När Vänsterpartiets kongress närmar sig ställs en grundläggande fråga på sin spets: vems intressen ska tillåtas verka inne i partiets beslutsprocesser? Kapitalets – eller arbetarklassens?
Genom motionen ”Rädda interndemokratin – säg nej till lobbyisterna” kräver vänsterpartisten Robert Armblad att näringslivslobbyister varken ska kunna vara medlemmar i Vänsterpartiet eller delta i partiets interna forum.
Fokus|Carl-Henric Svensson
Partistyrelsen säger nej. Men för motionären handlar frågan inte om moral eller individuella avvägningar – utan om klasskamp och makt.
– Näringslivslobbyism är kapitalets organiserade politiska verksamhet, säger Armblad.
– Det är den ägande klassens sätt att köpa inflytande över politiska beslut. Att personer som är betalda för detta tillåts delta i ett socialistiskt partis interna demokrati är en direkt konflikt mellan klassintressen.
Kapitalet organiserar sig – varför skulle inte arbetarrörelsen försvara sig?
Lobbybranschen existerar av ett enda skäl: att påverka politiken till kapitalets fördel. Genom PR-byråer och ”public affairs”-konsulter köper företag tillgång till beslutsfattare, strategisk information och personliga relationer.
– Det är exakt den sortens inflytande som lobbybranschen tar betalt för, säger Armblad.
– Kontakter rakt in i de miljöer där politiska vägval avgörs – riksdagsgrupper, partistyrelser och informella nätverk.
Under senare år har flera tidigare vänsterpartister gått över till lobbyverksamhet, samtidigt som vissa fortsatt att röra sig i partiets interna sammanhang som öppna lobbyister med uppdrag att påverka partiet. En utveckling som enligt Armblad riskerar att sudda ut de klasslinjer som Vänsterpartiet historiskt varit tydliga med.
– Om vi menar allvar med vår kritik mot svängdörrarna mellan politik och näringsliv måste vi också tillämpa den i vårt eget parti. Annars blir kritiken ihålig.
Kandidatkontrakt räcker inte alltid
Partistyrelsen hänvisar i sitt avslag till kandidatförsäkringar, diskretion och medlemmarnas ideologiska övertygelse. Men detta, menar Armblad, bygger på en farlig illusion: att regler inte behövs om viljan är god.
– Det är helt enkelt inte sant att kandidatkontrakt räddar oss från otillbörlig påverkan, säger han.
– Vi vet att vänsterpartister tidigare har brutit mot kandidatkontrakt. Hur kan partistyrelsen vara så säkra på att det inte kan hända igen?
Att luta sig mot individuellt samvete istället för organisatoriska skydd är, enligt motionen, att blunda för hur makt faktiskt fungerar i ett klassamhälle.
– Stadgar finns inte för att vi misstror varandra, utan för att även övertygade socialister verkar i ett samhälle där kapitalet har enorm strukturell makt. Ingen är immun mot påtryckningar, lojaliteter och ekonomiska incitament.
En klassfråga – inte en förtroendefråga
Armblad avfärdar också argumentet att ett förbud skulle slå för brett.
– Min motion gäller näringslivslobbyism, inte fackligt arbete eller engagemang i folkrörelser. Dessutom är det partistyrelsen själv som enligt motionen ska utforma regelverket. De kan – om de vill – bygga in varje tänkbar ventil.
Han pekar på att stadgarna redan ger utrymme att neka medlemskap för den som kan förväntas skada partiet eller inte verkar för dess politik.
– En näringslivslobbyist är betald och anställd för att motarbeta Vänsterpartiets klasspolitik. Det är svårt att se hur det skulle kunna förenas med medlemskap i ett socialistiskt parti.
I andra sammanhang, konstaterar han, tvekar inte partiet att ingripa mot organiserad påverkan.
– Om någon från en konkurrerande vänsterorganisation försökte påverka partiet internt hade vi kallat det entrism. Men när samma sak sker från höger – med kapitalets resurser i ryggen – då ska vi plötsligt vara naiva och låta dessa påverka våra interna möten och beslut.
”De enda som berörs är de som är – eller vill bli – näringslivslobbyister”
Motståndarna till motionen betonar att det rör sig om få personer. Men för Armblad är det inget argument mot – utan för – tydliga regler.
– Det är en mycket liten grupp som berörs. Men det är en grupp som innebär en potentiellt mycket stor risk för interndemokratin och partiets trovärdighet.
– I praktiken skulle en sådan här stadgeändring inte påverka någon vanlig medlem med ett helt vanligt jobb, utom att mötena blir mer demokratiskt korrekta. De enda som berörs är de som är eller har ambitioner att bli näringslivslobbyister själva.
Särskilt allvarligt blir detta i ljuset av Vänsterpartiets ambitioner om regeringsinflytande.
– Om V hamnar i regering kommer lobbybyråerna att flockas runt våra företrädare. Då är det för sent att börja diskutera skyddsnät. Klasskampen tar inte paus bara för att man får ministerposter.