Internationalen är mer än en sång. Den är ett uttryck för en idé – internationalismen. Den första internationalen, grundad 1864, var inte bara en sammanslutning av arbetare; den var ett försök att formulera en gemensam vilja. En vilja som sade: vårt arbete är ett, vår kamp är en, våra kedjor är smidda av samma metall.
Alex Fuentes skriver om sången vi sjunger idag på 1 maj.
Krönika|Alex Fuentes
Jag såg nyligen en gammal videofilm. I bilden syns Olof Palme, nyss färdig med ett tal, ståendes framför en folksamling. Han drar efter andan, ler svagt, och börjar sjunga. Internationalen.
Den gamla sången, ibland hånad som ”ökänd”, ofta hyllad och förhärligad. Den har sjungits på nästan alla språk, på fabriksplan, kongresser och i kyrkor, i exil, på manifestationer och demonstrationer. En sång som föddes ur arbetarklassens dröm om en värld utan herrar och slavar, men också ur den enkla, mänskliga längtan efter gemenskap bortom gränserna.
Internationalen skrevs som dikt (L’Internationale) efter Pariskommunens fall av Eugène Pottier, en fransk transportarbetare, kommunard, revolutionär. Året var 1871, och Paris stod i lågor. Hans ord blev musik först senare, tack vare Pierre De Geyter, och sedan dess har melodin burit världen runt: från Petrograd till Santiago, från Belém till Skåne. Själva ordet international myntades redan av Jeremy Bentham på 1780-talet. ”Inter”, mellan. Människor emellan. Kanske är det just det som gör begreppet så mänskligt.
Intressant, ur historisk synvinkel, är att den ursprungliga texten hade sex verser. När sången senare översattes till svenska av Henrik Menander (1902) togs den femte versen bort på inrådan av Hjalmar Branting, socialdemokraternas första ledare. Femte versen uppmanade nämligen till soldatstrejk och väpnat uppror inom armén.
Kungarna bedårade oss med dimmor,
Fred åt folken – krig mot tyrann!
Låt oss strejka i kasernerna,
Lyft gevären, bryt våra band!
Om dessa kannibaler envisas
Att göra oss till sina hjältar,
Ska de snart få känna våra kulor
Vända mot deras egna generaler.
Orden “Nos balles sont pour nos propres généraux” (Våra kulor är till för våra egna generaler) ansågs av Branting vara för radikala/farliga att sjunga offentligt, särskilt i tider av militär censur och socialistisk splittring kring krigsfrågan. Men Internationalen är mer än en sång. Den är ett uttryck för en idé – internationalismen. Den första internationalen, grundad 1864, var inte bara en sammanslutning av arbetare; den var ett försök att formulera en gemensam vilja. En vilja som sade: vårt arbete är ett, vår kamp är en, våra kedjor är smidda av samma metall.
Sedan dess har det funnits flera internationella sammanslutningar – den andra, den tredje, den fjärde – var och en född ur sin tids motsättningar och nederlag. Men idén har överlevt. Kanske består yttrandefrihetens kärna i just detta: att våga säga det som många helst vill slippa höra, som George Orwell en gång antydde. När allt kommer omkring är världen en och densamma: ett hav, en himmel, ett andedrag. Nationsgränserna är streck dragna av maktens hand, inte av människans natur.
I vår tid är allt globalt – kapitalet, klimatet, kommunikationen. Internationella valutafonden och Världsbanken styr ekonomin; Interpol jagar brottslingar; religionerna spänner över alla kontinenter; EU, FN, NATO, Ja, alla säger sig tala för en slags internationell ordning. Men samtidigt blåser en annan vind. En kall vind av nationalism, chauvinism, isolation. En etnonationalistisk vind som säger: ”vi eller de”. Internationalismen, i dess sanna mening, är motsatsen till det. Den är humanismens förlängning, en insikt om att människans öde svårligen kan vara inskränkt inom nationsramar?
I arbetarrörelsens historia har Internationalen varit mer än ett namn, det har varit ett hjärtslag. Den svenska tidningen med samma namn, startade efter månadstidningen Mullvaden 1971, är ett av de få arv som fortfarande bär facklan vidare. Föregångaren, från 1949, var sprungen ur Revolutionära Socialistiska Partiet – den första svenska sektionen av Fjärde Internationalen, grundad 1938 i Paris av Leo Trotskij och andra revolutionärer som vägrade låta fascismen och stalinismen krossa arbetarrörelsens internationalism.
I dag, mer än någonsin tidigare, behövs Internationalen, både som sång och som idé. I en värld där muren byggs högre och det gemensamma språket löses upp i brus, där nationalstaten rustar upp medan planeten brinner, behövs röster som vågar tala om solidaritet över gränser. När jag hör Palmes röst från filmen, hans lite falska men varma ton i refrängen – Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är – får jag intrycket av att det fortfarande finns något av människans natur i de orden. Internationalen är inte nostalgi, snarare en tilltalande utopi, kanske just därför att den verklighet vi lever i är så brutal och omänsklig att den slår sprickor i framtidstron. Det är som att ordet internationalism, liksom det subversiva ordet solidaritet, är för stort i dag, men internationalism är för evigt framtidens riktning. Ett eko från framtiden.