▶ Allt ljus på vem tar vem
▶ Klimat, asyl och välfärd i skymundan
▶ Bryt med väntan och passivitet
Ledare | Vecka 39
När detta skrivs domineras den officiella svenska politiken av turerna i riksdagen. Socialdemokraterna har – åtminstone taktiskt – frånsagt sig uppdraget att bilda regering efter att Vänsterpartiet röstade för högerns förslag till talman. Det hela är en del i förhandlingarna om hur en kommande regering ska se ut. Där är Socialdemokraterna lika ovilliga att ge Vänsterpartiet ministerposter som V-ledningen är att avstå från dem. Risken är uppenbar att det hela landar i att Centerpartiet placerar sig där de i grunden hör hemma, till höger, med följden att Tidöspöket reser sig från de döda igen.
När allt medialt ljus sätts på vad som sker i öppna och slutna rum i riksdagen hamnar det verkligt viktiga i skymundan, själva politiken, alltså vad en regering som ersätter Tidöregeringen ska göra i praktiken. Det är inget att förundras över om många vänstersympatisörer ilsknar till på S-ledningens arroganta behandling av Vänsterpartiet. Inte minst när samma S-ledning lyckats genomföra en valkampanj som lett till partiets sämsta valresultat någonsin, en högerpolitik som snudd på schabblade bort valsegern.
Vänsterpartiets ledning har medvetet och systematiskt surrat sig vid masten i och med löftet och hotet att aldrig rösta för en regering som partiet inte sitter med i. Det är ett kongressbeslut som ledningen svårligen kan backa ifrån, oavsett alla de problem och risker som deltagande i en socialdemokratisk regering kommer att medföra. Den politik som S-ledningen kommer att driva är ingen vänsterpolitik, det har den visat under årtionden i regeringsställning och bekräftat genom sin valkampanj.
När nu allt verkar handla om vem som tar vem i riksdagen hamnar det verkligt viktiga i skymundan. Riksdag och regering är viktiga, det är där lagar och regler slås fast, men det som avgör vart den politiska utvecklingen tar vägen är inte vilka partier som sitter i regeringen utan hur styrkeförhållandena i samhället ser ut i stort. Allting, från rösträttens införande för ett sekel sedan till 1970-talets reformer av välfärd och fackliga rättigheter har burits fram av starka folkliga rörelser på arbetsplatser och i samhället i stort.
Den stora risken med det pågående spelet i parlamentet är att de rörelser som kan utgöra ryggraden i en vänsterpolitik nu sätter sig själva i vänteläge och överlämnar politiken till partiledningarna. Det vore i så fall ett säkert sätt att lägga grunden till en socialdemokratisk högerpolitik, med eller utan formella uppgörelser högerut, eller i värsta fall en avväpning inför en Tidö2-regering.
Alldeles oavsett vad resultatet blir av de olika utspelen och taktiska dragen i riksdagen är det fler opinionsyttringar och starkare organisering underifrån som nu behövs, inte väntan och passivitet.
Det gäller att inte låta klimatet, asylpolitiken, välfärdsfrågorna och allt annat som kräver akuta förändringar, sättas på paus utan tvärtom ta plats i debatten, framburna av de olika rörelser som kan skapa den press som alltid krävs för att driva igenom förbättringar för flertalet.
Vänsterpartiets organisation har under valrörelsen gjort storverk med dörrknackning och andra gräsrotsaktiviteter. Det bästa partiet nu kan göra är att på ett osjälviskt sätt erbjuda sina krafter för gemensamma aktiviteter med asylaktivister, klimatrörelsen, fackligt aktiva och andra i kampanjer för en ny politik utan att ängsligt snegla på regeringsförhandlingarna.
I sista hand kommer det att vara starka rörelser som bär upp kraven på förändring, som avgör vilken politik som regeringen kommer att driva, inte vilka uppgörelser som sker mellan olika partiledningar i taktikspel högt över väljarnas huvuden.
Bilden: Nooshi Dadgostar och Magdalena Andersson