Hur mycket europeisk marknad kan han säkra åt techbossarna, hur mycket Arktis åt militär kontroll, innan den tredje maffiabossen, han i Kreml, drar öronen åt sig och hellre satsar på den uppåtsträvande nummer två i Kina? Trumps regim har bråttom, det är därför det går så fort. De två andra bossarna sitter redan i makt- och lydnadshierkarkier trimmade sedan generationer. Trumpgänget är beroende av överraskningseffekten för att hinna fram till samma ställe innan motståndet hårdnar.
Bodil Carlsson är tillbaka med nya betraktelser.
Krönika|Bodil Carlsson
Något började hända runt 1950, men något annat började accelerera runt 1980 och här är vi nu, i Black Week Forever för några. Fler och fler människor, mera och mera och mera för dem som kan köpa, mindre för resten. :
De 10 procent rikaste amerikanerna /som/ äger 87 procent av alla aktier och fonder står nu för nästan hälften av hushållens konsumtion i USA.
De 10 rikaste procenten amerikaner har ökat sina tillgångar med 40 000 miljarder dollar sedan 2020, en summa större än USA:s BNP. Samtidigt har den stora massan av amerikaner svårt att få ekonomin att gå ihop, inte minst på grund av inflationen (källa Anderas Cervenka/Aftonbladet)
”Kineserna klarade sig ganska bra under globaliseringens tid. År 1990 levde 943 miljoner människor där på mindre än 3 dollar om dagen mätt i 2021 års dollar – 83 % av befolkningen, enligt Världsbanken. År 2019 hade siffran minskat till noll. Tyvärr var USA inte lika framgångsrikt. Mer än 4 miljoner amerikaner – 1,25 % av befolkningen – måste klara sig på mindre än 3 dollar om dagen, mer än tre gånger så många som för 35 år sedan (The Guardian)
Och: ”Världsrapporten om ojämlikhet (WIR) 2026 visar att omkring 56 000 personer – 0,001 % av världens befolkning – kontrollerar tre gånger mer rikedom än den fattigaste halvan av mänskligheten. De finns i nästan alla länder. I Storbritannien, till exempel, har 50 familjer mer rikedom än 50 % av befolkningen tillsammans
Man kan se deras förmögenheter växa. Enligt Oxfams siffror växte rikedomarna hos världens 2 769 miljardärer med 2 biljoner dollar, eller 2 000 miljarder dollar, under 2024. Den totala globala utgiften för internationellt bistånd förra året beräknades till högst 186 miljarder dollar, mindre än en tiondel av ökningen i deras rikedom. Regeringar säger till oss att de ”inte har råd” med mer.” (George Monbiot, The Guardian, 16 januari 2026)
Cervenka och skribenterna i The Guardian beskriver masslyftet upp ur fattigdom i ett land och det selektiva lyftet i ett annat – men inte den skenande exploatering av vatten, råvaror och energi som ligger bakom båda. Som arbetarrörelsen har gjort fokuserar de på fördelningen av förbättringen, inte på förbättringens förutsättningar. Ingen av dem talar om räkningen, men den är på ingång. I en kustnära del av Kina protesterar folk nu mot myndighetsdirektiv om att döda ska kremeras, för marken räcker inte för flera kyrkogårdar: aska som sprids i havet inkräktar ju inte på jordbruket. Överutnyttjande av vatten gör att flera av världens stora floddelta sjunker; havsvattnet tränger in och försaltad mark blir obrukbar: miljoner kommer att tvingas ge sig av för att hitta annan mark. Avverkning för att få fram odlingsmark, gruvor och vägar har kapat så mycket afrikansk regnskog att den på tio år har gått från att suga upp till att släppa ut CO2. I lilla Wales beräknas närmare 3 000 arter – växter, insekter, fåglar och däggdjur – vara på väg att försvinna, därför att klimatförändringarna och det intensifierade jordbruket slår ut deras livsmiljöer.
Små notiser i förbigående om en nota som redan är här.
Just nu levereras den till varelser som de flesta av oss inte vet namnen på och till platser och människor som vi i bästa fall ser fladdra förbi på bild i nyhetsreportagen. Men notan kommer inte att stanna där. Någon enda artikel undrar om det som växer in över oss just nu – högernationalismen, de auktoritära regimerna och konflikterna mellan och inom länder – kanske hänger ihop. Är det i själva verket skuggan av globaliseringens alltmera ojämna fördelning av sviktande resurser under ökande befolkningstryck som växer? Är det kampen för att komma åt det åtråvärda som föräldrageneration i vår del av världen fick – utbildning, säkra jobb, bättre löner, bostad – som väcker denna lättexploaterade ilska nere på golvet? Hotet från dem som konkurrerar alltmera aggressivt om det lilla som finns i andra delar? I båda fallen går det att dra in pengar och makt på att kasta sig in i striden.
Trump skränar om hur han ska slänga ut latinamerikanska knarksäljare och alla dessa värdelösa somaliska sopor. Erik Prince, grundare av privatarmén Blackwater och bror till utbildningsministern i Trumps första regering, åtar sig påpassligt att hjälpa till med jobbet; han lovar inspärrning och deportation av en halv miljon människor per månad, förutsatt att han får bra betalt: åtgärder av den storleksordningen kommer givetvis att kräva investeringar. Och vad har man en stat till, om inte för att leverera kapital till vapenindustrin och repressionsstrukturer?
Hittills har Trump inte nappat på just det förslaget, men det kanske kommer. Han poserar om transidrott, om civilisationens förfall i Europa, om folkmordet på kristna afrikaner, medan han lydnadstränar sin militär på gatorna i amerikanska städer. Han prövar vilka han kan göra sig av med i ett första steg, vilka order som följs utan protester från de beordrade, hur mycket motstånd han väcker och hur mycket rädd tystnad han skapar. Utomlands samma mönster: han testar. Hur mycket av Latinamerika kan han lägga beslag på utan konsekvenser? Hur mycket europeisk marknad kan han säkra åt techbossarna, hur mycket Arktis åt militär kontroll, innan den tredje maffiabossen, han i Kreml, drar öronen åt sig och hellre satsar på den uppåtsträvande nummer två i Kina? Trumps regim har bråttom, det är därför det går så fort. De två andra bossarna sitter redan i makt- och lydnadshierkarkier trimmade sedan generationer. Trumpgänget är beroende av överraskningseffekten för att hinna fram till samma ställe innan motståndet hårdnar.
Just nu tävlar gubbarna om hur mycket de kan kapa åt sig. När det är gjort, kommer de att tävla mot varandra. Så ser upptakten till nästa storkrig ut. När det kommer är oklart. Ett år? Fem? Det som är klart är väl att efteråt lär befolkningsökningen inte längre vara ett problem.
En bakfull Pete Hegseth sätter ett tatuerat pekfinger på knappen när Elons Starlink har felvarnat om inkommande missiler? Mer än så behövs inte. Det har aldrig funnits säkerhetsapparater som håller maktberusade män i schack. Det har aldrig funnits maktberusade män som bryr sig om en nota som de själva inte behöver betala.
Men det har funnits organiserat massmotstånd som gjorde det jobbet.