De kemiska produkterna från oljan – allt från konstgödseln och bekämpningsmedlen till asfalten på vägarna, från nya klädfibrer som polyester till tomtarnas vita nylonskägg, från paraffinet i nostalgiska adventsljus till tindrande renar i paljetterad plast på robotsnaggade gräsmattor –
Vad behöver vi?
Bodil Carlsson har läst Erika Bjerströms bok ”Demokratin dör i hettan” och går på spaning efter den tid som flytt och den som kommer.
Kulturen|Bodil Carlsson
Hur många minns 1950-talets arbetarstadsdelar? I vårt gistna trähuskvarter låg en mjölkbutik på hörnet. Där lämnade man tillbaka den tomma mjölkflaskan och bar hem en ny. Varma dagar sänktes den ner i en hink kallvatten i köket för att hålla sig färsk. Om det vankades köttbullar drygades färsen ut med mycket havregryn och mycket lök, men efter löningen kunde söndagsmiddagen rentav bli fläskkotlett med gräddsås. En gång i veckan beordrades hela klassen ner i de grunda karen i skolans badkällare, även om några kom från stenkvarteren och otroligt nog hade badkar hemma; tanken var att även vi från trähusen skulle hållas rena. Det hände inte ofta att vi stötte ihop med läroverkskillarna från stenhusen, men vi kände igen dem med ett ögonkast. Deras kläder var annorlunda, men det var deras kroppshållning också: de var en bättre sort än vi och visste om det.
För oss gällde enkla grejer för både vuxna och barn. Vit blus eller skjorta till fest; annars gällde dämpade färger, mest grått och blått, som såg rena ut längre. Den svarta bakelittelefonen ringde aldrig före nio på morronen eller efter nio på kvällen, om det inte var dåliga nyheter. Hade klockan stannat för att man glömt dra upp den? Ring Fröken Ur!
Sedan började något hända. Vanligt folk flyttade in i hyreslägenheter med tvättstuga på gångavstånd och badrum i varje lägenhet. Man kunde duscha hemma, som finingarna. Man måste inte bära koks till kakelugnen på vintern och ha underställ inne, när centralvärmen strålade ut sommartemperaturer från elementen i vartenda rum. Kallvattenhinkarna blev kylskåp och glasflaskorna tetrapak med varumärke. Man kunde byta till rena kläder nästan varje morron. Mammorna behövde inte sitta och laga trasiga sockor på kvällen. Männen slutade stå i flock framför radiohandlarens skyltfönster under fotbolls-VM, för alla utom de mest trådslitna pensionärerna hade skaffat egen TV. Sextiotalet rann iväg, exportindustrin sålde och lönernas andel av BNP var fortsatt hög. Man fick råd med en bussresa till Rom för att se Colosseum innan man dog.
Sedan kom bilen.
Sedan kom charterflyget.
Sedan kom nätet. Sedan mobilerna.
Sedan kom mera och mera och mera av allt.
Livet blev kort sagt sagolikt mycket bättre. Först här; sedan i större delar av världen. Maten blev bättre och billigare. Vaccinationerna tog fart. Medellängden och medellivslängden ökade. Läskunnigheten spred sig. Mobilerna gav chansen att kommunicera med människor i andra delar av världen i realtid. Hur gick allt det där till? I Demokratin dör i hettan, Erika Bjerströms nyutkomna och mycket läsvärda bok om sitt liv som klimatjournalist, citeras en man, som tidigt i år rekvirerades från fossilindustrin för att bli minister för Trumps energidepartement. Han heter Chris Wright och vill förstås inte se några begränsningar för fossilutsläpp. Men han är ingen vanlig enkel klimatförnekare; han medger, att koldioxidanhopningen i vår atmosfär och dess konsekvenser är resultatet av vår förbränning av fossil energi. Men han påpekar, att uppvärmningen är priset för bygget av ”den moderna världen” där extrem fattigdom minskat, förväntad livslängd har ökat och där bilar, tåg och flygplan ger oss friheten av en rörlighet för både människor och varor, som aldrig tidigare har funnits. Som med allt annat i livet måste man göra avvägningar, säger han. Smakar det, så kostar det – typ. Allt har en nota.
Vet ni vad?
Chris Wright har rätt. Energitillgången från fossila bränslen byggde ena halvan av den värld vi lever i och tar för given nu. Energin gav oss inomhusbelysning; de som lärde sig läsa och skriva kunde öva i sina hem. Maskinerna extraherade och bearbetade järnet, maskinerna plöjde och skördade; maskinerna transporterade maten. De kemiska produkterna från oljan – allt från konstgödseln och bekämpningsmedlen till asfalten på vägarna, från nya klädfibrer som polyester till tomtarnas vita nylonskägg, från paraffinet i nostalgiska adventsljus till tindrande renar i paljetterad plast på robotsnaggade gräsmattor – byggde en stor bit av den andra halvan med hjälp av energi från samma olja eller från kol. Vi tar det för givet nu. Vad har vi kvar, om det försvinner?
Vad behöver vi?
Jag har inte sett något enda bra svar på den frågan – minst av allt från våra politiker, som antingen samtliga har gått den kurs på Handels där man lär sig trolla ständig tillväxt med knäna, eller helt enkelt aldrig har levt i någon annan verklighet och därför inte kan föreställa sig tillväxtens slut; eller, möjligen, både och. Men svaret på den frågan måste vi ta fram. För så här är det också, även om Wright inte nämner det:
Den nya världens sagolikt bättre liv koncentreras allt mera till en del av dess befolkning, men den inkommande notan blir större och större för alla. Självklart inte för Wright – företaget som han grundade 2011 och som då hette Liberty Oil Field Services var tolv år senare värt 2,8 miljarder dollar. Då hade det bytt namn till Liberty Energy, för ordet ”olja” lät inte längre vackert överallt, men Wrights egen inkomst som VD låg 2023 på 5,6 miljoner dollar. Så oavsett hur det går med den globala uppvärmningen har han råd med både AC och svalt duschvatten plus en del annat. Alla har inte det, men fler och fler och fler skulle behöva det. Varifrån skall det tas?
Bjerström fångar i en skarp ögonblicksbild Wrights nya värld när hon besöker dalgången Coachella Valley i öknen i södra Kalifornien, där nytt värmerekord nåddes 2023 med 46 grader Celsius sexton dagar i sträck. Sanddyner, stenbumlingar och torrt gräs – och så plötsligt prunkande grönt med dadelodlingar, persikoträd och många golfbanor, för långt under sanden finns underjordiska sjöar som kan tömmas. Pumparna kräver energi. Gissa varifrån den kommer? Fruktodlingarna och gräsmattorna sköts av lågbetalda arbetare. Gissa varifrån de kommer? Arbetarna hyr små ruckel eller skrotfärdiga husvagnar för en bra bit av lönen och betalar extra, när AC:n måste slås på. Golfbanorna avnjuts av vita amerikaner som bor i villorna en bit bort. Förra året påbörjades skapandet av ett särskilt exklusivt bostadsområde byggt på en konstgjord sjö, där villorna står på lika konstgjorda öar omgivna av en mur. Mäklarna lovar, att vattenspegeln skall reflektera solstrålarnas hetta och hålla temperaturen några grader lägre än utanför murarna. Innanför murarna kommer vågskaparmaskiner att placeras: världens största, lovar fastighetsannonserna. Den latinamerikanska kvinnan som Bjerström besöker köper dricksvatten i fyralitersdunkar att duscha i, för vattnet som kommer ur kranen i hennes hyrda husbil är arsenikhaltigt.
Mera av allt. För några.