Två vidriga män står i centrum i boken Londres 38 av advokaten och experten i internationell rätt Philippe Sands. Den ene, Walter Rauff, en landsflyktig Standartenführer i den tyska nazismens SS. Den andre, Augusto Pinochet, ledde den blodigaste diktaturen i Chiles moderna historia. Båda lyckades fly undan rättvisan.
Boken | Alex Fuentes
Londres 38 av Philippe Sands
Bonniers förlag
Rauff var den som utvecklat de mobila gaskamrar som användes för massmord under Förintelsen. Efter kriget flydde han till Sydamerika via den så kallade “råttlinjen”. Där levde han väl under många år och kom efter militärkuppen 1973 att återuppta sin gamla verksamhet i Pinochets tjänst. Boken är som en makaber resa från Auschwitz till Santiago där Rauff representerar den europeiska fascismens monstruösa kontinuitet efter 1945. Han flydde inte bara undan rättvisan utan integrerades i ett latinamerikanskt samhälle där den styrande eliten såg honom som en tillgång. När Pinochets terrorapparat byggdes upp fanns redan nazister och fascistsympatisörer på plats i Chile. En av diktaturens första åtgärder var att skapa den hemliga polisen, DINA. Med Gestapo som modell fick den uppdrag att fängsla, tortera och mörda vänstermänniskor som var verksamma under Folkfrontsregeringen i början av 1970-talet och som efter militärkuppen fortsatte bekämpa diktaturen. Och då kom nazistiska krigsförbrytare som Rauff väl till pass.
Londres 38 berättar tre historier samtidigt: Historien om diktatorn Pinochet och den uteblivna rättvisan, historien om hur nazisten Walter Rauff kunde överleva efter 1945 och historien om “de försvunna” i Chile. Philippe Sands använder Pinochets gripande som utgångspunkt för en berättelse som sträcker sig långt bortom Pinochet själv och som handlar om minne, straffrihet och förmågan hos makthavare att skydda sina bödlar. Om Walter Rauff och Augusto Pinochet är bokens två huvudpersoner så är de försvunna ständigt närvarande huvudvittnen. De talar inte själva, men deras frånvaro genomsyrar varje sida. Frågan om vad som hände med dem är den röda tråd som binder samman Londres 38 och sedan Villa Grimaldi Villa Grimaldi – DINA:s största tortyrcentral – samt den ökända tyska kolonin Colonia Dignidad som fanns söder om huvudstaden Santiago grundad 1961 av nazisten Paul Schäfer.
Bokens stora styrka ligger i denna tredubbla berättelse.
När jag hörde att Augusto Pinochet hade gripits i London i oktober 1998 tänkte jag att händelsen inte hade så mycket med mig att göra. Jag hade bott 28 år i Sverige och bodde varken i Chile eller Storbritannien. Men det tog inte lång tid innan jag fick omvärdera min ståndpunkt. Historien hade äntligen hunnit ikapp den pronazistiska diktatorn. För första gången såg det ut som om mannen som ledde militärkuppen i Chile den 11 september 1973 skulle ställas inför rätta för sina brott mot mänskligheten. Gripandet blev en världshändelse, det var första gången som ett lands före detta statschef gripits i ett annat land för att ha begått brott mot mänskligheten. Fördämningarna hade brustit och utredningar påbörjades. Offrens anhöriga hoppades på rättvisa, medan diktaturens försvarare mobiliserade för hans frigivning. En ny epok i Chiles historia hade inletts.
Philippe Sands bok visar att diktaturen inte bara var ett militärt projekt utan stöddes av en ekonomisk elit som drog nytta av repressionen. Trots upprepade krav utlämnades Walter Rauff aldrig till Västtyskland. Han var ett skyddat kulturminne i Pinochets Chile och levde i frihet tills han dog 1984 utan att någonsin ha dömts för sina brott. Parallellen till Pinochet är uppenbar. Precis som Chile vägrade utlämna Walter Rauff vägrade Storbritannien att utlämna Pinochet till Spanien. Efter månader av juridiska strider fick diktatorn återvända till Chile med hänvisning till ett påstått bräckligt hälsotillstånd, ett skådespel som den brittiska regeringen accepterade. Två män ansvariga för omfattande brott mot mänskligheten skyddades i praktiken av stater som satte politiska överväganden framför rättvisa.
Särskilt stark blir boken när den behandlar Londres 38, den ökända byggnad i Santiago där DINA höll politiska fångar inspärrade och torterade dem. Londres 38 och Villa Grimaldi har blivit symboler för diktaturens terror. Tusentals fångar passerade genom deras dörrar. Många av dem återvände aldrig.
Phillipe Sands skriver:
Vid den gamla kyrkan Iglesia de San Francisco svängde den åt höger och in i området Paris-Londres runt korsningen Calle Londres och Calle Paris. Kylbilen fortsatte fram över kullerstenen tills den slutligen stannade framför ett lågt grått stenhus, nummer 38. Gatan kallades rätt och slätt Londres. På andra ställen i världen skulle dess motsvarande namn ha varit Rue de Londres, Londonstrasse eller Londongatan. Några civilklädda män öppnade skåpbilens bakdörrar och en samling män och kvinnor med ögonbindel vacklade ut och in genom dörren märkt med nummer 38.
Här närmar sig Philippe Sands en av diktaturens mörkaste gåtor: vad hände med de tusentals människor som “försvann”? Han återkommer till Colonia Dignidad, den sektliknande tyska enklav som leddes av nazisten Paul Schäfer och som fungerade som både tortyrcentrum och logistiskt stöd åt diktaturen. Det finns vittnesmål från före detta bödlar om att fångarnas kroppar slängdes från helikoptrar och dumpades till havs eller brändes. Det mest kända fallet där offrens kroppar brändes men där resterna slutligen återfanns är Lonquén-ugnarna som ligger cirka 50 kilometer sydväst om Santiago. Upptäckten av kvarlevorna 1978 blev det första konkreta beviset som avslöjade diktaturens systematiska avrättningar. I fallet Londres 38 fördes fångarna i kylbilar till ”slutdestinationen” Colonia Dignidad för att därifrån, med hjälp av nazister, få dem att ”försvinna”.
Det finns vittnesmål från före detta bödlar som beskrivs i boken, om att Walter Rauff ständigt befann sig i Colonia Dignidad tillsammans med Paul Schäfer och dennes högra hand Gerhard Mücke samt DINA:s höga officerare som lydde direkt under Pinochet. Överlevande fångar beskriver Walter Rauff som en man med absolut kyla, där varje uttryck var strängt kontrollerat, han talade spanska med tysk brytning.
I bokens mest obehagliga avsnitt behandlas uppgifter om att fångar transporterades i kylbilar från Colonia Dignidad till fiskeriföretaget Pesquera Arauco i staden San Antonio cirka 110 km väster om huvudstaden Santiago. Under diktaturåren producerades där fiskmjöl under stor sekretess. Flera vittnesmål och undersökningar har genom åren pekat mot att anläggningen ska ha använts för att undanröja spåren efter regimens offer. Författaren visar hur indicierna bildar ett mönster som fortfarande kräver fullständig klarläggning. Pinochet och Rauff är kända namn. Men de försvunna saknar gravar, minnesmärken och dödsdatum. Därför blir frågan om Colonia Dignidad och Pesquera Arauco så central.
I Pesquera Araucos anläggning bearbetades kummel till fiskolja och fiskmjöl, upp till trettio ton per dag. Vid anläggningen fanns en ung vars öppning var ungefär en och en halv gånger två meter som kunde ta emot stora djur som delfiner, sjölejon och hajar. Arbetare som skötte underhållet av fisknäten lämnade vittnesmål om DINA:s närvaro i fabriken. De kontrollerade en vagnpark med kylbilar och en fiskmjölsugn. Underhållsarbetarna förbjöds att komma in i fiskmjölsanläggningen eller gå i närheten av kylbilarna. Allt pekar på att anläggningen användes för att få människokroppar att ”försvinna”, som fiskmjöl till djurfoder eller organiskt gödningsmedel.
Bokens största betydelse är att den påminner om att diktaturens historia inte bara handlar om dem som beordrade brotten utan också om dem som möjliggjorde dem, skyddade dem eller bestämde sig för att inte se. Walter Rauff, Paul Schäfer och Augusto Pinochet framträder som delar av samma historia: ett nätverk av makt, medlöperi och straffrihet.
Londres 38 är därför mer än en bok om diktaturens terror i Chile. Det är en berättelse om hur rättvisan alltför ofta stoppas vid maktens gränser och att kampen för sanning och upprättelse inte bara handlar om det förflutna utan också om vår egen tid. Frågan som boken lämnar efter sig är lika enkel som obehaglig: hur många förbrytare har undkommit därför att de skyddats av regeringar, domstolar och ekonomiska intressen? Det är en fråga som fortfarande väntar på sitt svar.
Man måste hålla minnet av diktaturens offer levande, det påminner om att kampen för rättvisa inte upphör bara för att förövarna blivit gamla eller dött. Londres 38 är inte bara en historiebok. Det är också en bok om hur makten skyddar sina egna. Det finns en tydlig koppling till vår egen tid, när krigsförbrytare, torterare och ansvariga för brott mot mänskligheten fortfarande undkommer rättsligt ansvar när olika maktintressen står på spel.