Rikskonferensen Folk och försvar 2026 pågår i Sälen mellan 11 och 13 januari.
Många är djupt bekymrade över den skenande upprustningen, i världen, i Sverige, som nu är med i Nato, och vi har all anledning att tro att rustningsspiralen fortsätter.
På årets SocForum på ABF höll Internationalen i ett välbesökt samtal på tema: ” Vad hände med den socialistiska antimilitarismen”, där Håkan Blomqvist, historiker och medlem i SP och välkänd medarbetare i Internationalen, Jacob Johnson, fd riksdagsledamot för Vänsterpartiet, och Kajsa Ekis Ekman, journalist, författare och grundare av nättidningen Parabol, diskuterade hur vi ska se på vad som händer från socialistisk synvinkel?
Håller vi på att få ett nytt ”befäst fattighus”?
Vilka faktorer har varit styrande i utvecklingen för att vi idag inte bara har en höger som hurrar över rustningshysterin, utan en socialdemokrati som i stort sett håller med – och -i alla fall i Sverige- ett vänsterparti som inte heller kraftfullt motsätter sig upprustningen av varken det egna försvaret, Natoanslutningen eller DCA-avtalet?
Varför dog antimilitarismen i arbetarrörelsen ut? Är antimilitarismen överspelad? Varför?
Fokus|Åsa Mattsson
Här är Håkans Blomqvists inledning i sammandrag:
— Arbetarrörelsens antimilitarism var av väldigt olika slag. Om vi går tillbaka till 1800-talet, början av 1900-talet, har vi å ena sidan en mer pacifistisk del, alltså motståndare till krig och vapenmakt och för mellanfolkligt samarbete och att man genom det och de sociala refomerna ska kunna undvika krig i framtiden. Den andra varianten handlar ju om inspiration från franska revolutionen, folk till vapen, man ser att revolutionen kommer att kräva det på ett eller annat sätt. Jag skulle säga att de här olika typerna förlorar båda 1914.
Antimilitarismen blev därefter mer kulturell, alltså mot preusseriet, mot kadaverdisciplin, det ska vara ett folkförsvar. Det är tex bara en kort period 1907 som man använder ordet ”antimilitarism” i den etablerade socialdemokratin.
— På den andra kanten kommer det ju att bli kommunisterna som tar över folkbeväpning, av arbetarklassen, det handlar om att störta det kapitalistiska samhället. Där är man emot rustningarna, inte i princip för man är inte emot Sovjets militära rustningar, men man är emot den borgerliga statens militära rustningar.
—Alla de här varianterna går under på 30-talet, i samband med spanska inbördeskriget; det är så tydligt hur syndikalisterna splittras, ungdomsförbundet för folkbeväpning, kamp mot fascismen med vapen i hand men SAC:s ledning har kvar att till varje pris inte stödja några militära rustningar. Och sen kommer förstås andra världskriget och antifascismen. Antimilitarismen, den gamla, återuppstår aldrig, lite i den vänstermarginal jag själv har tillhört, men annars tränger antimilitarismen in i kampen mot kärnvapen, mot militära rustningar, för internationella nedrustningsavtal, norden kärnvapenfri zon, osv. Det är som en fredsfråga den kommer upp igen
Lyssna på hela samtalet här:
https://www.facebook.com/share/v/1DKsq7JgrX/?mibextid=wwXIfr