Förintelsens offer har ingenting att göra med den israeliska regimens krigsbrott. De tillhörde världsjudenheten, inte staten Israel, inte sionistiska högerregimer. Att använda dem som hot eller varning eller jämförelse i dagens kamp utgör, som jag ser det, en slags historisk kidnappning för nuets syften, skriver Håkan Blomqvist i ett svar på kritiken som riktats mot hans artikel om installationen i Umeå som jämställt Förintelsen av Europas judar under andra världskriget med Israels folkmord på palestinier i Gaza.
Opinion|Håkan Blomqvist
Att behöva diskutera antisemitism när israelisk militär massakrerar uthungrade hjälpsökanden, bombar FN:s lager för nödhjälp, systematiskt spränger och river palestinska bostäder, lägger Gaza i grus och fördriver befolkningen, kan förefalla närmast obscent. Det är palestinierna som är utsatta för nuets folkmord, inte israelerna.
Men den så kallade konstinstallationen i Umeå har väckt debatt och även kritik från olika håll, också mot undertecknads artikel i Internationalen med titeln ”Provokation mot Palestinasolidariteten i Umeå?”. Nej, frågan syftade inte till att ta till en ”smidig konspirationsteori” för att dölja att ”någon man sympatiserar med har gjort bort sig”. Den var snarare uttryck för stor bestörtning över att någon serverat palestinasolidaritetens motståndare ett sådant tillfälle att misskreditera rörelsen. Att låta två resoluta karlar med palestinafanor stå vakt framför dockor av hängda judiska Auschwitzfångar med en liten palestinsk kvinna i förgrunden, hur kan det tolkas? En omedelbar sådan, åtminstone för många med judisk tillhörighet, är som hotelse, ”det kan hända igen”. Banderollens text ”Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord”, förändrar i det sammanhanget inte mycket, utan kan lika gärna läsas just som att det kan ske igen, om inte…
Men var inte den enklaste tolkningen, som kritiker av artikeln för fram, att fascistiska folkmord är lika ohyggliga mot vem de än riktas, mot palestinier eller judar? Visst, och förhoppningsvis var det installationens avsikt. Och, påpekades det, eftersom Israel enligt lag är en judisk stat är det då inte rimligt att jämföra folkmordet mot palestinierna med det tidigare folkmordet mot judarna?
Enligt min uppfattning är det att gå i Netanyahuregimens fälla där krossandet av palestinierna framhålls just som vägen att förhindra ett nytt folkmord på judar samt godta den numera lagstiftade sionistiska föreställningen att Israel är judarnas stat (trots att de flesta av världens judar inte alls lever i Israel). Plus att, med Moshe Dayans berömda ord redan från 1950-talet, se kriget mot palestinierna som ett historiskt uppdrag från Förintelsens offer: ”Miljontals judar som utrotades för att de inte hade något land tittar på oss från den israeliska historiens aska och beordrar oss att bosätta oss och återuppväcka ett land för vårt folk.”
Men, som jag underströk, Förintelsens offer har ingenting att göra med den israeliska regimens krigsbrott. De tillhörde världsjudenheten, inte staten Israel, inte sionistiska högerregimer. Att använda dem som hot eller varning eller jämförelse i dagens kamp utgör, som jag ser det, en slags historisk kidnappning för nuets syften.
Betyder det att det inte finns någonting att lära av historiens folkmord inför dagens katastrofer? Naturligtvis finns det. Folkmordsforskare runt om i världen har försökt förstå och identifiera faktorer som bidrar till folkmord alltsedan andra världskrigets slut då genocide – folkmord – 1946 kom att fastställas som brott i internationell lag av FN. Juristen Raphaël (Rafal) Lemkin, med judisk bakgrund i Polen, utvecklade begreppet i krigets slutskede utifrån erfarenheten av det systematiska nazistiska folkmordet på Europas judar men också andra grupper. 1948 års folkmordskonvention definierade folkmord som det avsiktliga försöket att helt eller delvis förgöra en nationell, etnisk, rasbestämd eller religiös grupp genom att avsiktligt skada medlemmar av gruppen fysiskt eller mentalt eller döda dess medlemmar, avsiktligt åsamka gruppen levnadsförhållanden som är avsedda att åstadkomma dess fysiska förstörelse som helhet eller delvis, införa åtgärder med syftet att förhindra barnafödande inom gruppen och med tvång överföra barn från gruppen till en annan grupp.
Lemkin själv sägs ha menat att FN-definitionen var för smal och inte kom att användas mot kolonialmakters massmord eller den sovjetiska stalinismens brott.
Ändå är förstås en växande världsopinion övertygad om att Israels krig mot Gaza och etniska rensningar utgör en pågående Nakba mot det palestinska folket som handlar om just folkmord, dessutom inför öppen ridå – oavsett juridiska spetsfundigheter. På så sätt har det släktskap med övriga folkmord, som mot Rohingyas i Myanmar, Yazidier i Irak, darfurier i Sudan, tutsis i Rwanda och längre tillbaka Förintelsen av det judiska folket i Europa, romas, krimtatarer och många andra.
Både israeliska och internationella forskare menar att Israels krig och förtryck av palestinierna bör klassas som folkmord. Raz Segal, föreståndare för Holocaust and Genocide Studies vid Stockton University i New Jersey, ser Gazakriget som en “textbook of genocide”. Amos Goldberg, Förintelsehistoriker vid Hebrew University i Jerusalem menar att Nakban (1947-49) var folkmord. Omer Bartov, som tills nyligen var redaktör för Yad Vashem Studies vid världens största centrum för Förintelseforskning i Israel, identifierar folkmordets olika steg i Israels krigföring mot Gaza; avskiljningen och isoleringen av motståndaren, främlinggörandet och demoniseringen, tillvänjningen vid brutaliserande metoder, dödandet, utsvältningen, fördrivningen osv hela vägen till realiserandet av folkmordet.
Jamen, var det inte just det som installationen i Umeå ville säga och leda tankarna till? Förhoppningsvis. Men i dagens läge när Netanyahuregimens krigsbrott sker öppet inför världen ledde den snarare, som jag ser det, tankarna bort, till frågor om hot mot judar och antisemitism.
Men snälla nån, det var en konstinstallation, sådana är till för att provocera – typ upphängd Erdogandocka, Dror Feilers och Gunilla Skölds Feilers ”Snövit och sanningens vansinne” 2004 (som attackerades av Israels ambassadör) eller varför inte Lars Vilks rondellhundar…?
Att recensera ett verk utifrån dess konstnärliga kvalitéer ligger utanför mitt intresse. Det är som manifestation jag är starkt kritisk. Liksom mot det slentrianmässiga ”samma fascister här som där”. Jag förstår det raseri som söker de värsta tillmälen, men är det inte mer skrämmande att folkmord kan begås av en högerextrem regim med stöd av en värld som ser sig som demokratisk?