▶ Hejdlös svensk militär upprustning
▶ ”Rysshotet” tas som förevändning
▶ Hela samhället uniformeras i militarism
Ledare|Vecka 18
Efter år 2020 har Sverige genomfört en så omfattande och snabb militär upprustning att det under senare decennier saknar motstycke. År 2020 landade budgeten till försvaret på 60 miljarder, något som i år vuxit till 175 miljarder – nästan en tredubbling på ynka sex år! För att få lite proportioner kan vi påminna oss om att vår tids ödesfråga – klimatet – i årets budget endast tilldelas 20 miljarder
Det kanske allra mest skrämmande med denna gigantiska penningrullning är att alla riksdagspartierna är rörande överens om varenda krona, även Vänsterpartiet och Miljöpartiet har lydigt fogat sig. Det mesta har ägt rum i skenet av den ryska invasionen av Ukraina, följt av svenskt medlemskap i Nato, och att USA genom DCA-avtalet fått rätten att på svensk mark bemanna 17 militära baser. V och Mp motsatte sig medlemskapet i Nato, men har därefter bara accepterat sakernas tillstånd. Dessa partier vände sig även mot DCA-avtalet när det röstades genom i riksdagen, men därefter har Mp:s röst tystnat. Till V:s försvar ska dock sägas att man idag – genom bland annat en riksdagsmotion och debattartiklar – kräver att Sverige säger upp DCA-avtalet.
Hur har då det svenska militär-politiska etablissemanget försvarat denna upprustning, medlemskapet i Nato och DCA-avtalet? Ja, utifrån invasionen av Ukraina, har man ihärdigt och högröstat argumenterat att Ryssland även utgör ett konkret militärt hot mot Sverige. Få alternativa röster har lyckats tränga sig igenom den rådande åsiktsdominansen. Den gamla tidens frekventa tal om det så kallade rysshotet har i dessa dagar återigen tagits i bruk.
Men hur illa vi än tycker om Rysslands solklara folkrättsbrott i och med angreppskriget mot Ukraina betyder inte det att Sveriges säkerhetspolitiska läge på något dramatiskt sätt förändrats. Visst utgör dagens ryska stormaktschauvinism under Putins styre ett hot mot sin närmare omgivning. Minns att Ryssland strax före invasionen av Ukraina gick in med en 3 500 stark trupp i Kazakstan för att understödja det landets auktoritära styre, att man förvandlat Belarus till en lydstat, och att man genom utbrytarrepubliken Transnistrien försöker destabilisera Moldavien.
Men kom också ihåg att Rysslands ekonomiska storlek kan jämföras med exempelvis Italiens eller att landets årliga militära utgifter inte ens uppgår till en tiondel av Natos. Den ryska imperialismen har inte styrka och muskler till att hota Europa och Sverige. Argumenten för den gigantiska svenska militära upprustningen vilar ytterst på en fabricerad hotbild.
I hägnet av upprustningen ser vi också tendenser att hela samhället militariseras. På bästa TV-tid får krigsmaktens höga dignitärer lägga ut texten om det rådande säkerhetshotet – med andemeningen att vi måste vara beredda om kriget kommer, vilket ibland i det närmaste kan låta som när kriget kommer. Ekonomiska medel till angelägna områden i sig, som exempelvis järnvägen, motiveras med rådande språkbruk som stöd till ”kritisk samhällsinfrastruktur” Och det säkerhetspolitiska läget nödvändiggör att vi har en ”robust sjukvård”.
Eller när Mp:s språkrör Amanda Lind i dagarna lovade en miljard mer per år i statligt stöd till civilsamhället. Mp:s främsta motivering är att föreningar och organisationer, som exempelvis studieförbund, utgör en viktig del av totalförsvaret och därför behöver rustas upp – det är som att handgranater slungas mot våra själar!
I dessa bistra tider, när makten siktar mot djupare mentalitetsförändringar genom att uniformera hela samhället i militarism, är det viktigare än någonsin att vi engagerar oss i organisationer som på olika sätt försöker stå militarismen emot. Ett positivt exempel är Svenska freds- och skiljedomsföreningen som – med ett sedan 2022 växande medlemsantal från 6 000 till dagens 20 000 – vuxit fram som den kanske tydligaste motkraften. Och visst finns det inget vackrare ord än FRED!