Den 3 januari genomförde amerikanska specialförband ett bombangrepp mot Venezuela. Enligt tillgängliga uppgifter var syftet att tillfångata Venezuelas president Nicolás Maduro samt Cilia Flores, parlamentsledamot och presidentens hustru. Attacken krävde livet av över hundra människor. Många av de dödade var civila, men även militärer som hade till uppgift att skydda presidenten stupade i vad som beskrivs som en kraftigt ojämlik strid.
Utrikes|Alex Fuentes
Trumpadministrationen har i stort sett undvikit att redogöra för vad som faktiskt inträffade under den ödesdigra natten. Inledningsvis hävdade man att angreppet mot den plats där Maduro befann sig varade i två minuter. Senare uppgifter visar dock att motståndet pågick i omkring två timmar. Den amerikanska tv-kanalen CBS News erkände senare att sju amerikanska militärer skadades i den militära operationen. Däremot har USA ännu inte medgett hur många amerikanska soldater som dödades – uppgifter som sannolikt aldrig kommer att offentliggöras.
Samtidigt börjar händelseförloppet gradvis klarna. Kuba förlorade 32 soldater under attacken, efter att de överraskats av angriparnas eld. En av de överlevande är den kubanske översten Pedro Yadín Domínguez Álvarez. Nyligen visade han sig offentligt i rullstol vid Revolutionsarméns högkvarter i Havanna, med benen lindade i bandage – tydliga spår av striderna som den 3 januari krävde livet av 32 kubanska stridande. Översten beskrev attacken som fullständigt oproportionerlig:
”Vi angreps med flygplan, bomber, drönare, obemannade farkoster och Apache-helikoptrar som urskillningslöst besköt det område där vi befann oss. Syftet var att inte lämna någon vid liv. Våra kamrater utsattes för ett skoningslöst angrepp – avsikten var uppenbarligen att utplåna alla som var där”, sade Domínguez. Han betonade samtidigt de kubanska soldaternas politiska och kollektiva övertygelse: ”Jag vill försäkra vårt folk om att vi står fast vid revolutionen och är beredda att göra det som krävs för att försvara detta land. Vi är enade inför hoten från USA.”
Trots attackens omfattning övergavs ingen på slagfältet: ”Ingen kom till vår hjälp. Men ingen av våra stupade lämnades kvar.”
Ignacio Ramonet är en framstående spansk-fransk journalist, författare och intellektuell känd för sitt arbete på tidningen Le Monde diplomatique där han var chefredaktör 1991–2008. Den 19 januari 2026 skrev Ramonet i Cubadebate en artikel (”Vittnesmål från en kubansk stridande som försvarade president Maduro.”) som har återpublicerats i Portugals/Brasiliens medier:
”Yohandris Varona Torres hade varit medlem av den personliga skyddsstyrkan i Venezuela i två månader och sex dagar när attacken inträffade – den mest intensiva upplevelsen i hans 23 år som militär, just i hans första internationalistiska uppdrag. Men den där lördagen den 3 januari blev ödesdiger. Klockan tolv på natten tog han sin post; han hade sex timmars vakt. Och även om allt såg lugnt ut visste Yohandri att den största faran låg i att lita på att ingenting skulle hända. Därför gjorde han sitt vakthållande med nästan överdriven noggrannhet.
Det var strax före två på morgonen som han såg den första av helikoptrarna från den amerikanska kommandogrupp som den natten skulle landa i Caracas för att kidnappa president Nicolás Maduro. Han hade knappt tid att lämna sin post för att söka skydd några meter bort och börja skjuta. Det beslutet – eller turen – räddade hans liv. Som om de följde en millimeter-noggrann plan riktade angriparna sitt eld mot den koja han just lämnat.
´De hade mycket större eldkraft än vi,` berättar Yohandri, ´vi hade bara lätta vapen. Det andra till deras fördel var att de verkade veta var allt fanns. Så de sköt mot vakterna och sovsalarna där vi kubaner var, och lyckades döda, bland de första, våra befäl.`
Denna förste underofficer med 23 års erfarenhet i personlig skyddstjänst hade aldrig upplevt något liknande. Men i träningen hade de lärt sig väl – och den där morgonen tömde han magasin efter magasin mot fienden.
´Vi var tvungna att fortsätta skjuta. Försvara och döda,` sade han. ´Vi kämpade där mot helikoptrarna som besköt oss. Trots att våra vapen var mindre så slutade vi inte kämpa, vi stod emot. Jag har min utbildning och vet hur man strider, men de var överlägsna oss. I det ögonblicket var min enda tanke att strida. Jag var tvungen att skjuta, och det gjorde jag.`
´Trots deras eldkraft, tillade han, är jag säker på att vi orsakade förluster hos dem. Mer än de erkänner. Vi kämpade hårt. Vi fortsatte skjuta tills nästan alla av oss föll, döda eller skadade.`
Det var inte en snabb eller lätt strid, som Trump och hans gelikar först försökte få folk att tro. Med dagarna som gått har det blivit klart att endast död och brist på ammunition lyckades släcka den kubanska motståndskraften. Yohandri minns allt med en fruktansvärd klarhet. Hans ögon tycks ta tillbaka varje bild. Han gråter. Han gråter av ilska. Han kommer aldrig att kunna glömma konfrontationen, säger han – men framför allt de timmar som följde, när de överlevande i gruppen var tvungna att transportera sina stupade kamrater.
´Vi bar dem och förde dem till en byggnad som hade skadats men där vi kunde skydda dem. Det var mycket hårt, eftersom det var män vi kände, som vi hade levt med fram till bara några timmar tidigare. Men vi bar dem alla, vi övergav ingen.`
´När bomberna börjar falla är det enda man tänker på att kämpa. Vi var där för det, och det var vad vi gjorde. Det enda som återstår är smärtan över att vi inte kunde stoppa dem. Och denna smärta,` säger han medan han slår sig mot bröstet, ´måste jag utkräva från fienden.`”
De överlevandes vittnesmål från den militära övermaktens militära attack i Venezuela bär ekon från historien. De påminner om de kubanska kombattanter som i mitten av 1970-talet lämnade sitt hemland i en internationalistisk insats för att försvara Angolas befrielse mot den rasistiska sydafrikanska armén. Många gav sina liv då de stupade i strid. Men kampen bar frukt – och segern blev deras.
Bilden: Den kubanske översten Pedro Yadín Domínguez Álvarez som överlevde attacken den 3 januari.