Upproret i Syrien har överraskat världen och lett till att familjen Assads diktatur, som har styrt Syrien sedan Bashar al-Assads far Hafez tog makten i en statskupp för 54 år sedan, har fallit. Varken regimens militära styrkor eller dess imperialistiska sponsor, Ryssland, och dess regionala stöd, Iran, kunde försvara den. Städer under regimens kontroll har befriats, tusentals politiska fångar har befriats från dess ökända fängelsehålor och utrymme har öppnats för en ny kamp för ett fritt, inkluderande och demokratiskt Syrien för första gången på decennier.
Internationalen publicerar här en intervju som den socialistiska tidningen Tempest gjort med den schweizisk-syriske socialisten Joseph Daher.
Intervju|Tempest, revolutionär socialistisk tidning
Samtidigt vet de flesta syrier att en sådan kamp står inför enorma utmaningar, till att börja med de två viktigaste rebellstyrkorna, Hayat Tahrir Al-Sham (HTS) och den turkstödda syriska nationella armén (SNA). Även om de gick i spetsen för den militära segern är de auktoritära och har en historia av religiös och etnisk sekterism. Vissa på vänsterkanten har utan grund hävdat att deras uppror iscensattes av USA och Israel. Andra har okritiskt romantiserat dessa rebellstyrkor som ett återuppväckande av den ursprungliga folkliga revolutionen som nästan störtade Assads regim 2011. Ingetdera fångar den komplexa dynamik som utspelar sig i Syrien idag.
I denna intervju, som genomfördes mitt under en snabbt föränderlig situation i Syrien, intervjuar Tempest den schweizisk-syrianske socialisten Joseph Daher om den process som ledde till Assads fall, utsikterna för progressiva krafter och de utmaningar de står inför i kampen för ett verkligt befriat land som tjänar alla sina folks och folkliga klassers intressen.
Tempest: Hur känner sig syrierna efter regimens fall?
Joseph Daher: Lyckan är otrolig. Det är en historisk dag. 54 år av tyranni från Assads familj är borta. Vi såg videor av folkliga demonstrationer i hela landet, från Damaskus, Tartous, Homs, Hama, Aleppo, Qamichli, Suwaida, etc. av alla religiösa sekter och etniciteter, som förstörde statyer och symboler för Assads familj.
Och naturligtvis är glädjen stor över att politiska fångar har befriats från regimens fängelser, särskilt Sednaya-fängelset, känt som ”människoslakteriet”, som kunde rymma 10 000-20 000 fångar. En del av dem hade suttit fängslade sedan 1980-talet. På samma sätt har människor som fördrevs 2016 eller tidigare från Aleppo och andra städer kunnat återvända till sina hem och stadsdelar och träffa sina familjer för första gången på flera år.
Samtidigt var de folkliga reaktionerna under de första dagarna efter den militära offensiven till en början blandade och förvirrade, vilket återspeglade den politiska åsiktsmångfalden i det syriska samhället, både inom och utanför landet. Vissa delar var mycket nöjda med erövringen av dessa territorier och försvagningen av regimen, och nu dess potentiella fall.
Men vissa delar av befolkningen var, och är fortfarande, också rädda för HTS och SNA. De är oroliga för dessa krafters auktoritära och reaktionära karaktär och deras politiska projekt.
Och en del är oroliga för vad som kommer att hända i den nya situationen. I synnerhet har stora delar av kurderna, liksom andra, samtidigt som de gläds åt Assads diktaturs fall, fördömt SNA:s tvångsförflyttningar och mord på människor.
Tempest: Kan du berätta om händelseförloppet, särskilt rebellernas framryckning, som besegrade Assads militära styrkor och ledde till hans fall? Vad är det som har hänt?
JD: Hayat Tahrir Al-Sham (HTS) och den turkstödda Syriska nationella armén (SNA) inledde en militär kampanj den 27 november 2024 mot den syriska regimens styrkor och vann fantastiska segrar. På mindre än en vecka tog HTS och SNA kontroll över större delen av guvernementen Aleppo och Idlib. Därefter föll staden Hama, som ligger 210 kilometer norr om Damaskus, i händerna på HTS och SNA efter intensiva militära konfrontationer mellan dem och regimstyrkor med stöd av det ryska flygvapnet. Efter Hama tog HTS kontroll över Homs.
Inledningsvis skickade den syriska regimen förstärkningar till Hama och Homs och bombade sedan, med stöd av det ryska flygvapnet, städerna Idlib och Aleppo med omnejd. Den 1 och 2 december träffades Idlib av mer än 50 flyganfall och minst fyra vårdinrättningar, fyra skolor, två flyktingläger och en vattenstation drabbades. Flygattackerna har tvingat över 48.000 människor på flykt och allvarligt stört service och hjälpsändningar. Diktatorn Bashar al-Assad hade lovat sina fiender nederlag och uttalat att ”terrorism bara förstår sig på våldets diskurs”. Men hans regim höll redan på att falla sönder överallt.
Medan regimen förlorade stad efter stad befriade de södra guvernementen Suweida och Daraa sig själva; deras folkliga och lokala väpnade oppositionsstyrkor, som var separata och skilda från HTS och SNA, tog kontroll. Regimstyrkorna drog sig sedan tillbaka från orter cirka tio kilometer från Damaskus och övergav sina positioner i provinsen Quneitra, som gränsar till Golanhöjderna, och som ockuperas av Israel.
När olika väpnade styrkor från oppositionen, återigen inte HTS eller SNA, närmade sig huvudstaden Damaskus, föll regimens styrkor samman och drog sig tillbaka, medan demonstrationerna och brännandet av alla symboler för Bashar al-Assad mångdubblades i Damaskus olika förorter. På natten mellan den 7 och 8 december meddelades att Damaskus var befriat. Bashar al-Assads exakta öde och vistelseort var inledningsvis okänt, men vissa uppgifter tydde på att han befann sig i Ryssland under Moskvas beskydd.
Regimens fall bevisade dess strukturella svaghet, militärt, ekonomiskt och politiskt. Den kollapsade som ett korthus. Detta är knappast förvånande eftersom det verkade klart att soldaterna inte tänkte strida för Assadregimen, med tanke på deras dåliga löner och villkor. De föredrog att fly eller helt enkelt inte strida hellre än att försvara en regim som de har mycket lite sympati för, särskilt eftersom många av dem hade tvångsrekryterats.
Vid sidan av denna dynamik i söder har andra händelser inträffat i olika delar av landet sedan rebellerna inledde sin offensiv. För det första genomförde SNA attacker mot områden som kontrolleras av de kurdiskledda Syriska demokratiska styrkorna (SDF) i norra Aleppo och meddelade sedan att man inlett en ny offensiv mot den norra staden Manbij, som kontrolleras av SDF. Söndagen den 8 december gick SNA in i staden med stöd av den turkiska armén, flygvapnet och artilleriet.
För det andra har SDF intagit större delen av Deir-ez-Zor-guvernementet som tidigare kontrollerades av syriska regimstyrkor och Iranvänliga miliser, efter att dessa dragit sig tillbaka för att omgruppera i andra områden för att strida mot HTS och SNA. SDF utökade sedan sin kontroll över stora delar av nordöstra delen av landet som tidigare varit under regimens dominans.
Tempest: Vilka är rebellstyrkorna och i synnerhet de huvudsakliga rebellgrupperna HTS och SNA? Vad är deras politik, program och projekt? Vad tycker de folkliga klasserna om dem?
JD: Den framgångsrika erövringen av Aleppo, Hama, Homs och andra territorier i en militär kampanj ledd av HTS återspeglar på många sätt denna rörelses utveckling under flera år till en mer disciplinerad och mer strukturerad organisation, både politiskt och militärt. Den kan nu tillverka drönare och driver en militärhögskola. HTS har lyckats införa sin hegemoni över ett visst antal militära grupper, visserligen både genom förtryck och inkludering under de senaste åren. Baserat på denna utveckling positionerade man sig för att genomföra denna attack.
HTS har blivit en kvasistatlig aktör i de områden man kontrollerar. Man har inrättat en regering, Syrian Salvation Government (SSG), som fungerar som HTS:s civila administration och som tillhandahåller tjänster. Det har funnits en tydlig vilja hos HTS och SSG under de senaste åren att presentera sig som en rationell kraft för regionala och internationella makter i syfte att normalisera sitt styre. Detta har bland annat lett till att vissa frivilligorganisationer fått allt större utrymme att verka inom nyckelsektorer som utbildning och sjukvård, där SSG saknar finansiella resurser och expertis.
Detta betyder inte att det inte förekommer korruption i de områden där SSG styr. HTS har upprätthållit sitt styre genom auktoritära åtgärder och polisarbete. HTS har i synnerhet undertryckt eller begränsat aktiviteter som man anser strider mot dess ideologi. HTS stoppade till exempel flera projekt som stödde kvinnor, särskilt lägerinvånare, under förevändningen att dessa utvecklade idéer om jämställdhet mellan könen som var fientliga mot dess styre. HTS har också riktat in sig på och fängslat politiska motståndare, journalister, aktivister och personer som de betraktat som kritiker eller motståndare.
HTS – som fortfarande kategoriseras som en terroristorganisation av många makter, inklusive USA – har också försökt att projicera en mer moderat bild av sig själv och försöka vinna erkännande som en rationell och ansvarsfull aktör. Denna utveckling går tillbaka till brytningen av banden med al-Qaida 2016 och omformuleringen av de politiska målen i det syriska nationella ramverket. Man har också förtryckt individer och grupper med koppling till al-Qaida och den så kallade Islamiska staten.
I sin första intervju med en amerikansk journalist ( Abu Mohammad al-Jolani | FRONTLINE) i februari 2021, förklarade ledaren Abu Mohammad al-Jolani, eller Ahmed al-Sharaa (hans riktiga namn), att den region han kontrollerade ”inte utgör ett hot mot Europas och Amerikas säkerhet” och hävdade att områden under dess styre inte skulle bli en bas för operationer utomlands.
I detta försök att definiera sig själv som en legitim samtalspartner på den internationella scenen betonade han gruppens roll i kampen mot terrorism. Som ett led i denna omställning har man tillåtit kristna och druser att återvända till vissa områden och etablerat kontakter med vissa ledare från dessa grupper.
Efter erövringen av Aleppo fortsatte HTS att presentera sig som en ansvarsfull aktör. HTS-krigare publicerade t.ex. omedelbart videor framför banker och försäkrade att de ville skydda privat egendom och tillgångar. De lovade också att skydda civila och religiösa minoriteter, särskilt kristna, eftersom de vet att dessa gruppers öden granskas noga utomlands.
På samma sätt har HTS gjort många uttalanden där man lovar liknande skydd för kurder och islamiska minoriteter som ismaeliter och druser. Man gjorde också ett uttalande om alawiterna där man uppmanade dem att bryta med regimen, dock utan att antyda att HTS skulle skydda dem eller säga något tydligt om deras framtid. I detta uttalande beskriver HTS den alawitiska folkgruppen som ett instrument för regimen mot det syriska folket.
Slutligen har HTS:s ledare Abu Mohammed al-Jolani sagt att staden Aleppo kommer att förvaltas av en lokal myndighet och att alla militära styrkor, inklusive HTS:s, kommer att dra sig tillbaka helt från staden under de kommande veckorna. Det är tydligt att al-Jolani aktivt vill samarbeta med lokala, regionala och internationella krafter.
Det är dock fortfarande en öppen fråga om HTS kommer att fullfölja dessa uttalanden. Organisationen har varit en auktoritär och reaktionär organisation med en islamistisk fundamentalistisk ideologi och har fortfarande utländska krigare i sina led. Många folkliga demonstrationer har under de senaste åren ägt rum i Idlib mot dess styre och kränkningar av politiska friheter och mänskliga rättigheter, inklusive mord och tortyr av motståndare.
Det räcker inte med att tolerera religiösa eller etniska minoriteter eller att tillåta dem att be. Nyckelfrågan är att erkänna deras rättigheter som jämlika medborgare som deltar i besluten om landets framtid. I allmänhet är uttalanden( Abu Mohammad al-Jolani: Syrian rebel HTS leader says goal is to ‘overthrow’ Assad regime | CNN) från HTS-chefen al-Jolani som att ”människor som fruktar islamiskt styre antingen har sett felaktiga tillämpningar av det eller inte förstår det ordentligt” definitivt inte lugnande, utan snarare tvärtom.
När det gäller det turkiskstödda SNA är det en koalition av väpnade grupper, mestadels med islamisk konservativ politik. Den har ett mycket dåligt rykte och har gjort sig skyldig till många brott mot de mänskliga rättigheterna, särskilt mot den kurdiska befolkningen i de områden som står under dess kontroll. De har framför allt deltagit i den turkiskledda militära kampanjen för att ockupera Afrin 2018, vilket ledde till tvångsförflyttning av cirka 150.000 civila, varav de allra flesta kurder.
I den nuvarande militära kampanjen tjänar SNA återigen främst turkiska mål genom att rikta in sig på områden som kontrolleras av de kurdiskledda syriska försvarsstyrkorna (SDF) och som har stora kurdiska befolkningsgrupper. SNA har t.ex. intagit staden Tal Rifaat och Shahba-området i norra Aleppo, som tidigare kontrollerades av SDF, vilket ledde till tvångsförflyttning av mer än 150.000 (Mass displacement of 100,000 people to Tabqa | Rudaw.net) civila och många kränkningar av de mänskliga rättigheterna mot kurdiska individer, inklusive mord och kidnappningar. SNA tillkännagav därefter en militär offensiv, med stöd av den turkiska armén, mot staden Manbij, där 100.000 civila bor och som kontrolleras av SDF.
Det finns alltså skillnader mellan HTS och SNA. HTS har en relativ självständighet från Turkiet till skillnad från SNA, som kontrolleras av Turkiet och tjänar dess intressen. De två styrkorna är olika, strävar efter olika mål och har konflikter sinsemellan, även om dessa för närvarande har hållits hemliga. Exempelvis försöker HTS för närvarande inte konfrontera SDF. Utöver detta publicerade SNA ett kritiskt uttalande mot HTS för deras ”aggressiva beteende” mot SNA-medlemmar, medan HTS enligt uppgift beskyllde SNA-krigare för plundring.
Tempest: För många som inte har varit uppmärksamma på utvecklingen i Syrien kom detta som en blixt från klar himmel. Vilka är rötterna till den här situationen i Syriens revolution, kontrarevolution och inbördeskrig? Vad har hänt i landet under den senaste tiden som utlöste den militära offensiven? Vilken är den regionala och internationella dynamik som öppnat upp för rebellernas framryckningar?
JD: Inledningsvis inledde HTS den militära kampanjen som en reaktion på Assadregimens och Rysslands upptrappade attacker och bombningar av dess nordvästra territorium. Syftet var också att återta områden som regimen hade erövrat och därmed bryta mot de nedtrappningszoner som man kommit överens om i ett avtal från mars 2020, vilket förhandlats fram av Moskva och Teheran. Med sin överraskande framgång utökade de dock sina ambitioner och uppmanade öppet till att störta regimen, vilket de tillsammans med andra nu har åstadkommit.
HTS och SNA har varit så framgångsrika på grund av att regimens främsta allierade har försvagats. Ryssland, Assads viktigaste internationella sponsor, har avlett sina styrkor och resurser till sitt imperialistiska krig mot Ukraina. Som ett resultat av detta har Rysslands engagemang i Syrien varit betydligt mer begränsat än i liknande militära operationer under tidigare år.
Israels två andra viktiga allierade, Libanons Hizbollah och Iran, har försvagats dramatiskt av Israel sedan den 7 oktober 2023. Tel Aviv har utfört mord på Hizbollahs ledning, inklusive Hassan Nasrallah, decimerat dess kader med personsökarattackerna och bombat dess styrkor i Libanon. Hizbollah står definitivt inför sin största utmaning sedan grundandet. Israel har också inlett vågor av attacker mot Iran, vilket har blottlagt landets sårbarheter. Israel har också ökat bombningarna av Irans och Hizbollahs positioner i Syrien under de senaste månaderna.
Med sina viktigaste uppbackare upptagna och försvagade befann sig Assads diktatur i en sårbar position. På grund av alla sina strukturella svagheter, bristen på stöd från den befolkning som den styr, de egna truppernas opålitlighet och utan internationellt och regionalt stöd, visade den sig oförmögen att stå emot rebellstyrkornas framryckningar och i stad efter stad och dess styre över dem har kollapsat som ett korthus.
Tempest: Hur hade regimens allierade reagerat inledningsvis? Vilka är deras intressen i Syrien?
JD: Både Ryssland och Iran lovade inledningsvis att stödja regimen och pressade den också att bekämpa HTS och SNA. Under offensivens första dagar uppmanade Ryssland den syriska regimen att ta sig samman och ”skapa ordning i Aleppo”, vilket verkar tyda på att man hoppades att Damaskus skulle gå till motattack.
Iran krävde ”samordning” med Moskva inför denna offensiv. Iran har hävdat att USA och Israel ligger bakom rebellernas offensiv mot den syriska regimens försök att destabilisera landet och avleda uppmärksamheten från Israels krig i Palestina och Libanon. Iranska tjänstemän förklarade sitt fulla stöd för den syriska regimen och bekräftade sina avsikter att upprätthålla och till och med öka närvaron av sina ”militära rådgivare” i Syrien för att stödja dess armé. Teheran lovade också att förse den syriska regimen med missiler och drönare och till och med sätta in egna trupper.
Men detta fungerade uppenbarligen inte. Trots ryska bombningar av områden utanför regimens kontroll fortsatte rebellernas framryckning.xx
Båda makterna har mycket att förlora i Syrien. För Iran är Syrien avgörande för överföringen av vapen till, och den logistiska samordningen med, Hizbollah. Det ryktades faktiskt före regimens fall att det libanesiska partiet hade skickat ett litet antal ”övervakningsstyrkor” till Homs för att bistå regimens militära styrkor och 2000 soldater i staden Qusayr, ett av dess fästen i Syrien nära gränsen till Libanon, för att försvara den i händelse av en attack från rebellerna. I takt med att regimen föll drog den tillbaka sina styrkor.
Rysslands flygbas Hmeimim i Latakia-provinsen i Syrien och marinbasen i Tartous vid kusten har å sin sida varit viktiga platser för Ryssland att hävda sin geopolitiska makt i Mellanöstern, Medelhavsområdet och Afrika. En förlust av dessa baser skulle undergräva Rysslands status eftersom dess intervention i Syrien har använts som ett exempel på hur landet kan använda militär styrka för att påverka händelser utanför landets gränser och konkurrera med västländer.
Tempest: Vilken roll har andra regionala och imperialistiska makter, i synnerhet Turkiet, Israel och USA, spelat i detta scenario? Vilka är deras ambitioner i situationen?
JD: Trots Turkiets normalisering av förbindelserna med Syrien har Ankara blivit frustrerat över Damaskus. Därför uppmuntrade man, eller gav åtminstone grönt ljus till, den militära offensiven och bistod den på olika sätt Ankaras mål var ursprungligen att förbättra sin position i framtida förhandlingar med den syriska regimen, men också med Iran och Ryssland.
Nu när regimen fallit är Turkiets inflytande ännu viktigare i Syrien och gör landet sannolikt till den viktigaste regionala aktören i landet. Ankara försöker också använda SNA för att försvaga SDF, som domineras av den väpnade grenen av det kurdiska partiet PYD, en systerorganisation till Turkiets kurdiska parti PKK, som är terroriststämplat av Ankara, USA och EU.
Turkiet har två andra huvudmål. För det första vill de genomföra ett påtvingat återvändande av syriska flyktingar i Turkiet tillbaka till Syrien. För det andra vill de förneka kurdernas strävan efter självstyre och mer specifikt underminera den kurdiskledda administrationen i nordöstra Syrien, den autonoma administrationen i norra och östra Syrien (AANES, även kallad Rojava), vilket skulle skapa ett prejudikat för kurdiskt självbestämmande i Turkiet, ett hot mot regimen som den ser ut för närvarande.
Varken USA eller Israel har haft något med dessa händelser att göra. I själva verket är motsatsen fallet. USA var oroliga för att störtandet av regimen skulle kunna skapa mer instabilitet i regionen. Amerikanska tjänstemän förklarade (Mass displacement of 100,000 people to Tabqa | Rudaw.net) inledningsvis att ”Assadregimens pågående vägran att delta i den politiska process som beskrivs i FN:s säkerhetsråds resolution 2254, och dess beroende av Ryssland och Iran, skapade de förhållanden som nu utspelar sig, inklusive kollapsen av Assadregimens linjer i nordvästra Syrien”.
Man förklarade också att man inte hade ”något att göra med denna offensiv, som leds av Hayat Tahrir al-Sham (HTS), en terroriststämplad organisation”. Efter ett besök i Turkiet uppmanade utrikesminister Antony Blinken till nedtrappning i Syrien. Efter regimens fall förklarade amerikanska tjänstemän att de kommer att behålla sin närvaro i östra Syrien, cirka 900 soldater, och vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att Islamiska staten återuppstår.
Israeliska tjänstemän förklarade ( Assad regime’s potential collapse raises new security concerns for Israel – www.israelhayom.com) å sin sida att ”Assadregimens kollaps sannolikt skulle skapa ett kaos där militära hot mot Israel skulle utvecklas”. Dessutom har Israel aldrig riktigt stöttat störtandet av den syriska regimen, ända sedan revolutionsförsöket 2011. I juli 2018 hade Netanyahu inget emot att Assad återtog kontrollen över landet och stabiliserade sin makt.
Netanyahu sade att Israel endast skulle agera mot upplevda hot, såsom Irans och Hizbollahs styrkor och inflytande, och förklarade : ”Vi har inte haft något problem med Assad-regimen, under 40 år har inte en enda kula avfyrats på Golanhöjderna.” Några timmar efter beskedet om regimens fall tog den israeliska ockupationsarmén kontroll över den syriska sidan av Hermonberget på Golanhöjderna för att förhindra att rebellerna skulle ta över området på söndagen. Tidigare hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu beordrat den israeliska ockupationsarmén att ”ta kontroll” över Golans buffertzon och ”intilliggande strategiska positioner”.
Tempest: Många campister har än en gång tagit Assad i försvar, den här gången med argumentet att ett nederlag för Assad skulle innebära ett bakslag för den palestinska befrielsekampen. Vad säger du om det argumentet? Vad kommer det att betyda för Palestina?
JD: Ja, campister har hävdat att denna militära offensiv leds av ”al-Qaida och andra terrorister” och att den är en västimperialistisk komplott mot den syriska regimen som syftar till att försvaga den så kallade ”motståndsaxeln” som leds av Iran och Hizbollah. Eftersom denna axel säger sig stödja palestinierna hävdar campisterna att Assads fall försvagar den och därmed undergräver kampen för Palestinas befrielse.
Förutom att lokala syriska aktörer ignoreras, är det största problemet med det argument som anhängarna av den så kallade ”motståndsaxeln” för fram, att de antar att Palestinas befrielse kommer att komma uppifrån, från dessa stater eller andra krafter, oavsett deras reaktionära och auktoritära natur och deras nyliberala ekonomiska politik. Den strategin har misslyckats tidigare och kommer att göra det igen i dag. I stället för att främja kampen för Palestinas befrielse har Mellanösterns auktoritära och despotiska stater, oavsett om de är lierade med väst eller motsätter sig det, upprepade gånger förrått palestinierna och till och med förtryckt dem.
Campisterna bortser från det faktum att Irans och Syriens främsta mål inte är Palestinas befrielse utan att bevara sina stater och sina ekonomiska och geopolitiska intressen. De kommer att sätta dessa före Palestina varenda gång. Särskilt Syrien, som Netanyahu har gjort mycket klart… har inte lyft ett finger mot Israel på decennier.
Iran har å sin sida retoriskt stöttat den palestinska saken och finansierat Hamas. Men sedan den 7 oktober 2023 har landets främsta mål varit att förbättra sin ställning i regionen för att vara i bästa position för framtida politiska och ekonomiska förhandlingar med USA. Iran strävar efter att garantera sina politiska och säkerhetsmässiga intressen och har därför varit angeläget om att undvika ett direkt krig med Israel.
Irans främsta geopolitiska mål i förhållande till palestinierna är inte att befria dem, utan att använda dem som påtryckningsmedel, särskilt i relationerna med USA. På samma sätt visar Irans passiva reaktion på Israels mord på Nasrallah, decimeringen av Hizbollahs kadrer och det brutala kriget mot Libanon att landets främsta prioritet är att skydda sig självt och sina intressen. Man var inte villig att offra dessa och komma till försvar för sin viktigaste icke-statliga allierade.
På samma sätt har Iran visat sig vara en i bästa fall nyckfull allierad till Hamas. Iran har minskat sin finansiering av Hamas när deras intressen inte har sammanfallit. Iran minskade sitt ekonomiska stöd till Hamas efter den syriska revolutionen 2011, då den palestinska rörelsen vägrade att stödja den syriska regimens mordiska förtryck av syriska demonstranter.
När det gäller den syriska regimen är argumentet mot dess påstådda stöd till Palestina vattentätt. Den har inte kommit till Palestinas försvar under det senaste året av Israels folkmordskrig. Trots Israels bombardemang av Syrien, före och efter den 7 oktober, har regimen inte svarat. Detta är i linje med regimens politik sedan 1974 att försöka undvika varje betydande och direkt konfrontation med Israel.
Dessutom har regimen upprepade gånger förtryckt palestinierna i Syrien, bland annat genom att döda flera tusen av dem sedan 2011 och ödelägga flyktinglägret Yarmouk i Damaskus. De har också angripit själva den palestinska nationella rörelsen. Till exempel intervenerade Hafez al-Assad, far till sin arvtagare och nyss avsatte diktator Bashar al-Assad, 1976 i Libanon och stödde libanesiska partier på yttersta högerkanten mot palestinska och libanesiska organisationer på vänsterkanten.
Den syriska regimen genomförde också militära operationer mot palestinska läger i Beirut 1985 och 1986. Under 1990 hölls cirka 2.500 palestinska politiska fångar i syriska fängelser.
Med tanke på denna historia är det ett misstag av Palestinasolidaritetsrörelsen att försvara och liera sig med imperialistiska eller subimperialistiska stater som sätter sina intressen före solidariteten med Palestina, konkurrerar om geopolitiska vinster och exploaterar sina länders arbetare och resurser. USA-imperialismen är naturligtvis fortfarande regionens huvudfiende med sin exceptionella historia av krig, plundring och politisk dominans.
Men det är meningslöst att se reaktionära regionala makter och andra imperialistiska stater som Ryssland eller Kina som allierade till Palestina eller dess solidaritetsrörelse. Det finns helt enkelt inga bevis för att underbygga den ståndpunkten. Att välja en imperialism framför en annan är att garantera det kapitalistiska systemets stabilitet och exploateringen av arbetarklassen. På samma sätt är det inte bara moraliskt fel att stödja auktoritära och despotiska regimer för att uppnå målet att befria Palestina, utan det har också visat sig vara en misslyckad strategi.
I stället måste den palestinska solidaritetsrörelsen se Palestinas befrielse som knuten, inte till regionens stater, utan till befrielsen av dess arbetarklass. De identifierar sig med Palestina och ser sina egna strider för demokrati och jämlikhet som intimt förknippade med palestiniernas befrielsekamp. När palestinierna kämpar tenderar det att utlösa den regionala rörelsen för befrielse, och den regionala rörelsen återkopplar till den i det ockuperade Palestina.
Dessa kamper är dialektiskt sammankopplade; de är ömsesidiga kamper för kollektiv befrielse. Den högerextreme israeliske ministern Avigdor Lieberman insåg den fara som regionala folkliga uppror utgjorde för Israel 2011 när han sade att den egyptiska revolutionen, som störtade Hosni Mubarak och öppnade dörren för en period av demokratisk öppning i landet, var ett större hot mot Israel än Iran.
Detta innebär inte att man förnekar palestiniernas och libanesernas rätt till motstånd mot Israels brutala krig, utan att man måste förstå att den palestinska och regionala arbetarklassens enade revolt ensam har makten att förändra hela Mellanöstern och Nordafrika, störta auktoritära regimer och driva ut USA och andra imperialistiska makter. Internationell antiimperialistisk solidaritet med Palestina och regionens folkliga klasser är nödvändig, eftersom de inte bara står inför Israel och MENA:s reaktionära regimer, utan också deras imperialistiska uppbackare.
Den palestinska solidaritetsrörelsens huvuduppgift, särskilt i väst, är att fördöma våra härskande klassers medskyldiga roll när det gäller att stödja inte bara den rasistiska bosättarkoloniala apartheidstaten Israel och dess folkmordskrig mot palestinierna, utan också Israels attacker mot andra länder i regionen, till exempel Libanon. Rörelsen måste sätta press på dessa härskande klasser att bryta alla politiska, ekonomiska och militära förbindelser med Tel Aviv.
På så sätt kan solidaritetsrörelsen utmana och försvaga det internationella och regionala stödet till Israel och öppna upp för palestinierna att frigöra sig tillsammans med de folkliga klasserna i regionen.
Tempest: Kommer rebellernas framryckning i Syrien att öppna upp för progressiva krafter att förnya den revolutionära kampen och erbjuda ett alternativ till både regimen och den islamiska fundamentalismen?
JD: Det finns inga självklara svar, bara fler frågor. Kommer kamp underifrån och självorganisering att vara möjlig i de områden där regimen har drivits ut? Kommer civilsamhällets organisationer (inte snävt definierade som NGO:s utan i gramsciansk mening som folkliga massformationer utanför staten) och alternativa politiska strukturer med en demokratisk och progressiv politik att kunna etablera sig, organisera sig och utgöra ett politiskt och socialt alternativ till HTS och SNA? Kommer utsträckningen av HTS och SNA:s styrkor att ge utrymme för lokal organisering?
Detta är de viktigaste frågorna, enligt min mening, men utan tydliga svar. Om man ser till HTS och SNA:s politik i det förflutna har de inte uppmuntrat ett demokratiskt utrymme att utvecklas, utan snarare tvärtom. De har varit auktoritära. Inget förtroende bör ges till sådana krafter. Endast självorganisering av folkliga klasser som kämpar för demokratiska och progressiva krav kommer att skapa detta utrymme och öppna en väg mot verklig befrielse. Detta kommer att vara beroende av att många hinder övervinns, från krigströtthet till förtryck, fattigdom och social förskjutning.
Det största hindret har varit, är och kommer att vara de auktoritära aktörerna, tidigare regimen, men nu många av oppositionskrafterna, särskilt HTS och SNA; deras styre och de militära sammandrabbningarna mellan dem har kvävt utrymmet för demokratiska och progressiva krafter att demokratiskt bestämma sin framtid. Även i de områden som befriats från regimens kontroll har vi ännu inte sett några folkliga kampanjer för demokratiskt och progressivt motstånd. Och där SNA har erövrat kurdiska områden har man kränkt kurdernas rättigheter, förtryckt dem med våld och tvångsförflyttat ett stort antal av dem.
Vi måste inse det hårda faktum att det råder en skriande brist på ett oberoende demokratiskt och progressivt block som kan organisera sig och tydligt motsätta sig den syriska regimen och de islamiska fundamentalistiska krafterna. Att bygga upp detta block kommer att ta tid. Det kommer att behöva kombinera kamp mot envälde, exploatering och alla former av förtryck. Det kommer att behöva lyfta fram krav på demokrati, jämställdhet, kurdiskt självbestämmande och kvinnors frigörelse för att bygga solidaritet bland landets exploaterade och förtryckta.
För att driva sådana krav måste det progressiva blocket bygga upp och återuppbygga folkliga organisationer, från fackföreningar till feministiska organisationer, samhällsorganisationer och nationella strukturer för att föra dem samman. Detta kommer att kräva samarbete mellan demokratiska och progressiva aktörer i hela samhället.
Med detta sagt finns det hopp, även om den viktigaste dynamiken ursprungligen var militär och leddes av HTS och SNA, har vi under de senaste dagarna sett växande folkliga demonstrationer och människor som kommer ut på gatorna i hela landet. De följer inte några order från HTS, SNA eller några andra väpnade oppositionsgrupper. Det finns nu ett utrymme, med dess motsägelser och utmaningar som nämnts ovan, för syrierna att försöka återuppbygga ett civilt folkligt motstånd underifrån och alternativa maktstrukturer.
Utöver detta kommer en av de viktigaste uppgifterna att vara att ta itu med landets centrala etniska uppdelning, den mellan araber och kurder. Progressiva krafter måste föra en tydlig kamp mot den arabiska chauvinismen för att övervinna denna uppdelning och skapa solidaritet mellan dessa folkgrupper. Detta har varit en utmaning ända sedan den syriska revolutionen inleddes 2011 och måste konfronteras och lösas på ett progressivt sätt för att landets befolkning verkligen ska kunna befrias.
Det finns ett desperat behov av att återgå till den syriska revolutionens ursprungliga strävan efter demokrati, social rättvisa och jämlikhet – och på ett sätt som upprätthåller kurdiskt självbestämmande. Det kurdiska PYD kan visserligen kritiseras för sina misstag och sitt sätt att styra, men det är inte det största hindret för en sådan solidaritet mellan kurder och araber. Det har varit de arabiska oppositionsstyrkornas krigiska och chauvinistiska ståndpunkter och politik i Syrien – som började med den arabdominerade Syriska nationella koalitionen, följd av Nationella koalitionen av syriska revolutionära och oppositionella styrkor, de viktigaste oppositionsorganen i exil som stöds av väst och regionala länder och som försökte leda den syriska revolutionen under dess tidiga år – och idag de två viktigaste militära styrkorna, HTS och SNA.
I detta sammanhang måste progressiva krafter sträva efter samarbete mellan syriska araber och kurder, inklusive AANES. AANES-projektet och dess politiska institutioner representerar stora delar av den kurdiska befolkningen och har skyddat den mot olika lokala och externa hot.
Med detta sagt har det också brister och får inte stödjas okritiskt. PYD och AANES har använt våld och förtryck mot politiska aktivister och grupper som utmanat deras makt. Och de har också kränkt civilbefolkningens mänskliga rättigheter. Trots detta har man uppnått en del viktiga resultat, i synnerhet kvinnors ökade deltagande på alla nivåer i samhället, liksom kodifieringen av sekulära lagar och en större inkludering av religiösa och etniska minoriteter. I socioekonomiska frågor har man dock inte brutit med kapitalismen och man har inte på ett adekvat sätt tagit itu med de folkliga klassernas missnöje.
Oavsett vilken kritik progressiva personer kan ha mot PYD och AANES måste vi förkasta och motsätta oss arabiska chauvinisters beskrivningar av dem som ”djävulen” och ett ”separatistiskt” etnonationalistiskt projekt. Men samtidigt som vi förkastar sådan trångsynthet får vi inte okritiskt romantisera AANES, som vissa västerländska anarkister och vänsteranhängare har gjort, och felaktigt framställa det som en ny form av demokratisk makt underifrån.
Det har redan förekommit ett visst samarbete mellan syriska arabiska demokrater och progressiva och AANES och institutioner som är knutna till AANES, och det måste vi bygga vidare på och utvidga. Men som i alla typer av samarbeten bör detta inte ske okritiskt.
Även om det är viktigt att påminna alla om att Bashar al-Assads regim och dess allierade är de främst ansvariga för massdödandet av hundratusentals civila, massförstörelsen, den fördjupade utarmningen och den nuvarande situationen i Syrien, så går målet för den syriska revolutionen längre än vad HTS-ledaren al-Jolani sa i sin intervju med CNN. Det är inte bara att störta denna regim, utan att bygga ett samhälle som kännetecknas av demokrati, jämlikhet och fulla rättigheter för förtryckta grupper. Annars ersätter vi bara en ondska med en annan.
Tempest: Vilken inverkan kommer regimens fall att ha på regionen och imperialistmakterna? Vilken position bör den internationella vänstern inta i denna situation?
JD: Efter regimens fall uppgav HTS-ledaren al-Jolani att syriska statliga institutioner kommer att övervakas av den tidigare regimens premiärminister Mohammed Jalali tills de överlämnas till en ny regering med fulla verkställande befogenheter efter val, vilket signalerar ansträngningar för att säkra en ordnad övergång. Syriens telekommunikationsminister Eyad al-Khatib gick med på att samarbeta med HTS:s representanter för att se till att telekommunikationer och internet fortsätter att fungera.
Detta är tydliga indikationer på att HTS vill genomföra en kontrollerad maktövergång för att stilla utländsk rädsla, etablera kontakter med regionala och internationella makter och vinna erkännande som en legitim kraft som man kan förhandla med. Ett hinder för en sådan normalisering är det faktum att HTS fortfarande betraktas som en terroristorganisation samtidigt som Syrien är under sanktioner.
En period av instabilitet är ändå att vänta i landet. I Damaskus kunde man dagen efter regimens fall se ett visst kaos på gatorna, bland annat plundrades centralbanken.
Det är fortfarande svårt att säga vilken inverkan regimens fall kommer att ha på de regionala och imperialistiska makterna. För USA och västmakterna handlar det nu främst om att begränsa skadorna och förhindra att kaoset sprider sig till regionen. De regionala staterna är uppenbarligen inte nöjda med den nuvarande situationen, eftersom de hade inlett en normaliseringsprocess med regimen under de senaste åren. För Turkiets del är huvudmålet att konsolidera sin makt och sitt inflytande i Syrien och att bli av med den kurdiskledda AANES i nordost. Turkiets toppdiplomat sade faktiskt i söndags att den turkiska staten står i kontakt med rebeller i Syrien för att säkerställa att Islamiska staten och särskilt ”PKK” inte utnyttjar Damaskusregimens fall för att utöka sitt inflytande. Och en ytterligare effekt att ta hänsyn till är försvagningen av Irans regionala inflytande och därmed av Hizbollah i Libanon.
De olika krafterna har dock ett gemensamt mål: att införa en form av auktoritär stabilitet i Syrien och regionen. Detta innebär naturligtvis inte att de regionala och imperialistiska makterna är eniga. De har alla sina egna, och ofta motstridiga, intressen, men de vill inte ha någon destabilisering av Mellanöstern och Nordafrika, särskilt inte någon form av instabilitet som skulle störa oljeflödet till den globala kapitalismen.
Den internationella vänstern får inte ställa sig på den kvarvarande regimens sida eller på kontrarevolutionens lokala, regionala och internationella krafters sida. I stället bör revolutionärernas politiska kompass vara principen om solidaritet med folkliga och progressiva strider underifrån. Detta innebär att stödja grupper och individer som organiserar och kämpar för ett progressivt och inkluderande Syrien och att bygga solidaritet mellan dem och regionens folkliga klasser.
Mitt i den instabila situationen i Syrien, Mellanöstern och Nordafrika måste vi undvika de dubbla fällorna romantisering och defaitism. I stället måste vi följa en strategi som bygger på kritisk, progressiv och internationell solidaritet mellan folkliga krafter i regionen och i hela världen. Detta är vänsterns avgörande uppgift och ansvar, särskilt i dessa mycket komplexa tider.
- Mer om Tempest finns att läsa här:
Tempest Collective – Revolutionary socialist magazine - About – Tempest