Imperialismen och vi (5)

En annan berättelse om kriget i Ukraina

Internationalen bidrar till att legitimera det nya kalla kriget som kan förebåda en nukleär katastrof. Detta om inte Västs och USA:s imperialism accepterar ett fredligt förhållningssätt när de kommer att tvingas retirera från sin position som herrar över det europeiserade världssystem som de byggt upp och behärskat under fem sekler. Det menar Werner Schmidt i sitt avslutande bidrag till artikelserien ”Imperialismen och vi”. Håkan Blomqvist och Alex Fuentes replikerar under Opinion. BRICS handlar inte om demokrati – Internationalen

Fokus | Werner Schmidt

Världen befinner sig i en epokgörande brytningssituation. Omedelbart efter Sovjetunionens sammanbrott 1989 rådde euforisk segerglädje i det kollektiva Väst. Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama utropade till och med ”historiens slut”.

 I boken The End of History and the Last Man förklarade han att mänskligheten hade inte bara nått

slutet på en viss period i efterkrigshistorien, utan historiens slut som sådan: det vill säga slutpunkten för mänsklighetens ideologiska utveckling och den västerländska liberala demokratins universalisering som den slutgiltiga formen av mänskligt styre.

I och med den sovjetiska systemrivalens försvinnande fanns det endast en supermakt kvar, världssystemet hade blivit unipolär. Den länge eftersträvade Pax Americana var ett faktum.

Glädjen varade emellertid inte länge. Under president Jeltsins regeringstid (1991 – 1999) betraktades Ryssland i Väst som en enda stor råvarukälla som man hoppades kunna förfoga över. Men först gällde det att eliminera det resterande arvet från sovjettiden. Ekonomiska experter från Väst, som svensken Anders Åslund, rekommenderade en nyliberal ”chockterapi”. Den ledde till ett sammanbrott av många bärande institutioner och historiskt etablerade sociala sammanhang. Samtidigt uppstod ett kotteri av kriminella oligarker som plundrade den ”herrelösa” statliga egendomen och organiserade omfattande kapitalflykt västerut. Chockterapin slutade i ekonomisk krasch och social kris med en långvarig nedgång av den genomsnittliga livslängden.

Denna katastrofala ekonomiska och sociala utveckling hejdades senare genom en långsiktigt inriktad ”utvecklingsstat” under Jeltsins efterträdare Vladimir Putin. Allt eftersom den senare återupprättade Rysslands nationella suveränitet och självkänsla samt avskaffade amerikanska koncerners priviligierade tillgång till ryska resurser vann han visserligen allmänna sympatier i Ryssland men blev samtidigt alltmer hatad i väst, eftersom han krossade västvärldens drömmar om Rysslands roll som en beroende och lättutnyttjad resurskälla.

Om USA:s främsta mål under 1990-talet var att förhindra Rysslands renässans som stormakt, så förändrades den geopolitiska situationen grundläggande under 2000-talet: Kina hade inte bara utvecklats till en potentiell rival utan dessutom allierat sig med Ryssland, vilket innebar att det som Washington hade velat förhindra till varje pris blev verklighet i Eurasien [se nedan!]. Men Ryssland och Kina var inte de enda som vill undkomma USA:s hegemoni. Med bildandet av BRICS anslöt sig även Indien, Brasilien och något senare Sydafrika till ”dissident”-gruppen. I slutdeklarationen från BRICS-grundandet i Jekaterinburg 2009 står det:

Vi vill ha en mer demokratisk och rättvis multipolär värld baserad på internationell rätt, jämlikhet, ömsesidig respekt, samarbete, gemensamma åtgärder och kollektiva beslut av alla stater.

 Ännu tydligare var Kinas president Xi Jinping:

Vi får inte låta reglerna fastställas av ett eller några få länder som tvingar på dem andra eller tillåta unilateralism från vissa länder som vill diktera riktningen för hela världen.

Det som nu avtecknade sig var början av en ny era: den 500-åriga epoken av kolonialism, imperialism och neokolonialism, där först Europa och senare dess nordamerikanska avläggare kunde diktera sin vilja för resten av världen, går mot sitt slut. Framför oss ligger en utdragen kamp mellan det kollektiva Väst och det globala Syd, där de förra gör allt för att bevara den gamla ordningen, medan de senare försöker att förstärka strukturerna för ett rättvisare och multipolärt globalt system.

Hur agerade det kollektiva Västs ledande mak mot detta systemhot?

Under president Obama (2009 – 2017) växte insikten att USA inte längre förfogade över de resurser som krävdes för att ensamt kunna fungera som global världspolis i hela det kollektiva Västs intresse. Under rubriken ”Pivot to Asia” började en grundläggande omorientering av USA:s utrikespolitik. Genom att flytta fokus från Europa hoppades man kunna frigöra resurser för att motverka Kinas inflytande i det globala Syd. Denna strategiväxel förstärktes eller renodlades sedan under president Trump, som inledde ett delvist militärt tillbakadragande från Europa.

I kampen mot ett hotande multipoärt världssystem kräver Trump-administrationen ett större bidrag av de europeiska Nato-allierade, enligt mottot ”marschera separat, för att segra tillsammans!” Det tog en viss tid för Europas politiska eliter att acceptera den föreslagna imperialistiska arbetsdelningen, men till slut hittade man sin roll: det redan under Biden-administrationen inledda nya kalla kriget i Europa – Kalla kriget 2.0 (se nedan!)

Kriget i Ukraina som förevändning för Kalla kriget 2.0

När kriget börjar, det kan man veta, men när börjar för-kriget? Ifall det fanns regler för detta borde man […] rista in dem i sten. Vad skulle stå där? Det skulle stå där, bland andra meningar: Låt er inte vilseleda av de egna!

Christa Wolf, Kassandra

Det finns inget utrymme här för att följa varje steg i det som med Christa Wolf kan betecknas som Ukrainakrigets ”för-krig”. Men som historiker kan jag ändå inte nöja med att bara peka på den som avfyrat ”första skottet” för att identifiera ”den skyldige”. Det jag ska göra här är att sätta kriget i det som jag anser vara det rätta globala sammanhanget, nämligen den pågående övergången från en unipolär västdominerad världsordning till ett multipolärt globalt system. Jag kommer därför att analysera de strategiska intressen och överväganden i det kollektiva Väst som har föranlett Ryssland att angripa Ukraina.

Inom parentes: enligt min uppfattning är det över huvud taget inte möjligt att orientera sig i det som i dag händer i ”den stora politiken” om man inte har denna globala övergång i bakhuvudet!

Efter första Kalla krigets slut

För Kalla krigets segerherre fanns det i början av 1990-talet endast ett litet smolk i glädjebägaren: Som ett arv från den sovjetiska stormaktstiden förfogade Ryssland över en atomvapenarsenal med andraslagsförmåga, dvs. med förmågan att lägga en angripare i grus och aska även efter ett inledande fientligt atomangrepp. Det var denna militära förmåga som gav det eroderande postsovjetiska Ryssland fortfarande en avgörande utrikespolitisk motståndskraft. Hur kunde den brytas? Det instrument som ansågs vara centralt för att eliminera denna andraslagsförmåga var Natos expansion österut – ända fram till Rysslands västgräns och framför allt till Ukraina. Men det fanns till en början ett allvarligt hinder för att kunna använda sig av detta instrument: den s.k. Tysklandsfrågan.

Tysklandsfrågan

Efter Sovjetunionens och därmed även DDR:s sammanbrott stod den tyska ”återföreningen” överst på Europas diplomatiska dagordning. Eftersom det inte fanns ett fredsfördrag med det besegrade Tyskland kunde dess enande inte genomföras utan alla segrarmakters, dvs. även Sovjetunionens/Rysslands, godkännande. I denna situation var den dåvarande US-regeringen under George H. W. Bush tvingad att visa förståelse för de sovjetisk-ryska synpunkterna och betänkligheterna.

Att USA faktiskt var beredd till detta framgår tydligt av ett telefonsamtal mellan Bush och den västtyske förbundskanslern Kohl i juni 1990. Enligt det officiella US-amerikanska transkriptet informerade Bush Kohl om ett samtal med Sovjetunionens president Gorbatjov, där denne konstaterade att styrkeförhållandena i Europa skulle allvarligt förändras till Sovjetunionens nackdel ifall det förenade Tyskland fick vara Natomedlem. Enligt Jack F. Matlock, amerikansk ambassadör i Moskva mellan 1987 och 1991, hade Bush lovat Gorbatjov att inte utvidga Nato österut om denne tillät Tysklands återförening samtidigt som Tyskland fick stanna kvar i Nato. Bushs utrikesminister James Baker hade redan i februari 1990 försäkrat Gorbatjov om att det inte skulle ske ”ens en tum” av Nato-utvidgning österut om Tyskland förblev medlem i Nato och USA fortsatte att ha militär närvaro där.

”Men vad gjorde vi”, frågade Matlock retoriskt och svarade: ”Steg för steg drog vi oss ur även våra mest grundläggande avtal [med Sovjetunionen/Ryssland] och sedan omringade vi i allt högre grad Ryssland, ända fram till deras gränser”.

”No-Rivals”-planen

De kretsar i Washington som såg en historisk chans att permanenta Pax Americana, bland dem Bushs försvarsminister Dick Cheney och dennes ställföreträdare Paul Wolfowitz, bestämde i fortsättningen den utrikespolitiska dagordningen. I februari 1992 författade den senare en försvarsplan för åren 1994 till 1999, den s.k. ”No-Rivals”-planen. Där slogs det fast att USA:s främsta mål skulle vara ”att hindra varje fientlig makt från att dominera en region vars resurser under en konsoliderad kontroll skulle vara tillräckliga för att skapa en global makt”. I den officiella rapporten ”U.S. Role in the World: Background and Issues for Congress” [19 januari 2021] talades klarspråk angående USA:s strategiska målsättning: att ”förhindra framväxten av regionala hegemoniska makter i Eurasien”.

”Non-Rivals”-planens strategiska klokhet ifrågasattes emellertid av framsynta röster inom den amerikanske utrikespolitikens gamla garde. George F. Kennan, en av arkitekterna bakom USA:s utrikespolitik under (första) kalla kriget, framhöll redan 1996 i New York Times att det skulle vara det mest ödesdigra misstaget i amerikansk politik efter kalla kriget att utvidga Nato till Rysslands gränser. Detta skulle nämligen ”väcka nationalistiska, anti-västliga och militaristiska tendenser i Ryssland och leda till en atmosfär som under kalla kriget och styra den ryska utrikespolitiken i en riktning som vi kommer att ogilla starkt”.

En förklaring, men inget försvar

Men Washingtons politik låg fast och i april 1999 började ”Non-Rivals”-planens konkreta förverkligande i och med att Polen, Tjeckien och Ungern upptogs i april 1999 inom ramen för Natos 40 års-jubileum som nya medlemmar. Huvudfokus för den fortsatta Natoexpansionen låg på Ukraina. Medlemskapet av det till ytan Europas näst största land (efter Ryssland) sågs som ”ett osänkbart hangarfartyg” omedelbart framför Moskvas dörr. Det skulle förverkliga en geopolitisk dröm som Zbigniew Brzeziński, president Carters nationella säkerhetsrådgivare, en gång formulerat så här:

Ukraina, ett nytt och viktigt område på det eurasiska schackbrädet, är en geopolitisk knutpunkt, eftersom dess blotta existens som självständig stat bidrar till omvandlingen av Ryssland. Utan Ukraina är Ryssland inte längre ett eurasiskt imperium.

Det insåg även Vladimir Putin, när han den 21 februari 2022, två dagar innan han beordrade inmarschen i Ukraina, uttryckte saken så här:

Tomahawk-marschmissiler skulle behöva mindre än 35 minuter för att nå Moskva, 7 till 8 minuter för ballistiska missiler från Charkov-regionen och 4 till 5 minuter för hypersoniska missiler. Sådant kallas ”att ha en kniv mot strupen”.

Med det senare uttrycket menade Putin att USA och Nato kunde eliminera Rysslands ovan nämnda andraslagsförmåga. I den situationen skulle landet åter kunna tilldelas den roll det eftersträvades under Putins föregångare Jeltsin. Det var detta som Ryssland ville förhindra genom angreppet mot Ukraina.

Om teoretisk analys och politisk konsekvens

Som jag redan påpekat är Kalla kriget 2.0 den form i vilken den europeiska imperialismen fyller sin uppgift i kampen mot en hotande multipolär värld. Under Biden-administrationen hade detta, än så länge ”kalla” krig, startats tillsammans med USA, men det fortsatte sedan – p g a Trumps minskade intresse för Europa – förstärkt i egen europeisk regi. Dess mål är att bifoga den nygamla fienden Ryssland ett förödande nederlag i kriget i Ukraina. Men Ryssland bekämpas nu inte längre – som under fascismen och första kalla kriget – som den bolsjevikiska pestens urkälla, utan som strategisk partner av BRICS ledande makt, Folkrepubliken Kina.

Sveriges militär-industriella och politisk-mediala enhetsfront

Det nya Nato-landet Sverige, med sin sedan storsvenska dagar historiskt förankrade russofobi, har visat sig ytterst angeläget om att inordna sig i den antiryska frontens främsta led. Offerviljan tycks finnas överallt i landet, även på något oväntat håll. De båda före detta arbetarrörelsepartierna, SAP och V, säger sig ha kommit till ”insikten” om att rikets säkerhet ”måste få kosta”, som Magdalena Andersson uttryckte det på SAP-kongressen i slutet av maj 2025. Det nämndes på kongressen emellertid inte vem som kommer att betala kalaset och vilka sociala nedskärningar som följer med upprustningen!

Allt detta – såväl Nato-medlemskap som medverkan i Kalla kriget 2.0 – har skett utan någon som helst samhällelig debatt. Nämnda ”insikt” som ”måste få kosta”, dvs. att ryssen hotar rikets säkerhet, bygger inte heller på faktabaserad analys utan är något som ”ju alla vet”.

Internationalens analys bidrar till att legitimera det nya Kalla kriget

Att ryssen hotar oss ”vet” även Internationalens redaktion, och kan till och med bidra med en egen analys. I sin tredje artikel i serien ”Vad är imperialism?” (20/7 2025) karakteriserar Alex och Håkan Rysslands invasion av Ukraina ”utan tvekan” som ”ett expansionistiskt projekt med imperialistiska ambitioner”. Samma sak, men utan att använda sig av marxistisk vokabulär, påstår även Sveriges Wallenberg-ledda militärindustriella komplex och politisk-mediala enhetsfront. De är konsekventa genom att förbereda sig och hela folket materiellt och mentalt för att stoppa Rysslands ”expansion”.

Alex och Håkan, tror ni verkligen på amsagan att de svenska och övriga europeiska imperialisterna stödjer Ukraina för att försvara Europas Freedom & Democracy? I så fall borde ni också propagera anslutning till nämnda antiryska eller anti-”imperialistiska” enhetsfront. Eller snarare – som radikaldemokratiskt alternativ i redaktionens mening – börja organisera ”antiimperialistiskt motstånd underifrån” mot det imperialistiska Ryssland!

Jag undrar bara …

Sammanfattning: Vad som står på spel

Vilken slutsats kan man dra ur min artikelserie ”Imperialismen och vi”? Här är min: Efter det kollektiva Västs seger i första kalla kriget lämnade atommakten Sovjetunionen den historiska scenen utan att ens hota med att använda sig av sin fruktansvärda (atomvapen)arsenal. Imperialismens stora antagonist avlossade inte ett enda skott vid sitt avsked.

Den stora frågan är nu: Kan vi förvänta oss att Europas kalla krigare (och deras avkomling bortom Atlanten) är beredda att acceptera ett liknande fredligt förhållningssätt när de kommer att tvingas retirera från sin position som herrar över det europeiserade världssystem som de byggt upp och behärskat under fem sekler? Eller kommer de att ”reagera med våldsbenägenhet på den framväxande globala multipolariteten och föredrar en nukleär katastrof framför en begränsning av sina hegemoniska anspråk” (R. Mausfeld)?

Det är enligt min uppfattning just detta som är den historiska uppgiften för dagens internationella och internationalistiska vänster:

Att förhindra att det kollektiva Väst väljer det militära våldets väg för att stoppa övergången till en rättvisare och fredligare multipolär värld!

För Sveriges internationalistiska vänster gäller det främst att bekämpa militariseringen på hemmaplan.