötter och att han själv misstänktes för penningtvätt. Abramovich lejde jurister för att hindra att uppgifterna spreds i media, men det gick inte som han hade hoppats med det heller. Han blev medborgare i Israel i stället.
Jag vet att han skänker pengar till en organisation som stöttar judiska bosättningar i östra Jerusalem och jag fattar att hur mycket han än donerar, så klarar han sig skapligt på det som blir över. Han är nummer 113 på listan över världens rikaste. Han äger en flotta av yachts; en av dem, Eclipse, är den näst största av sin sort i världen. (Det finns förstås listor för sådant också, så att killarna har något att jämföra sig med.) Eclipse kostade Abramovich nästan 400 miljoner dollar 2010, säger Forbes; den har skottsäkra fönsterglas och pansar runt Abramovichs rum. Abramovich äger ett flygplan, en Boeing 767 med namnet The Bandit försett med lyxbadrum och konferensrum och vardagsrum och stora sovrum och ett skydd mot missiler fullt i klass med Air Force One. Startar man sin affärsverksamhet med gummidockor och sedan tar klivet över till ryska naturtillgångar får man förmodligen ovänner på köpet.
Abramovich äger förstås också ett fotbollslag. 2003 hade Chelsea köpt på sig så många spelare till så höga löner att skuldkraschen var nära. Då klev Abramovich in. Det blev en snabb försäljning, som det brukar bli när båda parter har mycket att vinna. 2021 har fotbollsklubben ett uppskattat värde på 27 miljarder svenska kronor i tillgångar och inga skulder alls.
Hur gick det till? Vad är de där 27 miljarderna för något? Sändningsrättigheter? Jag är bara en stackars tant. Jag förstår inte vad miljoner ensamma adrenalinrus framför TV:n har med arbetarklassens traditioner att göra. Så ni får ha överseende om jag tror att en rysk oligark hittade ett skuldhål att tvätta sina pengar i och på köpet fick en social och geografisk position i centrala London att operera från och att några miljoner av er gick på det för att ni inte ser skillnaden mellan att gilla fotboll och att vara betalande underhållningsboskap åt kommersiella företag som kallar sig klubbar.
Jag vet kort sagt inte vad ni ser, när ni tittar på gängen med överbetalda sprintande män i företagsmärkta tröjor. Emirates Fly Better?
Själv ser jag bara det gamla vanliga, det nya vanliga: pengar i olika skepnader som rusar efter mera pengar. Vad var det som tog er med överraskning?
6 000 migrantarbetare har dött i Qatar sedan de regerande biljardärerna där började bygget inför World Cup 2022. Importerad arbetarklass från Pakistan, Nepal och Bangladesh. Amnesty säger att Fifas intäkter 2014 låg på 2 miljarder dollar. De som bygger fotbollsstadium, hotell, flygplats och nya vägar för Fifas fest tjänar i snitt 220 dollar i månaden. När de orkar i hettan händer det tydligen att de spelar lite fotboll med varandra.
Tillägg: Sedan denna text skrevs 2021 har Abromovich sålt Chelsea (2022) kopplat till att Rysslands invasion av Ukraina fortsätter, och lever nu enligt uppgift i Turkiet. Men fler oligarker har trätt in på fotbollsmarknaden, från bla Quatar och Abu Dhabi, och arbetarklassporten fotboll fortsätter i sin roll som sportwashing-arena och transformering till glittermarknad för världens rikaste.