USA allt mer aggressivt mot Latinamerika

▶ Osminkad rovgirighet

▶ Venezuelas olja i skottlinjen

▶ Motstånd måste resas

Ledare|Vecka 51

I sitt klassiska verk Latinamerikas öppna ådror citerar författaren, Eduardo Galeano, Smedley D Butler, en högt uppsatt representant för USA:s marinkår som på sin ålders höst uppvisade en imponerande klarsynthet runt vad det var för maktintressen som han under stora delar av sitt liv tjänat: ”1909-12 hjälpte jag till att städa Nicaragua för det internationella bankhuset Brown Brothers. 1916 förde jag med mig ljuset till Dominikanska republiken i de nordamerikanska sockerintressenas namn. 1903 hjälpte jag till att pacificera Honduras till förmån för de nordamerikanska fruktbolagen…Nästan hela tiden tjänstgjorde jag som förstklassig gangster åt Big Business, åt Wall Street och åt bankirerna. Kort sagt, jag var kapitalisternas pistolman”.

Det var på 1930-talet som Butler blickade tillbaka på en över tre decenniers lång karriär inom USA:s marinkår. Exemplen kan tyckas ligga långt borta i tid men speglar en imperialism vars hot, militära våld och ekonomiska exploatering riktat mot Latinamerika även är skrämmande aktuella i våra dagar. En röd tråd löper genom historien ända från att president James Monroe 1823 utfärdade den doktrin där han tecknade bilden av Latinamerika som en kontinent där USA – med gudomlig nåd på sin egna ”bakgård” – skulle inneha den yttersta bestämmanderätten. Vi glömmer inte heller alla USA:s invasioner, stöd till militärkupper, lågintensiv terrorkrigföring och dödsskvadroner samt egna destabiliseringsoperationer, ekonomiska blockader och sanktioner. Flera av oss något äldre solidaritetsarbetade till stöd för det chilenska folket efter Pinochets militärkupp 1973, andra av oss drog våra strån till stacken efter den sandinistiska revolutionens seger i Nicaragua 1979 eller samlade under 1980-talet in pengar till FMLN:s väpnade befrielsekamp i El Salvador och Hugo Chávez bolivarianska revolution i Venezuela förmedlade hopp om en ljusare morgondag.

Det var i januari i år som Donald Trump återigen svors in som USA:s president. Det har varit ett år där USA:s utrikespolitiska aggressivitet och maktdiktat blivit än mer påtagliga. Militären rustar upp med en intensitet som vi inte skådat sedan Ronald Reagans 1980-tal, bombningar/drönarattacker och rena hot har blivit flera, tullvapnet används för att tvinga andra nationer till underkastelse och kampen mot Kina om att kontrollera vår världs så viktiga tillgångar av kritiska metaller har trappats upp. Ytterst ser vi ett USA som med näbbar och klor slåss för att upprätthålla sin globala dominans.

Inte minst har Trumps administration riktat sina energier och maktanspråk mot ”uppstudsiga” regeringar i Latinamerika. Vi har sett det mot länder som Kuba, Brasilien och Colombia, men allra mest påtagligt mot Venezuela.

Det USA idag utsätter Venezuela för kan inte betecknas som något annat än ett lågintensivt krig. Sedan lång tid tillbaka plågar man det redan fattiga venezolanska folket med omfattande ekonomiska sanktioner. Under höstens lopp har det trappats upp genom att CIA fått fullmakt att genomföra operationer inne i själva Venezuela för att ytterligare skada landets ekonomi och destabilisera Nicolás Maduros styre – med det yttersta målet att få till stånd ett regimskifte. Det har kombinerats med USA:s sänkningar av så kallade ”knarkbåtar” – med besättningar och allt – i Karibiska havet och Stilla havet, en form av regelrätta avrättningar. USA:s allvarliga syfte understryks dessutom av det massiva uppbåd av krigsfartyg som man dragit samman utanför Venezuela – med USS Gerald Ford, världens största hangarfartyg, i frontlinjen.

Det har hettat till än mer efter att USA helt sonika beslagtagit en venezolansk oljetanker. Trump skriver också på Truth Social att han beordrat en ”total och fullständig” blockad mot alla sanktionsbelagda oljetankrar till och från Venezuela. Vad det nu i realiteten kan innebära? Likt ett despotiskt kreatur – eller en senil kolonialherre från forna tider – kräver därtill Trump att Venezuela återlämnar ”all olja, mark och andra tillgångar som de tidigare stulit av oss”.

USA:s lågintensiva krig mot Venezuela kan när som helst övergå till något ännu värre, trots det har inte ett ord av protest hörts från den svenska regeringen mot dessa uppenbara folkrättsbrott. Upprörande nog är det dessutom helt tyst från oppositionspartierna i riksdagen, inte ens Vänsterpartiet har höjt rösten. Men över hela vår värld har det under senare år ägt rum imponerande mobiliseringar mot Israels folkmord i Gaza. I dagsläget krävs det något liknande mot USA:s imperialistiska krigspolitik!