Är det inte mycket bättre att få politiskt inflytande än ministerposter? Så ställs ofta frågan och jag menar att det är en falsk motsättning.
Vill man få ett långsiktigt fruktbart parlamentariskt politiskt inflytande finns det inget bättre än regeringsmedverkan.
Opinion | Stig Henriksson, fd riksdagsledamot för V och ordf i Fagerstas kommunstyrelse
Därutöver finns det också en taktisk aspekt. Ett dokument som skrivs några veckor efter valet kommer med automatik att förlora betydelse ju längre tiden går och kommer således ha allra minst betydelse vid tidpunkten för nästa ordinarie riksdagsval.
En regeringsmedverkan som sköts på ett bra sätt kommer däremot att ge mer och mer inflytande och uppmärksamhet ju längre tiden går och kommer vara maximerat dagen före nästa val.
Vi som haft den möjligheten på kommunal nivå, kan bara understryka att detta är faktum.
Att trots tämligen gedigna diskussioner och kongressbeslut återigen börja tveka på tröskeln till Rosenbad uppfattas nog som lite egendomligt, för att uttrycka det milt.
För mig är det lika självklart att söka regeringsmedverkan när nu ”icke-Tidöpartierna” fått majoritet som att söka vinna så många röster som möjligt när man ställer upp i val (en annan gren Vänsterpartiet fortfarande är ganska svaga i). Visst kan man vara överens om det parlamentariska systemets begränsningar och att det finns andra kamparenor etc. Men ställer man upp i val så är målet att maximera rösterna och ett gott resultat där borde rimligen öka möjligheterna att också göra avtryck utomparlamentariskt.
Varför försöker centern och även socialdemokraterna frenetiskt bekämpa V:s regeringsmedverkan? Är det för att de inte vill unna vänsterpartister statusen av ministerposter? Självfallet inte. De vet, vilket de flesta vänsterpartister inte gör, hur mycket praktiskt politiskt inflytande man får när man sitter i regeringen till skillnad från när man är utanför.
Ett sätt att försöka lösa den här knuten är ju det beryktade Tidöavtalet. Hundratals detaljerade punkter på SD:s prioriterade områden framför allt samt former, beslutade för hur samarbetet fortsättningsvis ska gå till i samordningskansliet etc. Men det har också uttalats tydligt från SD att detta var första och sista gången man tänker sig stå utanför en regering och man har flera gånger uttalat missnöje med ministrarnas sätt att hantera förslagen, stoppa utredningar i byrålådor och nedprioritera på olika sätt.
Att det sedan konstitutionellt är en mycket tveksam tingens ordning tar naturligtvis SD ganska lätt på, viklket Vänsterpartiet inte bör göra.
Vänsterpartiet har till och från under över 100 år accepterat att inte bli behandlat i enlighet med det mandat väljarna faktiskt gett oss.
Denna gång måste vi stå på oss. Och valet står inte mellan politiskt inflytande och regeringsmedverkan. Valet är ur den synpunkten enkelt. Det är politiskt inflytande genom regeringsmedverkan.
Stig Henriksson var ordinarie riksdagsledamot för V 2002 och 2014-2017 och dessförinnan kommunalråd och kommunstyrelseordförande i Fagersta 1998-2014, varav tolv år med egen majoritet för Vänsterpartiet.