När Nidaas syster hade fått spridd magsäckscancer och familjen lyckats få en möjlighet till behandling för henne i Egypten- då stängde Israel gränsövergången.
Nidaa tröstar ofta sig vid havet – och har lyckats resa sig efter sin systers död och ta sin magisterexamen.
Internationalens medarbetare inne Gaza, Mallak Abuhamda, är tillbaka med ännu en stark berättelse om livet i det krigshärjade Gaza.
Fokus|Mallak Abuhamda
I Gaza mäts lidandet inte i siffror eller sammanfattas i rubriker. Den är skriven på trötta ansikten och speglas i ögon som bär berättelser tyngre än någon själ kan bära. Där, där havets dån blandas med explosionernas ljud, och där motståndskraft blir en nödvändighet snarare än ett val, lever berättelser större än uthållighet och djupare än ord någonsin kan förmedla. I Gaza är varje person en roman, och varje hem är ett vittnesbörd om en smärta som lämnar ingen utan ett ärr.
Nidaa, fyrtio år gammal, en älskare av havet, är kvinnan som vågorna lärde att dölja sin sorg bakom ett lugnt ansikte, och hur hon återvänder starkare varje gång hennes hjärta krossas mot strandens klippor. Hon sitter vid vågornas kant som om hon lyssnar på en hemlighet bara hon kan höra—en hemlighet som tillhör havet och som ibland liknar henne i sitt lugn och ibland i sitt raseri. Hon låter vinden varsamt röra vid sitt ansikte, som en gammal vän som känner till varje historia. Hon skriver i sanden det hon inte kan säga till någon, med vetskap om att vågorna kommer att sudda ut det inom några sekunder. Hon frågar horisonten om sina drömmar som är förlorade mellan vattnets blå och livets tyngd.
Hon älskar havet eftersom det liknar henne: ibland lugnt, ibland rasande, och tillräckligt djupt för att rymma allt som inte kan sägas. I ett hörn av denna sargade stad bor Nidaa… En kvinna på fyrtio, orubblig oavsett hur hårda stormarna är, likt ett olivträd djupt rotat i jorden trots allt som slår mot den. Två år av krig, och ännu fler år av förlust. Men inget var svårare för henne än att förlora sin enda syster, Fidaa— en själ som var
mer än en syster: en andra mor, en vän för livet, axeln hon lutade sig mot när världen stramade åt runt henne. Cancer härjade i Fidaas kropp; hon diagnostiserades med magsäckscancer den 28 februari 2024. Ändå höll hoppet fast vid en brådskande resa till Egypten för att fortsätta behandlingen.
Nidaa packade hoppets väska den dagen och förberedde sig för avresa, men kriget var hårdare än deras drömmar. Samma dag som Nidaa och Fidaa skulle korsa Rafah gick de israeliska styrkorna in i staden, tog över övergången och den stängdes den 5 juli 2024. Den stängdes som om ödet själv bestämde sig för att stänga det sista fönstret genom vilket ljuset kunde komma in. Den dagen föll Nidaa ner i en bottenlös grop – en grop av hjälplöshet, den sortens död som dödar själen långt innan den når kroppen. Det dröjde inte länge innan Fidaas kropp gav efter för sjukdomen. Nidaa låg där bredvid hennes säng, hörde smärtskriken som det inte fanns någon medicin för, såg förtvivlan i sin systers ögon medan hon inte kunde göra annat än att hålla hennes hand och gråta i tystnad.
Hon säger:”Jag såg henne lida rakt framför mig, och jag kunde inte göra något…kunde inte lindra hennes smärta, kunde inte återställa hennes hälsa, inte ens återuppliva hoppet om resor som bröts vid en stängd port.”Fidaa gick bort den 4 juni 2024, och med henne gick en del av Nidaas hjärta. Hon säger alltid:”Fidaa var inte bara min syster… Hon var min mamma, min vän, min själ. Gud gav mig bara en syster, men hon var värd hundra. I varje svårt eller
lyckligt ögonblick var hon alltid den första att stå vid min sida och stötta mig.”
Men smärtan upphörde inte med hennes bortgång. Nidaa bär på en tyngresorg: ”Jag är inte bara ledsen över att ha förlorat Fidaa… Jag är ledsen för hennes åtta barn, det yngsta bara nio år gammalt. Hur ska de leva utan sin mamma? Min syster bar hela huset— deras mat, deras kläder, deras skola, deras liv. Utan henne kommer de att vara förlorade. Vem ska ta hand om dem? Vem ska lyssna på dem?”
Så här är livet i Gaza: Vissa förlorar sina hem, vissa förlorar sin hälsa, vissa förlorar sina själar och vissa förlorar de käraste människor de har. Och ändå reser sig människor varje morgon med fasta ansikten och trötta sinnen, och möter livet med all dess grymhet. Deras berättelser är skrivna på havets sand, bortförda av vinden, men aldrig glömda. Gaza, trots smärtan, slår fortfarande av liv. Den brister och reser sig igen. Den gråter och gör motstånd. Den förlorar, men fortsätter att leva. Gaza är en stad som gör ont, men också lär… lär ut hur sorg kan vara ädel, hur motståndskraft kan bli en daglig vana, och hur ett belägrat hav kan förvandlas till en fristad för alla.
Trots förstörelsen som kriget lämnat efter sig och såren som ännu inte läkt, lyckades Nidaa förvandla sitt lidande till styrka och skapa en prestation värd att berätta om. Mitt i ljuden av förlust och bombardemang, strömavbrott och dagarnas tyngd banade Nidaa väg mot sin magisteruppsats som om hon återtog sin dröm från ruinerna.
Så här är vi i Gaza – vi älskar kunskap lika mycket som vi älskar havet, träden och livet självt. Förhållandena var inte bara svåra – de var outhärdliga. Hon studerade i det svaga ljuset från en telefonskärm som snart skulle bli mörk på grund av brist på batteri. Hon samlade sina referenser från bibliotek som förstörts under rasmassorna. Hennes hjärta var tungt av sorgen över att ha förlorat Fidaa, en förlust som lämnade ett ofyllbart tomrum. Och ändå bar hon sin smärta på sina axlar och gick framåt, som om hon sa till livet: Du kommer inte att besegra mig. De långa nätterna blev hennes plats att fortsätta skriva, även när fönstren skakade av explosioner i närheten. Och varje gång hon tänkte på att sluta, mindes hon sin systers ord innan hon gick bort: ”Fortsätt, Nidaa… du är stark nog.” Det var som om Fidaa stannade vid hennes sida, lyfte henne varje gång hon var på väg att falla.
Nidaa övervann allt:• Ljudet som krossade hennes fokus varje ögonblick.•Rädslan som bodde i hennes bröst som en ständig gäst.• Smärtan som lagt sig inom henne sedan porten stängdes och med den sista chansen att rädda sin syster.• Och det tunga ansvar kriget lade på hennes axlar—särskilt gentemot Fidaas åtta barn. Med varje sida hon skrev bevisade Nidaa att viljestyrka är starkare än förstörelse, och att kunskap kan blomstra även i ett belägrat land. Till slut stod hon rak på sig, med sin magisteruppsats i händerna.
Det var inte bara en akademisk prestation… Det var en triumf över krig, över döden, över smärta. När hon tog sin examen sade Nidaa: ”Jag tillägnar denna avhandling själen hos min syster Fidaa… hon var min dröm, och nu är hon anledningen till att jag fullbordade allt jag påbörjade.”
Nidaas prestation är inte bara ett tecken på excellens utan också ett bevis på människans själs förmåga att resa sig oavsett hur tunga bördorna blir. Det är en berättelse om motståndskraft som läggs till de otaliga berättelserna om Gaza – en plats som aldrig slutar att resa sig igen.
Köp boken ”Vårt Gaza – berättelser inifrån ett folkmord” och stöd våra medarbetare inne i Gaza. Allt vi får in går oavkortat till dem.
Swisha 255 kr till 123 0524934 eller till PG 39691-1.
Skriv namn och adress i meddelandefältet
