Det är pridevecka och Sir Charles Moore, numera Baron of Etchingham, mår troligen inte bra. Han har vandrat mellan posterna som chefredaktör för högertidningarna the Telegraph, the Sunday Telegraph och the Spectator i åratal och blev så upprörd av kyrkans beslut att tillåta kvinnliga präster att han konverterade till katolicismen. När parlamentet antog lagen om samkönade äktenskap undrade Moore: – kan man då inte lika gärna få gifta sig med sin hund?
Möt honom och Justin Welby, som gick från oljedirektör till ärkebiskop av Canterbury, i femte delen av serien ”Varför växer högern”.
Kulturen | Bodil Carlsson
År 1604 beslöt den anglikanska kyrkan att inget utomäktenskapligt barn fick bli biskop. Regeln var inte ny. I den katolska kyrkan hade den redan varit på plats i sådär fyra hundra år och i England hängde den kvar fram till 1964. Tanken som en gång fanns bakom den var mindre ett förakt mot oäktingar än ett försök att hindra kungar och prelater från att säkra sina utomäktenskapliga söners lojalitet och försörjning genom att hitta ett passande ämbete åt dem. Tittar man på europeisk historia, så ser man att den där regeln hade högst varierande efterlevnad. Och nu när ni har koll på den saken – vill ni läsa ett filmmanus?
Alphakursernas upphovsman Nicky Gumbel har en nära vän med anrik bakgrund. Vännens mor var Winstons Churchills personliga sekreterare, kvinnan som tillsammans med Churchill mötte den blivande drottning Elizabeth II på flygplatsen när hennes far kungen hade dött. Hon arbetade och umgicks i samma kretsar som Churchills högra hand, sekreteraren i utrikesdepartementet. Långt bak i deras stamtavlor finns ett par gemensamma namn – en kung av Skottland, en engelsk 1500-talsearl – och längre fram en plantageägare som av den brittiska staten kompenserades för sin förlust av egendom när slaveriet blev olagligt, en guvernör för en provins i det koloniserade Indien; ännu längre fram en flygvapenchef, en utrikesminister och ett par rektorer för Englands mest berömda universitet, kort sagt: en hel bunt Sir This och Lady That. De två nutida, mamman och hennes kollega, hade en kärleksaffär, för sånt händer i alla kretsar; men eftersom mamman dagar efter en sista natt med sin kollega smet iväg till USA för att gifta sig med någon annan trots hennes föräldrars ogillande, trodde vår huvudperson i sextio år att han var en honeymoon baby och att mammans äkta make var hans biologiska far.
Styvfaderns bakgrund var inte lika flott. Han föddes i en tysk-judisk köpmannafamilj som immigrerade till England och levde på att importera det sena 1800-talets finaste statuspryl för rika, nämligen strutsfjädrar. Familjen bytte namn till Welby under första världskriget, när tyskklingande efternamn inte sålde bra. De förlorade sina pengar när strutsfjädrar blev omoderna och/eller deras bank kraschade – uppgifterna går isär – och den blivande styvfadern skickades som nittonåring till USA för att hitta ny försörjning. Han fick jobb hos ett whiskyföretag. När försäljning av alkohol 1919 blev olaglig i USA bytte firman klokt nog sin produktion till nattvardsvin och sprit ”för medicinskt bruk”. Brittiska tidningar påstod många år senare att styvfadern deltog i den italienska maffians mycket lönsamma whiskysmuggling. Om det stämmer är oklart, för det som är avsett för medicinskt bruk kan säkert lätt bli något annat och maffian är lika lite känd för att namnge sina ombud som en del brittiska tidningar för att kolla fakta; men hur det nu gick till kunde den här mannen återvända till England med tillräckligt mycket pengar och anseende i bagaget för att accepteras som äktenskapspartner av Justins mamma. Efter tre år var skilsmässan ett faktum.
Styvfadern återvände till USA, etablerade umgänge i familjen Kennedys kretsar, fick till nytt kort äktenskap med en amerikansk arvtagerska och en ännu kortare förlovning med Vanessa Redgrave. Sextio år gammal dog han ensam i sin lägenhet i följderna av sitt alkoholberoende. På film skulle Gavin Welby ha gjort sig bra: i verkligheten var han nog inte alltid kul att ha inpå sig.
Så började livet för lille Justin. Han omhändertogs av sin mormor, växte upp på de klassiska brittiska elitskolorna, arbetade åt stora oljeföretag, bytte yrke, blev präst i Gumpels Holy Trinity Brompton och slutade som ärkebiskop och ledare för den världsomspännande anglikanska kyrkan.
Varför berätta det här? Individer är ju bara individer? Sant – men individerna är historien. De ingår i ett manus som reproducerar sig framför näsan på oss. Genom individer kan vi se mönster.
Justin Welbys första arbetsgivare blev det stora franska oljeföretaget Elf Aquitaine. Han slutade där 1984. Tio år senare utreddes Elf Aquitaine för något som på flera håll beskrivits som den största korruptionsskandalen i Europa efter andra världskriget: företaget sägs ha ”fungerat som en privat bank för chefer som brände hundratals miljoner på villor, smycken, älskarinnor och konst, förutom pengar till myndighetspersoner i utbyte mot beslut som var fördelaktiga för bolaget”.
1984 blev Welby finansansvarig hos Enterprise Oil, där han huvudsakligen sysslade med oljeprojekt i Nordsjön och Västafrika. Han kände kallelsen fem år senare och gav upp oljan för Gud. Läste teologi, började på Holy Trinity Brompton och blev bara fjorton år senare ärkebiskop av Canterbury, anglikanska kyrkans högsta ämbete. Som ni ser gick det undan – och inte alla var odelat förtjusta. Welby stödde kyrkans redan fattade beslut (1992) att prästviga kvinnor och var ingen motståndare till samkönade äktenskap. Inte heller trodde han på hotet från islamiseringen av Europa. Ännu värre? 2021 gjorde han tillsammans med påven Franciskus och patriarken av Konstantinopel ett gemensamt uttalande: de krävde gemensam aktion mot det globala hot som klimatförändringen och miljöskadorna utgjorde.
Welby talade om den globala orättvisan i oljeekonomin, hur rikedomarn fördelades orättvist mellan och inom länder och vågade säga att de rika länderna borde ta den större delen av åtgärderna mot den miljöförstörelse som deras välstånd byggde på. Han blev förutsägbart åthutad. Konservativa The Spectator, som beskrivits som en kläckningsanstalt för högerpolitiker*,attackerade 2022 Wellby för hans oprästerliga, ogrundade åsikter – han hade för det första fel och för det andra är det inte biskopars jobb att ha åsikter om värdsliga ting. Vem ägde tidningen? Fram till 1985 olje- och guldgruvemagnaten John Cluff, därefter en tid multimiljardfamiljen Barclay med sitt media- och fastighetsinnehav. Efter diverse försök till uppköp av bl a Rupert Murdoch och RedBird Capital från Förenade Arabemiraten – samma RedBird Capital som deltog i ARC:s konferens i juni – är ägaren nu oljeinvesteraren, mångmiljardären och klimatförnekaren Sir Paul Marshall, en av talarna på samma konferens.
Vem var chefredaktör 2022? Sir Charles Moore, numera Baron of Etchingham, som vandrat mellan posterna som chefredaktör för högertidningarna the Telegraph, the Sunday Telegraph och the Spectator ⁕ i åratal. Han klev av de jobben för att skriva en 5 000 sidor lång biografi om Thatcher, men har återkommit med uppmärksammade inlägg i alla tre tidningarna. Högkyrklig och högborgerlig upprördes han så av kyrkans beslut att tillåta kvinnliga präster att han konverterade till katolicismen. När parlamentet antog lagen om samkönade äktenskap undrade Moore: om äktenskapet nu blir en fråga bara om kärlek och känslor och inte om familjebildning – kan man då inte lika gärna få gifta sig med sin hund? 2015 skrev han ett inlägg om striden om ledarskapet i Labour med titeln ”Har Yvette Cooper och Liz Kendall utseende nog för att kämpa om ledarskapet?” och tyckte ” att ingen ledare, särskilt inte – ens i denna jämställdhetens tid – en kvinna, kan se grotesk ut i TV och ändå vinna ett allmänt val” för att sedan i detalj recensera deras utsida. Hans inlägg har också funderat över om det ändå inte kan ligga något i den gamla tanken att olika raser** har olika IQ och personlighetsdrag – t ex är ju judar och koreaner kända för sin driftighet, medan svarta är kända för helt andra saker. Där har ni några högerklassiker i förändringarnas tid. Som någon sa: när marken rör sig under våra fötter blir de ålderdomliga berättelserna guld.
De blir dessutom användbart guld. Att blåsa liv i gamla skrönor är vad högern gör bra – och det är en av anledningarna till att den växer.
*The Spectator Med tanke på att upplagan maxat på futtiga 70 000 kan man undra varför, men svaret är troligen enkelt: det handlar inte om hur många som läser, utan om vem som läser. Boris Johnson anställdes som ung av Charles Moore som skribent och redaktör. När Johnson hade blivit premiärminister utsåg han Moore till ledamot i överhuset med adelstiteln i bagaget. Man måste ta hand om sina egna.
** Moores ordval, inte mitt.