”Det står ju varje människa fritt att bryta strejken”. Orden från IF Metalls biträdande avtalssekreterare Simon Petersson tio månader in i strejken för kollektivavtal på Tesla (Arbetet 20 aug 2024), kanske allra bäst illustrerar det fackliga nederlaget. Kampen mot strejkbryteri har utgjort en absolut nödvändighet för facklig kamp internationellt alltsedan industrialismens och lönearbetets framväxt. Inte minst i Sverige, där strejkbryteriet varit en minst sagt blodig historia, från det sena 1800-talets stora strejker till skotten i Ådalen 1931 och följande år in i 1930-talet. Historikern Håkan Blomqvist ger en översikt över kampen mot strejkbryteri i Sverige.
Bild: En strejkbrytare hissas upp ur lastrummet på ångaren Milos under strejken i Ådalen 1931.
Fokus Håkan Blomqvist
Våld, hot, tribunaler, blockadlistor och social utfrysning. Polis, militär, fängelse och svartlistning. Så kunde striderna om strejkbryteri rubriceras i svenska sammanhang sedan de fackliga organisationernas framväxt från sent 1870-tal. Att hindra ”arbetsvilliga” från att sabotera en gemensamt beslutad arbetsnedläggelse sågs som legitimt försvar mot rent förräderi av gemenskapen. Och mot kampen för att sätta mat på bordet. Fysiskt våld för att hindra ”brytare” från att ta blockerade jobb var vanligt under de stora ”organisationsstriderna” för rätten till facklig organisering och kollektivavtal från 1880-talet till slutet av 1930-talet.
När arbetarpressen växte fram mot slutet av 1800-talet införde unga fackliga organisationer inte bara blockadannonser om utlysta strejker utan även listor över ”brytare” vid olika konflikter, med personnamn och hemadresser. Syftet var att skandalisera strejkbrytaren och utesluta denna från klassgemenskapen. ”Möt honom med förakt”, var en vanlig uppmaning i annonserna. Härtill kom inte bara fysiska försök att blockera arbetsplatsen.
Strejkbrytares namn och adress publicerades i arbetarpressen för att uteslutas ur klassgemenskapen. Långt efteråt kunde forna strejkbrytare be om förlåtelse för att åter släppas in i den sociala gemenskapen, som här, nära tio år efter en telefoniststrejk i Stockholm.
Historikern Martin Ericsson har i tidskriften Arbetarhistoria (2020:3-4) studerat olika ”konfliktrepertoarer” när det kommer till kampen mot strejkbryteri vid olika arbetsplatser på 1920- och 30-talet.
Det handlar bland annat om våldsamma händelser som när syndikalister 1923 kastade en sprängladdning mot strejkbrytare vid en flottningskonflikt i Västerbotten och hur ett järnrör med dynamit 1928 kastades mot en dans för strejkbrytare under en lantarbetarkonflikt i Degerfors. Men också om många andra former av vad Ericsson kallar ”kollektivt våld”, oftast i form av trakasserier. Det kunde handla om ”hämtningar” och ”rättegångar”, där strejkbrytare tvingades svara för sina brott mot solidariteten inför de församlade strejkandes familjer och ortsbefolkning. Eller om ”uppvaktningar” och klassiska demonstrationer vid arbetsplatser och hem med ”brytare” som överöstes av skällsord och vintertid av snöbollar – eller av isande hotfull tystnad.
Särskilt uppmärksammar Ericsson de ”hemföljningar” han kallar ”skötsamt våld” och som hade stöd i hela arbetarrörelsen, även socialdemokratin. Strejkbrytare följdes då från arbetsplatsen ända hem till sina bostäder av ibland hundratals strejkande. Graden av våld kunde handla om avtrampade skor eller sparkar på smalbenen. Ericsson ger flera exempel från lokala strejker med slutsatsen: ”den extrema närgångenheten under hemföljningarna måste i sig ha upplevts som något hotfullt.” Ett sådant exempel från annat håll är strejken vid Svenska Kapsylfabriken i Stockholm på 1920-talet då strejkande kvinnor följde strejkbrytare hem till lägenheterna och smetade det illaluktande ämnet koltetraklorid på dörrhandtagen så att alla skulle känna lukten av en strejkbrytare på stan. Att ämnet också var cancerogent bekymrade antagligen inte de strejkande mycket – om de ens kände till det – då de just kämpade mot kapsyltillverkningens giftiga arbetsmiljö.
Företag och myndigheter gjorde sitt yttersta för att kväsa motståndet mot strejkbryteriet. Från förra sekelskiftet växte organisationer för ”arbetets frihet” och rena strejkbrytarbolag fram som erbjöd ”arbetsvilliga” där strejker utbrutit. Där strejkbrytare värvats från andra landsdelar eller utomlands blev konfrontationerna ofta våldsamma där inhemska arbetare ställdes mot ”främlingar”.
Under de så kallade galicierstriderna i skånska lantbruket de första åren på 1900-talet sattes militärt kavalleri in för att skydda de lågbetalda rysktalande arbetare som värvats av ”sockerbetskungarna” mot det framväxande lantarbetarfackets skördestrejker. Under en hamnarbetarstrejk 1908 ägde det välkända Amaltheadådet rum då ett strejkbrytarfartyg sprängdes i Malmös hamn, en brytare dödades och ett drygt tjugotal skadades. Att strejkbrytarna var engelsmän möttes av avsky mot ”utländskt drägg” och ”slödder” – medan de utfattiga och maktlösa galicierna beskrevs som den ”lägsta formen av varan arbetskraft”.
1899 hade den s k ”Åkarpslagen” stiftats som gjorde det olaglig att tvinga, eller ens söka förmå, någon att strejka. Under de första åren på 1900-talet dömdes flera tiotal arbetare årligen för brott mot Åkarpslagen – men kampen mot strejkbryteri fortsatte.
För vår eftervärld är förstås skotten i Ådalen 1931 den mest kända kampen mot strejkbryteri och myndigheternas repressalier. Under depressionen sänktes arbetslöner på löpande band vilket möttes av strejker, som vid Marmaverkens sulfatfabrik i Hälsingland. Sympatiblockader följde mot utskeppning av pappersmassa i Ådalen. Bolaget, Graningeverken, värvade professionella strejkbrytare vilka möttes av protester och ”hämtningar” av några som ställdes ”inför rätta” på en grushög i Kramfors. Det var dagen efter som den fredliga protestmarschen mot strejkbrytarna i Lundes hamn mejades ner av militär.
Skotten i Ådalen var emellertid inte de sista. Under den långa pappersmassakonflikten året därpå sköts strejkande arbetare av polis när de försökte stoppa strejkbrytare i Sandarne och Klemänsnäs, ingen dödades men flera sårades, även av skott i ryggen.
Kampen mot strejkbryteri var alltså ofta en blodig historia där beväpnade strejkbrytare från rena fascistorganisationer samt bolag tillsammans med militär och polis sattas in för att bryta strejker.
Med arbetarrörelsens genombrottsår på 1930-talet avskaffades 1938 Åkarpslagen och i det s k Saltsjöbadsavtalet förband sig arbetsgivarföreningen i det omskrutna samförståndets och arbetsfredens anda att inte anlita strejkbrytare vid konflikter.
Teslas svenska dotterbolag tillhör emellertid inte någon av Svenskt Näringslivs branschorgan och kunde likt så många bolag i början på 1900-talet importera strejkbrytare utifrån, inte minst genom EU:s utstationeringsdirektiv där företag kan flytta anställda över gränserna. Att arbetsförmedlingen hänvisade arbetslösa till Tesla är dessutom en förvillande likt den s k Stripa-konflikten 1925-27 då syndikalistiska gruvarbetare tvingades möta strejkbrytare som kommenderats till blockerat arbete för att inte mista sitt arbetslöshetsunderstöd.
”Vi glömde våra baseballträn”, var en reaktion från en metallare när nederlaget för Teslastrejken skulle diskuteras.
Att det just inte står ”varje människa fritt att bryta strejken” torde vara en av de centrala lärdomarna, inte bara av tre års strejk på Tesla utan av hela den fackliga historien.