Årets Pride-firande i Stockholm var nordens största. 50 000 deltog i firandets höjdpunkt – den färgglada Pride-paraden som drog fram genom staden. Kantad av jublande och vinkande åskådare och en handfull högerextrema motdemonstranter.
Inrikes|Andreas Nyman text och foto
Stockholm Pride har firats sedan 1998, och tåget har varit föremål för kritik både utifrån och inifrån. Extremhögern – från nazister till sverigedemokrater i riksdagen – har angripit paraden, både fysiskt och med motioner i kammaren. Och inom priderörelsen har kritik lyfts om att festivalen blivit för kommersiell eller för opolitisk. För omkring 10 år sedan bröt den anarkistiska falangen med paraden. I år valde även Ung vänster att avstå.
Samtidigt är det kanske nu mer än på länge vi behöver en bred och samlande humanistisk rättviserörelse – för kritikerna finns ännu kvar.
Tiotusentals hade åkt in till stan, antingen för att gå i eller för att titta på pridetåget. En tragisk handfull stod på Kungsbron och protesterade. Nazisterna från NMR och några meter ifrån dem en aktivist som försökt provocera fram bråk med palestinademonstranter, på uppdrag av den sverigedemokratiska webb-tv-kanalen Riks.
Två israeliska flaggor – sida vid sida med nazister. Det är surrealistiskt.
Märkligaste banderollen stod Moderaterna för: ”Hög skatt = homofobi”. Jubel mötte nästan alla ekipage, utom Kristdemokraternas, som mest spred tystnad omkring sig. Försvaret var nog de enda som höll sig med levande musik på bilflaket.
Flera block i tåget uppmärksammade situationen i Gaza. Queers against fascism demonstrerade för ett fritt Palestina och Vänsterpartiets banderoll bar texten ”No pride in genocide”.
Överlag var det ändå en fest av glädje för de flesta. Musiken dånade från lastbilsflak, brandbilar duschade publiken med vattenslangar och människor dansade och log.
Pride är, som så mycket annat, politiskt. Och det kommer det fortsätta vara.
