Försvarsberedningen är ett forum där regeringen och riksdagspartierna samråder om Sveriges säkerhets- och försvarspolitik. I juni lämnade beredningen en rapport om läget i världen. Jakob Johnson, medlem i Vänsterpartiet Uppsala och riksdagsledamot 2006–2014 har läst och funderat över rapporten.
Bild: ”För ett försvar allt annat än lagom”, lyder en slogan i Försvarsmaktens affschkampanj som utlovar: ”Sverige rustar nu upp försvaret i en omfattning vi inte sett i modern tid…”
Kommentar | Jacob Johnson
Den av regeringen tillsatta Försvarsberedningen överlämnade i juni rapporten : ”Skärpt läge – aktuell lägesbild i totalförsvaret och omvärlden”.
Av naturliga skäl genomsyras rapportens inledande uppdatering av det säkerhetspolitiska läget av konsekvenserna av Rysslands folkrättsvidriga krig mot Ukraina. Men även USA:s agerande under president Trump och läget i Mellanöstern beskrivs och analyseras.
När det gäller Ryssland understryker beredningen att situationen inte kommer att återgå till läget som rådde före februari 2022 och att Rysslands målsättning är att dominera och kontrollera Ukraina som stat. Hotet från Ryssland kommer att kvarstå under lång tid, även efter Putins tid vid makten. Rysk utrikespolitik bygger på revanschism och föresatsen att återta makt och inflytande. Ryssland strävar efter att återupprätta en särställning som dominerande stormakt i Europa. Ett aggressivt Ryssland, med såväl förmåga som vilja att föra krig under lång tid, ska således utgöra den huvudsakliga grunden för utvecklingen av det svenska totalförsvaret.
Beredningen utvecklar inte vad som avses med lång tid men då det bland annat hänvisas till tiden efter Putin så får jag som läsare uppfattningen att det är försvarsberedningens åsikt att hotet från ett aggressivt Ryssland kommer att bestå i tio-tals år framöver, oavsett hur och när kriget i slutar. En närmast fatalistisk inställning – vad som än händer kommer hotet kvarstå från Ryssland. Försvarsberedningen betraktar det i praktiken som uteslutet att en fredlig relation kan uppnås med Ryssland.
Jag står bakom det svenska stödet (politiskt, ekonomiskt och militärt) till Ukraina. Ett stöd som ska ges till dess ett vapenstillestånd och förhoppningsvis även en fred kan nås som uppfyller Ukrainas krav. Men när vapnen tystnar så måste omvärlden såväl stödja Ukrainas suveränitet som söka att med diplomati och förhandlingar återupprätta och utveckla en europeisk säkerhetsordning för alla Europas länder, dvs inklusive Ryssland.
I det sammanhanget kan det finnas skäl att påminna om Nato stadgans artikel 1:
Parterna förbinder sig i enlighet med Förenta nationernas stadga att lösa eventuella internationella tvister i vilka de är parter med fredliga medel på sådant sätt att inte internationell fred och säkerhet eller rättvisan äventyras samt att i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om och bruk av våld på ett sätt som är oförenligt med Förenta nationernas ändamål.
Försvarsberedningen nämner inte artikel 1 utan understryker att Sveriges överordnade intresse som allierad är att upprätthålla den politiska och militära trovärdigheten i Natos artikel 5 (att ett väpnat angrepp mot ett medlemsland betraktas som ett angrepp mot alla medlemsländer).
Försvarsberedningen diskuterar sin syn på USA, inte minst mot bakgrund av landets agerande under Trump. Beredningen ser fortsatt USA som en central allierad och bilateral partner men säger samtidigt att den bilaterala relationen (mellan Sverige och USA) ska fortsätta utvecklas i linje med svenska intressen och prioriteringar. Här kan man ana att beredningens majoritet dragit öronen åt sig och kanske till exempel inte är lika entusiastisk över DCA-avtalet som när det slöts för två år sedan. Å ena sidan understryks att USA är avgörande för Sveriges och Europas säkerhet men å andra sidan betonas samtidigt att Europa (= EU+UK+ Norge?) behöver stärka både sin försvarsförmåga, konkurrenskraft och geopolitiska roll.
Hanna Gunnarsson, Vänsterpartiets ledamot i beredningen, skriver i sin avvikande mening att ”Vänsterpartiet vill säga upp DCA-avtalet med USA. Vänsterpartiet anser att EU inte är lämpat för en gemensam försvars- och säkerhetspolitik. Vi vill däremot se nära samarbete med länder i vår närhet i Norden och Baltikum. Europas länder, även länder utanför EU, måste i stället samarbeta mer för säkerhet, robusta samhällen, krisberedskap och en fredlig utveckling”. Här kan jag se ett embryo till en mer självständig säkerhetspolitik från Vänsterpartiets sida. Bort från DCA och Natounderordning mot försvarssamarbete i vårt egentliga närområde samt samarbete med alla (?) Europas länder och internationellt för en fredlig utveckling.
Beredningen konstaterar att ”flera stater både regionalt och globalt bryter öppet mot internationella normer och delar av den regelbaserade världsordningen”. Här avses implicit säkert främst Ryssland men även USA, Israel och Iran. Men samtidigt som USA kritiseras för att på ”egen hand nyttja militära medel” så är det Ryssland och Kina som pekas ut som det främsta hotet mot ”den reglerade världsordningen”. Kina anklagas för att agera ”alltmer offensivt inte minst i sin handelspolitik”. Samtidigt sägs Trumpadministrationen bedriva en ”mer restriktiv handelspolitik”. Knappast en välavvägd beskrivning med tanke på Trumps strafftullar och hot mot omvärlden.
Det är oroväckande att beredningen anser att Sverige ska axla sin del av ansvaret för Natos kärnvapenavskräckning. Bra att Gunnarsson konstaterar att ”Vänsterpartiet har länge drivit att Sverige ska införa en lagstiftning som likt den finska förbjuder kärnvapen på svenskt territorium i både freds- och krigstid”. Bara några dagar efter att Försvarsberedningen lämnade sin rapport röstade emellertid en majoritet i Finlands riksdag bort förbudet när det gäller krigstid (Vänsterförbundet röstade emot).
Beredningen tar klart och tydlig ställning för ukrainskt medlemskap i EU och Nato. Jag stödjer för min del Ukraina som medlem i EU men anser att det är oklokt av beredningen att verka för ukrainskt deltagande i Nato. USA motsätter sig som känt detta och det måste nog anses som uteslutet att en fred mellan Ryssland och Ukraina kan nås om Ukraina blir medlem i Nato. Klokare att hitta en framtida säkerhetslösning i Europa utifrån tankarna om ”gemensam säkerhet” som Olof Palme, Gro Harlem Brunteland, Egon Bahr med flera lyfte upp i början av 1980-talet.
Oppositionens representanter i beredningen har avgett sina avvikande meningar till rapporten. Socialdemokraterna Morgan Johansson och Peter Hultqvist skriver kortfattat att de står bakom Försvarsberedningens uppdaterade säkerhetspolitiska analys. Hanna Gunnarsson skriver att ”Vänsterpartiet står i det stora hela bakom budskapet och innehållet” medan Miljöpartiets Emma Berginger skriver ”Miljöpartiet står till allra största delen bakom Försvarsberedningens delrapport”. Snarlika formuleringar från V och Mp alltså. Centerpartiets Mikael Larsson undviker dock att ge någon helhetsbedömning av rapporten utan lyfter upp sin käpphäst om ökat stöd till Ukraina.
Jag anser för min del att det var onödigt och i sak fel att sammanfatta Vänsterpartiets hållning till rapporten att ”i det stora hela stå bakom budskap och innehåll”. Partiets politik när det gäller kärnvapenfrågan, DCA-avtalet, synen på Nato och Trumps USA (som också Gunnarsson lyfter i sin avvikande mening) är inte förenligt med det uttalandet.