▶ Äldreomsorg i strykklass
▶ Minutstyrningen allra värst
▶ Basala förändringar måste till
Ledare| Vecka 50
Äldre som behöver omsorg lever i ett skuggsamhälle; inte för att det är en hemlighet, inte för att äldre hålls gömda som papperslösa slavarbetare, utan för att bristerna i deras tillvaro är en offentligt känd men ändå förtigen hemlighet. Ett tabu i det så kallade välfärdssamhället. De flesta vet egentligen hur det är; från tonåriga barnbarn till 90-åriga makar, och däremellan en armé av medelålders barn som utför en stor del av omsorgen. En femtedel av alla svenskar ger stöd till en nära anhörig. Dessa grupper ser sina släktingar lida och tar strid för att de ska få stöd. De upplever dagligen omsorgens otillräcklighet.
Det finns i Sverige tusentals berättelser om en mamma som inte fick plats på äldreboendet, trots upprepade attacker av medvetslöshet ända tills hon bröt lårbenshalsen och aldrig kom på fötter igen. En rullstolsbunden morfar som blev djupt deprimerad under sommaren när han inte fick komma utanför dörren. En maka som hamnade i koma därför att personalen på boendet inte uppmärksammade att hon åt dåligt och fick för mycket insulin för sin diabetes.
De 128 000 som arbetar i Sveriges vanligaste yrke – som undersköterska inom hemtjänst, hemsjukvård eller äldreboende – vet också. De vet att även om fler kommuner, efter åratal av fackliga krav, säger att de avskaffat minutscheman är deras vardag fortfarande styrd av tvånget att avfärda gamla människors behov för att hasta vidare. Mer än hälften av de kommuner som använder minutstyrning tillåter inte att tiden används till något annat, oavsett vad den äldre behöver och önskar i den stunden. De vet också att den gamla kvinnan skulle äta bättre om de kunde stanna med henne under måltiden och inte rusa i väg så snart mikrovågsugnen pipit. Bara en tredjedel av de äldre i äldreomsorgen får i sig tillräckligt med mat. Läkemedel mot till exempel depression får många äldre däremot för mycket av, med svåra biverkningar som följd.
De cirka 60 procent som har undersköterskeutbildning vet exakt hur tunga deras pass kommer att bli under sommaren när helt outbildade vikarier kommer in i verksamheterna. De äldre vet hur det är att möta en aldrig sinande ström av nya ansikten i hemtjänsten, som inte vet något om dem och inte hinner ta reda på det. Många vet hur det är att tvingas tillbringa tolv timmar av dygnet i sängen för att det ska passa med personalens scheman. Cheferna vet, deras bedömning av läget rapporteras regelbundet av Socialstyrelsen. Sommaren 2025 var som alla somrar en katastrof i äldreomsorgen. Mer än hälften av cheferna uppger att det varit brist på personal. Fysiska och sociala aktiviteter har ställts in. Träffpunkter och dagverksamheter har pausats. Anhörigstödet har också pausats.
Myndighetssverige vet också. Siffrorna som samlas in talar sitt tydliga språk. Ojämlikheten i landet ökar. I en del kommuner tar det 11 dagar att få plats på ett äldreboende, i andra 190. Kostnaden för boendet kan variera flera tusen kronor per månad mellan olika kommuner. De årliga enkäterna, som lydigt fylls i av mer än hälften av brukarna trots bristen på respons, visar att upplevelsen av en god vård minskar; att färre får besked i förväg från personalen om förändringar i stödet, att personalen oftare inte kommer på avtalad tid. På äldreboenden har det dessutom blivit färre som får träffa läkare i tid.
Riksrevisionen rapporterar att vårdskador och missförhållanden inte upptäcks eller leder till åtgärder. Basala hygienrutiner följs inte enligt Socialstyrelsen. Personalen har inte tillräcklig utbildning, det finns inte skyddsmaterial och de anställda har inte tid och möjlighet att tillämpa rutinerna. Faktumet att en fjärdedel av personalen är timanställd bidrar säkert till det.
Det kommer rapporter om direkt vanvård. Förhållandena i hemtjänsten i Uddevalla, där äldre i omsorgen utsatts för förödmjukande behandling, har uppmärksammats i höst. Det är säkert bara toppen på ett isberg, som ytterst orsakas av otillräckliga resurser, orimliga arbetsvillkor, otillräcklig utbildning och låga löner. Pandemin riktade strålkastarljuset mot äldreomsorgens alla brister, men har följts av ytterligare besparingar. Sänkt bensinskatt, sänkta skatter för höginkomsttagare och skenande militära utgifter har prioriterats – på välfärdens bekostnad.
Regeringen gör vad den kan för att förvärra personalbristen genom att hota allt fler utrikesfödda med utvisning. Två nidbilder sprids; att bristen beror på lättja hos de arbetslösa som följaktligen ska tvingas att ta jobben, och att det är lika bra att bli av med utrikesfödd personal som inte talar svenska. Men i 2024 års äldreenkät, där frågan om personalens språkkunskaper ställdes för första gången, visade det sig att 87,2 procent av brukarna tyckte att personalen talade svenska tillräckligt bra. Det är i sig oroande att nästan 13 procent upplever kommunikationsproblem på grund av språksvårigheter, men det är ändå långt från Tidölagets svartmålning.
Att 25 procent av hemtjänsten och 21 procent av äldreboendena drivs i privat regi bidrar till äldreomsorgens förfall – till ojämlikhet, till ökad byråkrati och ytterst till kriminalitet. De flesta av de privata företagen är vinstdrivande, endast ett par procent drivs av ideella organisationer. Privatiseringar har ofta genomförts av borgerliga regeringar under täckmanteln av en valfrihetsreform – men de har sällan rivits upp av socialdemokratiska styren.
En tillräckligt bra äldreomsorg förutsätter att ingen längre ska kunna göra vinst på människors behov av omsorg, men det räcker inte att driva ut bolagen. Tillräckligt med resurser måste tillföras för att garantera hjälp åt den som behöver det. Det behövs kraftiga löneökningar, regelbunden fortbildning och rimliga arbetsbördor för omsorgens anställda. Omsorgen ska utformas tillsammans med de äldre, deras anhöriga och omsorgens anställda.