▶ Bakslag för svenska Trumpismen är en seger
▶ Valkompasser – nyliberalismens smörgåsbord
▶ Öka trycket för human flyktingpolitik och klimatomställning
Ledare | Vecka 34
Tre veckor kvar! När detta publiceras har vi 23 dagar på oss att sätta stopp för den mest reaktionära regering som styrt Sverige sedan ”Kosackvalet” 1928. En regering som försöker torpedera arbetarrörelsen genom att undergräva fackliga organisationers förmåga, folkrörelsers finansiering och folkbildningen. Som tagit stryptag på välfärden, släppt in profitörer och kriminalitet i välfärdssektorn. Som utvecklat den mest flyktingfientliga politiken i EU, planerar ”repatriering” av tusentals som retroaktivt förlorar permanenta uppehållstillstånd, infört angiverilagstiftning, ungdoms och åldringsutvisningar tillsammans med barnfängelser och rasprofilering, sänkt skatterna för välbeställda och kapitalägare, struntat i klimatomställningen, militariserat och upprustat i nationalistisk svenskhets.
Och som utlovat spikrak accelererad fortsättning med Sverigedemokraterna vid rodret.
Att sopa bort denna politiska högermobb är varje solidarisk och ansvarsfull väljares första plikt. Tidö – inte en dag till efter den 13 september! Ett bakslag för den svenska Trumpismen vore en seger för alla demokratiska och progressiva krafter inte bara i Sverige utan i hela Europa. Inte för att allt kommer att ordna sig den 13 september, utan för att andra möjligheter och vägar öppnas.
Socialistiska Politik, SP, som utger Internationalen, är en samlingspunkt för att utveckla socialistisk kraft och klarhet i hela arbetar- och folkrörelsesverige. Många SP:are är aktiva i kampanjen för Vänsterpartiets valframgång. Inte för support av allt Vänsterpartiet uttrycker. Bland SP:are finns ofta en stark kritik mot V-politikens undfallenhet och anpassning, som under senare tids strid om Palestinasolidariteten. Här finns också medlemmar i Framtidens Vänster som verkar för en mer offensiv vänsterpolitik.
Men inom den marxistiska tradition SP verkar styrs inte socialisters engagemang av ”valkompasser” där det ena eller andra valutspelet avgör runt nyliberalismens individualiserade och privatiserade smörgåsbord. Där reduceras väljarna till konsumenter av utbjudna budskap – istället för kollektiva aktörer för klassintressen och gemensamma samhällslösningar.
Oavsett kritik mot Vänsterpartiet – och i synnerhet dess aktuella ledarskaps mediala och valtaktiska anpassning – skulle ett valgenombrott för Vänsterpartiet öppna möjligheter för medlems- och väljarbasen att förändra dagens politiska, ideologiska och kulturella dagordning. Det förstår både den nationalistiska högern och liberala borgerligheten mycket väl, därför de politiska bombmattorna mot V för ”terrorromantik”, antisemitism, regeringsoduglighet, med mera. En del av syftet med de mediala stormarna är att öppet förhindra Socialdemokraterna från regeringssamarbete vänsterut och istället göra upp med C och KD – eller rentav Moderaterna.
Men även inom S, och särskilt i den fackliga rörelsen, finns strömningar som helt förkastar sådana lösningar högerut. SP:are som verkar i sådana sammanhang förespråkar en klar och tydlig röd-grön vänstersamverkan – utan något högeralibi för S-ledningen att fortsätta i Tidö-regeringens hjulspår.
Samtidigt med möjligheten att tillfoga Tidöhögern ett förkrossande nederlag inser många att högerpolitiken bitit sig fast i samhället, både idémässigt och juridiskt/institutionellt. Idémässigt för att högerns kulturkrig vad gäller värderingar, samhälls- och omvärldssyn förändrat tänkesätt hos många, det som kallas ideologisk hegemoni – dominans. Något som i sin tur påverkat och påverkats av offentligheten, inklusive de politiska partierna, även inom arbetarrörelsen.
Synen på nationen och svenskhet, migrations- och kriminalpolitik, auktoritära metoder kontra humana, militarism kontra avspänning, nedrustning och alliansfrihet… På område efter område har vi tvingats uppleva förskjutningar högerut i värderingar och samhällsutveckling. Det handlar om en ideologisk och kulturell backlash som inte omedelbart kan vändas. Men samtidigt är allt inte alls förlorat. Att välfärden ska vara gemensam utan kapitalistiska vinstintressen är fortfarande en överväldigande stark övertygelse bland de flesta. Att det svenska samhället ska ta internationellt ansvar för både bistånd och flyktingmottagande, att kriminalitet först och främst måste mötas förebyggande, att konservativa könsideal ska pressas tillbaka, att ökande samhällsklyftor förstör ett samhälle och måste fyllas igen, att klimatkrisen kräver en rättvis omställning, att nedrustning och fred måste överordnas rustningar och krig – det är värderingar och viljeinriktningar med stabil förankring i samhällets breda lager.
Efter valet, i dragkamp och köpslagan om inflytande, kan allt hända – och förloras, om inte pressen underifrån eskaleras till tvingande faktorer oavsett ministerposter hit eller dit. I dagarna inför valet genomförs massdemonstrationer runt om i Sverige för en human flyktingpolitik och för en solidarisk och rättvis klimatomställning som inte kan vänta.
Så, den 13 september sopar vi bort Tidöregeringen för att den 14:e öka trycket, stärka opinionerna och söka blockera alltför ruttna kompromisser, eftergifter och kortsiktig utförsäljning av – för att tala med de stora ord saken gäller – arbetarklassens och folkets progressiva intressen.