Debatten om psykisk ohälsa fortsätter öka, ingen har missat att vi sätter allt fler diagnoser på oss själva och varandra. Ett huvudtema senaste tiden är olika förklaringsmodeller om vad ökningen beror på. Vart vi än vänder oss är samtalsrummen, sociala medier, dokumentärer samt nyhetsmedier fyllda av diskussionen.
Maria Bratt, som själv har adhd och depressioner i perioder, har funderat över utvecklingen utifrån egen erfarenhet.
Krönika| Maria Bratt
Jag har noterat att de två dominerande förklaringsmodellerna är a) att vi blivit bättre på att upptäcka och beskriva psykisk ohälsa för vi har ökad kunskap om det. Eller b) att ökningen beror på att psykisk ohälsa ökar på grund av att de moderna samhällsstrukturerna gör att vi mår sämre.
En kritik mot ökningen är att vi sätter stämplar på människor som ”sjuka” när det inte egentligen inte handlar om sjukdom eller funktionsnedsättning. Att exempelvis få en diagnos för depression när en närstående gått bort vilket förr ansågs vara en sorgeprocess eller livskris. Ska ”negativa” känslor klassificeras som medicinska tillstånd?
Ibland fungerar inte kroppen som den ska. Förväntningar på att vårt mentala tillstånd alltid är i toppform är därmed en omöjlig ekvation. Det ligger kvar en negativ attityd om psykiatriska diagnoser så som tex homosexualitet förr ansågs vara en psykisk störning. På så sätt kan det vara en positiv utveckling att avdramatisera psykisk ohälsa. Men har stämplandet gått för långt?
Jag har själv erfarenhet av psykisk ohälsa. Diagnoser jag har är adhd och depressioner i episoder. Jag fick dessa diagnoser för tre år sedan och har både fått nytta av att fått kännedom om dem och därmed både mötts av fördomar och diskriminering samt hjälp med verktyg för att klara av vardagen och medicin som hjälpt mig. När jag blickar bakåt ser jag tydligt hur adhd:n och depressionerna påverkade mig i alla livsområden redan som barn.
Utifrån min historia är det ändå en positiv grej att få en diagnos för att få hjälp av psykiatrin med medicin och strategier för att klara av livet bättre. Att få hjälp med anpassningar och extra stöd i vissa avseenden i skolan och arbetslivet är värt mycket och jag önskar att jag fått det som barn. Jag fick inte det för det fanns ingen kunskap om adhd hos flickor och kvinnor på 90-talet.
‐—-‐—-
Inom adhd-diagnostiseringen visar statistiken att närmare tio procent av befolkningen i västvärlden har den. En vanlig inriktning av diskussionerna är hur det fungerar att studera och arbeta när man har diagnosen. Hur adhd påverkar studier och arbete både positivt och negativt.
Dess påverkan i arbetsliv och skola är dubbelbottnad. Det är näst intill en paradox hur olika det ser ut för människor med diagnosen. De är både i toppen och botten utifrån socioekonomiska perspektiv och polariseringen i yrkesgrupper.
Det finns inget enkelt svar på varför det ser ut såhär, men jag har analyserat fenomenet utifrån hur det har varit för mig själv som har diagnosen.
Jag har funderat på varför jag har klarat mig relativt bra i livet på en del sätt och hur diagnosen ställt till det på andra. Att jag växt upp i en trygg miljö, haft stöttande föräldrar och en fungerande skolgång tror jag är en stabil grund att stå på. Det är inte svart eller vitt för mig eller andra. Vi människor är komplexa. Genom min berättelse om hur jag hade det i grundskolan vill jag dela med mig erfarenheterna för att hjälpa andra och öka förståelsen.
Grundskolan, min första erfarenhet av studier, gick upp och ner som en berg- och dalbana. Bokstavligen upp och sedan ner. Det började väldigt bra första tiden, jag var intresserad av att lära mig nya saker och allt gick på räls. Jag ville prestera och var en av eleverna som klassificerades som ”plugghäst” i min klass.
Från att vara en pluggis blev jag motsatsen när puberteten satte igång. Jag uteblev från de flesta lektioner och betygen blev därefter. Jag fick höra av några lärare att jag är smart, men i och med att jag mådde dåligt av depressioner och sviter av anorexi orkade jag inte gå til lektionerna (vanligt med samsjuklighet). Vidare fortsatte jag må dåligt när jag började gymnasiet och hoppade av. Senare när jag var i tjugoårsåldern och började må bättre kunde jag börja tänka på framtidsplaner, så insåg jag att jag inte skulle komma någonstans i livet utan gymnasiebetyg. Jag började läsa upp gymnasiekurser på komvux. Det tog emot men jag tvingade mig själv. Mattelektionerna var värst. Jag hade den lätta matteboken för att ens klara av att få godkänt. Jag hade låg självkänsla och dåligt självförtroende och jag trodde att jag hade lägre iq än snittet. Men det visade sig snart att det var tvärtom.
När första mattekursen närmade sig sitt slut kom internationella provet. Här hände något mirakulöst som jag aldrig kommer glömma. Jag fick MVG på provet. Från att knappt bli godkänd fick jag högsta betyg i kursen. Matteläraren kallade in mig på ett enskilt möte. Han sa att han aldrig varit med om något liknande. Idag, tjugo år senare, vet jag varför det som hände, hände. Svaret är adhd.
Det här är adhd i ett nötskal. Total okoncentration när något är tråkigt eller hyperfokus när något är intressant. Nationella provet i matematik är utformat på ett helt annat sätt än de traditionella ekvationerna på mattelektionerna. Det handlade om praktiska problem, se mönster och sammanhang. Jag hade svävat omkring i flera år med föreställningen att jag var korkad. Senare gjorde jag iq-test på Mensa och fick ett resultat som ligger långt över medel.
Att misslyckas i skolan när man är ung sätter sina spår. Att ge upp skolan leder inte sällan till fler problem. Ingen såg mig, jag kände att det var något fel på mig och därmed var lidandet outhärdligt. Om skolan och lärarna hade fångat upp mig med min adhd-diagnos hade mitt liv sett annorlunda ut. Tecknen på att jag har adhd fanns där redan på förskolan har jag fått reda på de senaste åren. När jag växte upp på 90-talet fanns inte den kunskap om adhd som finns idag, särskilt var det okunskap om flickor och kvinnor. På den tiden var det oftast ”stökiga” killar som fick diagnosen. Jag var en ”pojkflicka” hade svårt att sitta stilla samt dagdrömde på lektionerna. Man visste inte då att det här är vanligt hos flickor med adhd.
Nu, knappt tjugo år senare sedan när miraklet med internationella provet i matematik ägde rum, har jag haft kvalificerade yrken och är akademiker. Och visst har adhd-medicin hjälpt mig på vägen med att få bättre koncentrationsförmåga. Men mediciner löser inte alla problem.
Det jag var med om i tonårstiden önskar jag att ingen skulle behöver vara med om. Att skolgång ska se exakt likadant ut för alla människor är egentligen ganska stelbent. Oavsett om man har adhd eller en annan diagnos så behöver undervisningen anpassas och moderniseras. När statistiken visar att NPF- diagnoserna adhd och autism hela tiden ökar och att närmare en miljon invånare i landet har NPF är det hög tid att ta tag i det här gigantiska samhällsproblemet.
Om man har adhd är kreativitet viktigt och bör ingå i undervisningen, tydlighet i kommunikationen, mindre grupper, tätare raster och flexibilitet är bra grundstenar att stå på. Med matematikproblem som är vanligt förekommande hos oss med diagnosen och som jag har berättat om här, har det visat sig att vi lyckas bättre om det är mer konkreta problemlösningar som man kan relatera till i utformningen av matematikundervisningen. Min berättelse här om mina erfarenheter av matematiken i gymnasiet är ett exempel på hur det ser ut för oss i praktiken. Anpassningar och individuella verktyg i hela undervisningsplanen tar fram de bästa sidorna av vår personlighet och våra styrkor. Och mycket viktigt i det här sammanhanget är att en fungerande skolgång förhindrar utanförskap och sociala problem som ofta uppstår när den (skolgången) inte fungerar.
Maria Bratt