▶ Omfattande klimatutsläpp
▶ Rörelsen Återställ våtmarker tar kamp
▶ Betydande kapitalintressen att konfrontera
Foto: Återställ Våtmarker
Ledare | Vecka 26
Under sommaren mobiliserar klimatrörelsen Återställ våtmarker för en omfattande aktion mot torvbrytning. Under perioden 25 juli-8 augusti riktas fokus mot Grimsås mosse i Tranemo kommun där det finska bolaget Neova brutit torv i flera år.
Sedan bildandet 2022 har Återställ våtmarker konsekvent lyft fram torvindustrins enorma klimatpåverkan. Torvmarker är nämligen några av planetens mest effektiva kolsänkor, när de dräneras och bryts syresätts torven och stora mängder koldioxid frigörs till atmosfären. En rapport från Stockholm International Water Institute visar att torvmarker, även om de bara täcker omkring tre procent av jordens landyta, lagrar dubbelt så mycket kol som alla världens skogar. Trots det hävdar företag, lobbyorganisationer och politiker ofta att torvbrytningens konsekvenser kan kompenseras genom “återställning”, exempelvis genom att skapa fågelsjöar eller lägga grunden för ny torvbildning. Men, som våtmarksforskaren Åsa Kasimir påpekar i Sveriges Natur (2024), tar det tusentals år att återbilda torvlager av den magnitud som förstörs. I praktiken handlar det alltså inte om återställning utan om att orsaka irreversibel skada för naturen och klimatet.
Mot denna bakgrund har Återställ våtmarker krävt ett förbud mot torvbrytning i Sverige. Det är ett högst rimligt krav. Sverige är ett av världens mest torvtäta länder – cirka 15 procent av landytan täcks av torvmarker – och är dessutom världens tredje största torvproducent efter Finland och Tyskland. Rörelsen har varit anmärkningsvärt framgångsrik. Inte minst har den bidragit till att allt fler människor överhuvudtaget kopplar samman torvindustrin med klimatkrisen, för alla som vill se en starkare klimatrörelse finns här viktiga lärdomar att dra.
Återställ våtmarker har blivit kända för sina spektakulära aktioner, om det så handlat om att avbryta sändningar från Melodifestivalen eller om att hoppa i en simbassäng mitt under en tävling. Men den som närmare följt rörelsen vet att den samtidigt har breddat sina metoder. Kampanjen för att skydda Grimsås mosse är ett tydligt exempel. Aktivister har stoppat maskiner, blockerat diken, dokumenterat överträdelser och informerat allmänheten om hur bolaget fortsatt exploateringen trots myndighetsbeslut.
De har också symboliskt utropat området till naturreservat för att synliggöra dess skyddsvärden. Lika viktigt är den långsiktiga närvaron på platsen. Genom att återkomma till samma geografiska område har rörelsen kunnat bygga relationer med lokalbefolkningen och stärka aktionernas legitimitet. Kritiken mot civil olydnad handlar ofta om att den drabbar “vanligt folk”. Genom att arbeta lokalt och uthålligt har Återställ våtmarker utmanat och delvis förändrat denna bild, och istället formerat nätverk av människor och resurser som ger kontinuitet åt en typ av aktioner som annars lätt rinner ut i sanden.
Samtidigt har rörelsen inte begränsat sig till landsbygden och den direkta brytningen av torv. Den har också genomfört aktioner i städer, som kampanjen “Återställ kollektivtrafiken” där aktivister öppnade spärrar i Stockholms tunnelbana i protest mot höjda biljettpriser. Det är en form av aktioner som dels kan utmana den idag så statiska uppdelningen mellan stad och land, och dels kan knyta samman klimatfrågan med vardagliga problem som ökande levnadsomkostnader.
Ett särskilt intressant initiativ är den nyligen avslutade kampanjen “Olydig folkomröstning”. Här tog rörelsen fasta på ett centralt problem: vad gör man när makthavare helt enkelt ignorerar opinionen? I stället för traditionella namninsamlingar organiserade man en digital folkomröstning där deltagare fick ta ställning till fortsatt torvbrytning. Resultatet blev tydligt: av omkring 10 000 deltagare röstade 97 procent nej. Men det avgörande var inte siffrorna i sig, utan hur de användes. Initiativtagarna deklarerade i förväg att ett tydligt ja skulle innebära att aktionerna upphör, medan ett tydligt nej skulle tolkas som ett mandat för att intensifiera den civila olydnaden och direkta aktioner. Det är med detta resultat i ryggen som Återställ våtmarker mobiliserar aktivister till Grimsås mosse senare i sommar.
Det är ett djärvt grepp vilket inte ska förstås som ett ersättande av den representativa demokratin utan som ett sätt att blottlägga dess begränsningar. Återställ våtmarker har hela tiden drivit på och backat upp de parlamentariska initiativ som tagits för att stoppa torvbrytning, men genom den “olydiga folkomröstningen” visar rörelsen att demokratin inte bara handlar om att rösta vart fjärde år. Den handlar också om att utmana en ordning där det, så snart folkets intressen och vilja kommer i konflikt med kapitalets, alltid blir den sistnämnda som vinner. En klimatpolitik värd namnet kommer ofrånkomligen att innebära konflikter med betydande kapitalintressen; att tro att den kan genomföras utan tryck underifrån är naivt. Det som krävs är en rörelse som kombinerar bred folklig förankring med metoder som faktiskt förmår sätta press. Här blir Återställ våtmarkers aktivism till en inspirerande modell. Det visar att det är möjligt att både vinna opinion och utmana makten, och att det i slutändan är just denna kombination som kan göra verklig förändring.