Samtidigt som Tidöregeringen lanserar Lars Trägårdhs svenska kulturkanon krymper kulturens andel av statsbudgeten till den lägsta nivån på två decennier – och ingen verkar höja på ögonbrynen. Men oroa dig inte: i stället för bibliotek, satsningar på läskunnighet, högre lärarlöner eller humaniora får vi en lista över ”rätt” konstverk. Ett saftigt hundben att tugga på medan verkliga problem – skolor, bibliotek, integration – ignoreras fullständigt.
Kommentar|Dror Feiler
Kriteriet att ett verk måste vara minst 50 år gammalt är mer än en slump. Det är en blinkning till nationalistiska nostalgiker: nyare konst, skapad av invandrare, i förorter eller av yngre generationer, är per definition ovälkommen. Rap, fri jazz, spoken word, klassisk modern musik, samtidskonst, modern litteratur – glöm det. Kvinnor? Underrepresenterade. Resultatet? En lista som inte speglar Sverige idag, utan en etnocentrisk saga där alla som inte passar in i bilden osynliggörs. Och naturligtvis jublar SD och andra konservativa krafter – äntligen en drömförpackning av kulturpolitik.
Alexander Christiansson, SD:s kulturpolitiska talesperson, kallar kanonen ett motmedel mot ”mångkulturalismen”. Som om man kan vrida klockan tillbaka, som om mångfald vore enbart ett problem snarare än Sveriges verklighet och styrka.
Kulturminister Parisa Liljestrand tror att kanonlistan ska minska polariseringen och skapa samhörighet. Ja, för inget förenar människor som en statligt utvald lista över vilka konstverk som är ”tillräckligt svenska”! Hur länge ska vi låtsas att statlig uppfostran fungerar bättre än folkets egna smak och kreativitet?
För kulturarbetare är hotet konkret: ska teatrar, museer och konstinstitutioner checka av verk på listan för att vara ”goda institutioner”? Ska konstnärer börja anpassa sin kreativitet efter nationalistiska ideal? Fri kultur formas av människor – inte av statliga kommittéer. Denna kanon är inte kulturpolitik, den är kontrollpolitik i förklädnad.
Urvalet talar sitt tydliga språk: romantisk nationalism, manliga konstnärer, kyrka, stat eller hov som uppdragsgivare. Moderna svenska namn som Lars Norén, Kristina Lugn, Göran Tunström och Sara Lidman lyser med sin frånvaro. Och som pricken över i: när det var dags för presentationen av denna ”reform” fick en ekonom ordet – inte en kulturarbetare. Symboliken kunde inte vara tydligare: kultur reduceras till siffror, byråkrati och politisk propaganda.
Kanonprojektet är inget annat än Tidöavtalets nationalistiska ambitioner förklädda till kulturpolitik. Regeringen försöker skriva om Sveriges kulturella berättelse till en homogen, etnocentrisk saga. Om målet verkligen vore samhörighet, integration och trygghet, hade man börjat med bibliotek, skolor och humaniora – inte med en nostalgisk lista som ska disciplinera smak och konstnärlig frihet.
Den nya kulturkanonen är inte en väg till samhörighet. Den är ett nationalistiskt spektakel, en politisk cirkus, ett spel för gallerier och medier – och ett verktyg för att cementera klyftor. När dammet lägger sig kommer listan att falla i glömska – men skadan för Sverige och kulturen kan bli långvarig. Och medan Tidöregeringens politiker applåderar sig själva kan kulturarbetarna bara sucka, skaka på huvudet och fortsätta kämpa för ett Sverige där alla röster får höras.
Övre bilden: Marx Mukaru och Nasir Sarr, vinnare av Ortens poet 2025.
Melody Farshin, ståuppare och författare
Rapparen Adaam
Dror Feiler, musiker, kompositör, aktivist