Svar på Alex och Håkans kommentar på min artikelserie ”Imperialismen och vi”
Internationalens specifika internationalism är inte bara uttryck för eurocentrisk hybris i förhållande till den anti-imperialistiska kampen i det global Syd; den tenderar även till att förvandla dess förespråkare till ”okritiska bulvaner” åt den enda, realt existerande imperialismen. Det skriver historikern Werner Schmidt i sin slutkommentar till debatten i Internationalen.
Bild: Lenin, Mao och Ho Chi Minh
Opinion | Werner Schmidt
I sin kommentar av min artikelserie undviker Alex och Håkan att svara på det jag skrivit och konstruerar i stället en skråpuk som de sedan rider en Don Quijote-liknande attack mot. De kastar mig ett upprört ”BRICS handlar inte om demokrati” i ansiktet fast jag aldrig gett ifrån mig en sådan uppenbar nonsens som att ”BRICS-staterna skulle representera demokrati”. Det jag gjorde var att citera slutdeklarationen från BRICS-grundandet i Jekaterinburg 2009 där det heter: ”Vi vill ha en mer demokratisk och rättvis multipolär värld baserad på internationell rätt, jämlikhet, ömsesidig respekt, samarbete, gemensamma åtgärder och kollektiva beslut av alla stater”. Sedan gav jag röst åt Kinas president Xi Jinping: ”Vi får inte låta reglerna fastställas av ett eller några få länder som tvingar på dem andra eller tillåta unilateralism från vissa länder som vill diktera riktningen för hela världen.”
Som sig bör presenterade jag självdeklarationer över organisationens syfte beträffande det internationella systemet. Till skillnad från det kollektiva imperialistiska Väst har BRICS ingen specifik uppfattning om enskilda staters inre politiska förhållanden, men de accepterar inte heller att andra – oftast avkomma av deras forna koloniala herrar – dristar sig att på traditionellt manér blanda sig i deras egna inre förhållanden. Detta tillbakavisande ingår i dessa staters existentiella kamp för nationell suveränitet, som är en nödvändig förutsättning för att själv kunna bestämma över sin inre utveckling. Jag återkommer till den senares betydelse.
Jag kan hålla med Alex och Håkan om att Kinas och andra BRICS-staters inre representationssystem inte är kompatibelt med eurocentriskt propagerade demokratimodeller. Det kinesiska systemet är nämligen just kinesiskt, i den meningen att det är resultat av landets egna filosofisk-kulturella traditioner och politiska erfarenheter, inte minst med den europeiska och japanska imperialismens krigiska inblandning sedan mitten av 1800-talet.
Det förvånar mig inte att de båda klandrar mig för att jag ”undviker att diskutera dessa regimers karaktär”. Jag är inte alls okritisk, men jag har helt andra kriterier än de för min kritik. Framför allt undviker jag att mäta ”dessa regimer” med eurocentriska måttstock! Jag är faktiskt stolt över det, eftersom det var en lång läroprocess för mig att bli kvitt mitt dogmatiska eurocentriska synsätt.
De bådas kommentar avslutas med det som kan betecknas som Internationalens utrikespolitiska credo: Det gäller ”att göra motstånd mot imperialistiska krig och samtidigt stå på de förtrycktas sida mot diktaturer”. Det konstateras med rätta att detta tycks vara ”en omöjlig kombination” för mig och de insinuerar att jag och några anonyma andra, genom att vi inte accepterar detta credo tenderar att förvandlas till okritisk ”bulvan” åt diverse förtryckande klassregimer, ”bara dessa utgör motståndare, fiender eller parias för den nuvarande euro-amerikanska imperialismen”.
Djupast sett grundar sig motsättningen mellan oss på olika politisk-ideologiska övertygelser och – i samband med det – på olika tolkningar av det revolutionära förflutna. Det är detta fortsättningen kommer att handla om.
Oktoberrevolutionens betydelse ur en icke-eurocentriskt perspektiv
Kamrater, jag skulle gärna ha kommit för att tillsammans med er arbeta för världsrevolutionen, men med största sorg och djupaste förtvivlan kommer jag idag som socialist för att protestera mot de avskyvärda brott som begås [av den franska kolonialmakten] i mitt hemland.
Ho Chi Minh vid det franska socialistpartiets kongress i Tours i december 1920
I förordet till den andra ryska översättningen av Kommunistiska manifestet (1882) betonade Marx och Engels att en socialistisk revolution visserligen kunna inledas i Ryssland redan innan kapitalismen gjort sitt historiska dagsverke där. Men denna möjlighet förknippade de med en bestämd förutsättning, nämligen att den ryska revolutionen blev signalen till en revolution i Västeuropa, ”så att båda kompletterar varandra”.
När bolsjevikerna lyckades erövra den politiska makten i oktober 1917 var Lenin i enlighet med Marx och Engels utsaga också övertygad om att deras revolution skulle lida nederlag om inte revolutionerna i det ekonomiskt mer utvecklade väst kom till undsättning. ”När bolsjevikpartiet ensamt gav sig i kast med uppgiften”, förklarade han på den första partikongressen efter oktoberrevolutionen, ”så skedde det i den fasta övertygelsen att revolutionen höll på att mogna i alla länder”. Utan revolutioner i väst skulle det inte finnas någon ”räddning” för den process som inletts i Ryssland.
Efter de misslyckade revolutionsförsöken i väst och det segerrika, men kostsamma inbördeskriget höll Lenin i november 1922 ett referat på Kominterns fjärde kongress som innehöll helt nya tongångar. Hans huvudparoll var ”återtåg” – både vad gäller det socialistiska uppbyggnadsarbetet och den internationella revolutionära utvecklingen. Enligt honom hade det blivit uppenbart att
en omedelbar övergång till rent socialistiska former, till en rent socialistisk fördelning, översteg våra förhandenvarande krafter och att om vi inte förmådde genomföra ett återtåg och inskränka oss till lättare uppgifter, så hotade oss undergången.[1]
I hans allra sista skrift, Hellre mindre men bättre (mars 1923), vidgade han slutligen perspektivet och infogade det förändrade sovjetiska projektet i ett fullständigt förändrat världsrevolutionärt scenario. Det hade inte bara skett ett tillfälligt avbrott i den revolutionära vågen i väst utan själva barrikaderna, den revolutionära frontlinjen, hade förflyttats. Ett grundläggande faktum var att ”imperialisterna lyckats splittra hela världen i två läger”: fronten löper mellan ”den kontrarevolutionära imperialistiska Västern och den revolutionära och nationalistiska Östern” – med Ryssland som Österns revolutionära avantgarde. Genom utsugning av hela Östern är det möjligt för kapitalismen i väst att göra vissa eftergifter åt sina förtryckta klasser och på så sätt skapa någonting som liknade ”social fred”. Det är detta som kunde förklara varför de västeuropeiska kapitalistiska länderna inte ”slutfört sin utveckling till socialism […] som vi tidigare hade väntat” och har blivit kontrarevolutionära i stället.[2]
Lenin förknippade därför inte längre det egna projektets öde med den alltmer avlägsna förhoppningen om revolution i det imperialistiska Västeuropa utan avgörandet kommer att ske i öster:
Kampens utgång är i sista hand beroende av att Ryssland, Indien, Kina osv. utgör det väldiga flertalet av jordens befolkning. Och just denna majoritet av befolkningen har under de senaste åren med ovanlig snabbhet dragits in i kampen för sin frigörelse.[3]
Utan att beakta Lenins ”återtåg” tolkade de marxist-leninistiska partierna tiden efter 1917 som ”epoken av den globala övergången från kapitalism till socialism”. Utvecklingen har emellertid visat att denna förhoppning saknade förankring i det globala Västs verklighet. Efter realsocialismens försvinnande från den världshistoriska scenen och med tanke på den globala utvecklingen som jag beskriver i min artikelserie är det uppenbart att det behövs en definition av den rådande epoken som överensstämmer bättre med den faktiska historiska utvecklingen.
Betraktat ur ett icke-eurocentriskt perspektiv kan det sovjetiska projektet betecknas som det första försöket av ett samhälle i den globala kapitalismens periferi eller i gränslandet mellan centrum och periferi att frigöra sig från den kapitalistiska världsmarknadens och imperialismens polariserande tryck och starta en autonom, självcentrerad ekonomisk utveckling. För att kunna hålla den socialistiska vägen öppen måste bolsjevikerna först och främst utveckla den materiella och militära motståndsförmågan för att kunna försvara sin territoriella integritet och nationella suveränitet.
För några framtida ledande personligheter i ”den revolutionära och nationalistiska Östern” som Mao Zedong eller Ho Chi Minh var just den senare aspekten av det sovjetiska exemplet den viktigaste inspirationskällan i deras antikoloniala befrielsekamp. Under 1930-talet stod Röda armén och Maos bondearmé tidvis mot samma fiende: det imperialistiska Japan (sedan 1936 förbundet med Nazityskland genom ”antikominternpakten”) gjorde mellan 1932 och 1939 invasionsförsök i östra Sovjetunionen och invaderade 1937 delar av Kina, vilket ledde till ”det kinesiska folkets antijapanska motståndskrig” (1937 – 1945). Sedan juni 1941 måste Sovjetunionen försvara sin nationella suveränitet mot Nazitysklands förintelsekrig.
Ur det globala Syds perspektiv slutade andra världskriget med ett avgörande nederlag för två av historiens största kolonialkrig: det japanska i Asien och det tyska i Östeuropa.
Omtolkning av 1900-talet
I den eurocentriska historieskrivningen framställs första världskriget som ”1900-talets urkatastrof”. Jag kan instämma i denna karakterisering, men endast vad gäller det europeiska 1900-talet. Krigsfronten skar genom hjärtat av vår egen västerländska civilisation: å den ena sidan fanns den senkomna och därför hungriga och aggressiva preussisk-tyska, å den andra den franska och brittiska imperialismen som redan delat upp världen mellan sig. Detta implicerar att kriget visserligen utspelades huvudsakligen i Europa, men det gällde ytterst makten över det globala kolonialsystemet. Det civiliserade Europas – även vänsterns – förfäran över slaktandet vid västfronten kontrasterade mot blindheten eller överseendet beträffande den egna civilisationens massmördande i kolonierna. Sett ur ett globalt perspektiv kan sägas att de europeiska makternas våldspotential, som hade drabbat det globala Syd sedan 1492, nu hade riktat sig inåt Europa. Våldet hade kommit hem.
”Den värld som störtade samman i slutet av 1980-talet”, skriver den marxistiske historikern Eric Hobsbawm i Age of Extremes, ”var en värld som hade formats under intrycket av den ryska revolutionen 1917”, en värld som var präglad av konflikten mellan Öst och Väst. Den senare tolkades den som en konflikt i Nord mellan socialism och kapitalism, men som den egyptisk-franske marxisten Samir Amin betonar var den i själva verket ”det mest radikala uttrycket” för konflikten mellan den globala kapitalismens centrum och dess periferier”. Motsättningen mellan det kollektiva imperialistiska Väst och det globala Syd är enligt Amin ”den primära och ursprungliga” motsättningen. Den präglar sedan fem sekler tillbaka den globala utvecklingen.
Jag kan därför instämma i Domenico Losurdos sammanfattning av den globala utvecklingen efter oktoberrevolutionen:
Den revolutionära cykeln som inleddes i oktober 1917 avslutas med två gigantiska nationella krig: det stora fosterländska kriget, som leddes av Sovjetunionen, och det nationella befrielsekriget som Kina förde mot den japanska imperialismen. […]
Resultatet blev den världsomspännande antikoloniala revolutionen som präglade andra hälften av 1900-talet.
Förgiftad solidaritet med Kuba
Som deltagare av Brigada Nordica lyssnade jag den 26 juli 1972 på Plaza de la Revolución i Havanna på Fidel Castros årliga tal vid Kubas nationaldag. När massornas jubel steg mot himlen efter talets avslutningsparoll ”Patria o muerte!” (”Fosterland eller döden!”) blev jag förvirrad. Som ung tyskfödd internationalist hyste jag p g a mitt gamla hemlands historia en djupt rotad aversion mot allt vad Vaterland (fosterland) och därmed sammanhängande begrepp hette. Men med åren lämnade jag den eurocentrisk-marxistiska dogmatismen bakom mig och lärde mig att analysera världen med den historisk-materialistiska dialektikens metod. Min aversion mot det imperialistiska tyska Vaterland är fortfarande virulent och har aktuellare på senare tid, då man i Berlin åter strävar efter Kriegstüchtigkeit (förmåga att kunna kriga österut); men jag vet nu att det postrevolutionära Kubas Patria har fullständigt motsatta innebörder och målsättningar.
I en nekrolog i Internationalen (2/12 2016) över Fidel Castro framhäver Alex att ”Castroregimen” visserligen skapat ”ett relativt rättvist, humant och ekologiskt samhälle” men konstaterade i samma andetag att det under hans ledning ”också uppstått en byråkratiserad elit” vars politik ”har ökat ojämlikheten dramatiskt”. För att förhindra att ”den internationella borgerligheten” kommer att utnyttja ”den byråkratiska deformationen av landet” för att återförvandla det till ”en lydstat i imperialismens regi” finns det enligt Alex ”endast” denna utväg: ”en demokratisk socialism byggd underifrån, genom självorganisering och internationalism”.
Vad Alex tydligen in vill förstå är att det kubanska folkets antiimperialistiska sker och måste ske i former som är helt olika dem som en dogmatisk eurocentrisk vänster anser vara de endast legitima. Kubas nationella frigörelsekamp mot US-marionetten Batista var en genuin folklig kamp ”underifrån”, men efter att ha valt socialismens väg tvingades Kuba att försvara sitt suveräna vägval mot den mäktiga imperialistiska fienden 90 mil norr om kusten. I denna kamp är den nationella enheten och en försvarsduglig statlig organisation folkets främsta resurs.
Det vet även fienden och agerar i enlighet med det. Som förberedelse för en militär invasion organiserar och stödjer den olika former av ”oberoende” organisationer, som har till uppgift att – så att säga ”underifrån – splittra nationen, göda missnöje och uppegga misstroende mot staten – den kollektiva antiimperialistiska försvarsorganisationen.
Ett tillägg och slutsats
Den 16 juli 2026 beskriver Internationalen i ledaren ”Kuba behöver allt stöd!” den ytterst kritiska situation som USA:s folkmordsliknande blockad åstadkommit på Kuba. Men, betonar ledaren, det finns trots allt ”en strimma av hopp”: flera ”solidaritetsfartyg” med aktivister har under de senaste månaderna anlänt till kubanska hamnar med existentiella förnödenheter, ”inte minst solpaneler”. Det mest omskrivna av dessa ”solidaritetsfartyg” var Nuestra América som anlände på Kuba med bl.a. 70 solpaneler. I min artikel ”Om imperialism och anti-imperialism idag” (26/4 2026) kommenterade jag betydelsen av denna ”strimma av hopp”:
Utan att förminska den symboliska betydelsen av de 70 solpaneler som hjälpflottiljen levererade ska det ändå jämföras med följande: I början av mars informerade kubansk press att ”Kuba kommer att installera 5 000 solpaneler som donerats av Kina för att lindra energikrisen” p g a USA:s oljeblockad. Enligt tidningen Granma kommer dryga hälften av dessa 5 000 solcellssystemen att gå till viktiga centrum i alla kommuner, i polikliniker och äldreboenden, medan resten installeras i isolerade bostäder, inklusive sådana som aldrig tidigare haft tillgång till el.
Tillsammans med tidigare kinesiska leveranser har Kuba idag 34 solkraftparker i drift med en kapacitet på nästan 1,2 GW, en ökning med 350 % jämfört med 2024. Det gjorde det möjligt att redan i slutet av förra året fyrdubbla andelen solkraft till cirka 9 % av den totala elproduktionen.
Stödet från Kina, denna ledande kraft i det som Internationalen fördömer som ”det andra imperialistiska maktblocket”, står tillsammans med delar av BRICS och andra länder i det globala Syd för en faktisk och realistisk ”strimma av hopp” för Kuba. Men detta stöd är uppenbart inte välkommet när Internationalen ropar efter ”allt” stöd för Kuba. Det som gäller är det eurocentrisk-dogmatiska mantrat om ”solidaritet underifrån”: det är ”de många människornas globala engagemang [som är] avgörande för det kubanska folkets framtid”.
Min slutsats är: Internationalens specifika internationalism är inte bara uttryck för eurocentrisk hybris i förhållande till den anti-imperialistiska kampen i det global Syd; den tenderar även till – för att använda Alex språkbruk – att förvandla dess förespråkare till ”okritiska bulvaner” åt den enda, realt existerande imperialismen.
[1] Lenin, Valda verk i tre band, bd 3, s. 638.
[2] Ibid., s 689ff.
[3] Ibid., s 636ff.