Det bekymmersamma i soppan runt statsministerparet är inte att en wallraffande tjej kunde ta sig förbi SÄPO. Det bekymmersamma är att se hur pengarna och politiken flyter ihop så att de blir omöjliga att skilja från varandra och att den politiska makten, här som i USA, tycker att det är så det ska vara.
Idag stöttar pengarna prästkragen. Vad stöttar de i morgon? skriver Bodil Carlsson som har tittat närmare på statministerinnans existentiella retreat.
Kulturen | Bodil Carlsson
”Kartläggningen pekar på en stor bredd av insatser inom ramen för vad som skulle kunna tolkas som existentiell hälsa och består i utbildning och kunskapshöjande insatser, rättighets- och policyarbete, nätverk och samverkan samt stöd och aktiviteter. Många insatser handlar om psykisk hälsa och aktiviteter som motverkar ensamhet, såsom samtalsgrupper och andra sociala aktiviteter. Insatser kan också handla om att skapa förutsättningar för en god hälsa och främja allas lika rättigheter bland annat genom att öka möjligheterna att ta del av natur och kultur. Av kartläggningen framgår också att civilsamhällets organisationer bär mycket av arbetet direkt mot olika målgrupper befolkningen som kan vara mer utsatta i sina livssituationer.”
Ett halvår efter att Birgitta Ed tillsammans med sin man, vår statsminister, och sin tidigare lobbyföretagskollega Göran Thorstensson köpt en elvamiljoners herrgård och hyrt ut den till en stiftelse med tanken att öppna upp ett retreat för existentiell hälsa, ger regeringen Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utforska just existentiell hälsa – vad det är, vilka som arbetar med den och hur den kan ökas. En del av FHM:s svar ser ni ovan. Det var kanske inte riktigt vad regeringen hade hoppats på – allas lika rätt att ta del av naturen rimmar inte bra med försvagat strandskydd och civilsamhällets insatser för mera kultur och mindre ensamhet, inte med minskade anslag? Hastigt lämnade FHM:s chef sin post. En myndighet måste numera ha koll på vad dess arbetsgivare förväntar sig av den.
Hur som helst krävs det jobb för att få ordning på en gammal herrgård och stiftelser är ju lite ideella av sig, så folk ställer upp gratis. Birgitta Ed tar visserligen ut 22 000 i månaden för sina insatser och hyr ut sin herrgårdshalva till stiftelsen för okänt belopp, men de andra jobbar utan tanke på sina plånböcker – eller kanske utan tanke på sina plånböcker idag; de kan se fetare ut i morron. Hjälparna rekryteras bland gamla och förhoppningsfulla nya bekanta. Röj upp gräsplanerna, beskär snåren, renovera bönehuset och få ett fint nätverk av kontakter som belöning! Aftonbladet hävdar att ett par hundra tjänstvilliga har lagt ner sin fritid på herrgården. En av dem blev i januari 2026 av statsministern själv utsedd till generaldirektör för Statens Insitutionsstyrelse; hans sambo fick jobb som kanslisekreterare på Klimat- och näringsdepartementet. Det är bra att veta vad man ska lägga sin fritid på.
Men allt är inte lugnt. Journalist wallraffar sig in under låssasnamn, tar sig förbi Säpo utan att behöva visa leg, rör sig obehindrat bland de existentiella hälsoarbetarna, får sig förevisat statsministeparets privata sovrum… går tillbaka till jobbet och rapporterar om allt. Stor ilska blir följden. Särskilt när DN vågar rapportera om Aftonbladets reportage.
Statsministerfruns lobbykollega mejlar journalisten på DN: han hoppas att båda journalisterna ”dyrt får betala” för att de gjort sitt jobb. Man tycker att en man som en gång anställdes för att vara talskrivare åt Carl Bildt skulle ha större förmåga att välja sina ord väl, men å andra sidan sitter Göran Thorstensson också i styrelsen för bolaget Svensk Mediegranskning AB, som driver Näringslivets medieinstitut – som i sin tur finansieras av Svenskt Näringslivs stiftelse som granskar medias granskningar av näringslivet. Så han kan ha vanan inne, när det gäller att grilla journalister vars reportage inte faller på läppen.
Hade journalisten i sovrummet varit något annat än journalist hade statsministerparet kanske fått betala ett pris av helt annan art än några tidningsartiklar, men tanken tycks inte ha slagit Thorstensson.
Så – hur kom hon överhuvudtaget in?
Gissning: hon kunde se ut och uppföra sig som en i gänget. Inte som en av höjdarna, men en av de förhoppningsfulla längst ner på stegen. Det är vad hela projektet handlar om. Vänskaps- och släktförbindelser. Gemensam bakgrundshistoria, gemensamma intressen. Tjänster och gentjänster. Vem sitter tillsammans med Birgitta Ed i styrelsen för denna osjälviska stiftelse? Ordförande är en annan präst, nämligen den som var ordförande i Ersta diakoni när stiftelsen delade ut ett lägenhetskontrakt till Kristersson. Man hittar också Marita Bildt, Birgitta Eds syster, gift med en bror till Carl Bildt. Tillsammans med sin man driver hon ett företag som 2024 drog in 196 miljoner i vinst. Samma Marita Bildt sitter i styrelsen för en annan stiftelse, Teach for Sweden, som fick sitt anslag från regeringen fördubblat efter att hon valts in. Vidare hittar vi en Mikael Forss, som sitter i kyrkorådet för en församling där både Marita och Carl Bildt är invalda som representanter för Borgerlig Kristen Samverkan. Forss var tidigare biträdande sjukhusdirektör på Nya Karolinska universitetssjukhuset och köpte in tjänster från företaget Nordic Interim, ett bemanningsföretag som tillhandahåller höga chefer och konsulter åt behövande. Under de tre åren 2015 – 2018 hyrde Nya Karolinska in sådana personer för 133 miljoner från Nordic Interim, men allt berodde inte på Mikael Forss. Han lämnade nämligen sin post på Karolinska 2016 och dröjde nästan ett år med att bli ”senior rådgivare” åt just Nordic Interim. Och ifall jag glömde nämna det, Thorstensson själv är förstås ”senior advisor” år lobbyföretaget Nordic Public Affairs. Hans kollegor där inkluderar en chef för Näringslivets medieinstitut – se ovan – som också driver sajten Second opinion åt energibranschen; en kvinna som också jobbar åt företagets kontor i Bryssel efter ”erfarenhet från Europaparlamentet”; ytterligare en kvinna som tidigare var stabschef åt Lars Leijonborg – och sist men inte minst Markus Uvell, tidigare chef för Timbro och kommunikationschef på Svenskt Näringsliv. Killen är gift med den Rebeccca Weidemo Uvell vars tokhögerblogg nu i juni kommit fram till att det ”står utom allt tvivel att just svenska redaktioner verkligen verkligen vill påverka ett val”. Det är liksom bara därför de skriver om statsministerinnans existentiella retreat, förstår man.
Rebeccas namn känner många säkert igen. Men vem har hört talas om Andreas von der Heide, också i styrelsen för stiftelsen på Fållökna? En gång hade han en topposition hos Saab. Nu sitter han i styrelsen för försvarsföretaget Unibop AB, för Serkland Invest AB som erbjuder investeringsråd och för Consilio International som vill hjälpa svenska företag med råd om hur man navigerar i en alltmera osäker värld.
Man kan ju undra varför alla dessa har hamnat i styret för en liten stiftelse för något så luddigt som existentiell hälsa. Rätt svar? Inte för att de är namn med pengar, även om de gissningsvis har råd att bekosta sina hönshus själva – utan för att de företräder pengar. Deras uppdragsgivare vill ha nära band till den politiska makten. Just nu och just här är den makten ett milt patetiskt statsministerpar, som finansierar sin nyadlighet med skattepengar och sin nyandlighet med ett piffigt begrepp i tiden. För om det har gått riktigt bra med privatiserad medikalisering av allt från klimakteriebesvär till vaccinationer, varför inte införa ett nytt begrepp som kan säljas till den som har råd?
Pengarnas företrädare sluter upp. Inte för att dra in lite cash – sådant överlåter de åt statsministerinnan – utan för att säkra lyssnande öron. Möjligen har de räknat lite fel den här gången. Om den folkliga blåsippan blev symbol för ett växande populistiskt parti med inslag av elitförakt är det inte säkert att bästa bilden av den finare borgerligheten är en prästkrage. Idag stöttar pengarna prästkragen. Vad stöttar de i morgon?
Vänster – det bekymmersamma i soppan är inte att en wallraffande tjej kunde ta sig förbi SÄPO. Det bekymmersamma är att se hur pengarna och politiken flyter ihop så att de blir omöjliga att skilja från varandra och att den politiska makten, här som i USA, tycker att det är så det ska vara. Myndigheter ska leverera på beställning, pressen skall veta hut och politiken har blivit ett sätt att plocka till sig det man vill ha och aldrig hade fått på annat vis.