För varje ätbar energienhet som slutar på butikshyllorna inslagen i oljebaserad plast har det gått åt många gånger fler uppbrända fossila energienheter och vartenda led i kedjan har skapat astronomiska förmögenheter hos företagsjättar och växande mängd koldioxid runt jorden.
Högern har inget att vinna på att förklara det här – men vänstern har allt att vinna på att förklara sammanhangen, skriver Bodil Carlsson.
Varför gör vi inte det?
Vi borde lära oss Piddingtons läxa.
Kulturen|Bodil Carlsson
Gamla socialdemokraten Lena Mellin, länge på Aftonbladets kommentarssida som insiderbetraktare av det som numera kallas det politiska spelet, vill checka ut från världen. Det räcker nu. Hon härdar inte ut. Droppen som urholkade den mellinska stenen var mindre Trumps skränande galenskap än tystnaden som omger honom.
Vad hade hon väntat sig? Att Magdalena Andersson skulle ställa sig upp och begära ett slut på DCA för att vi inte kan vara ännu en leksak i händerna på krafter med tidsperspektiv och konsekvenstänk i klass med en femårings?
Det säger något om den tid vi lever i att attackerna mot Gazas, Libanons och Irans befolkningar väcker mindre ilska än AI-porträttet av Trump som Jesus. Säger det något om vår tids vänster att ny information om AMOC försvinner ner i virvlarna runt Nooshis ministerkrav?
Uppvärmningen av den här planeten – som oavsett vad Musk&co vill tro är allt vi har – accelererar. Kurvorna för temperaturstegringen följer utmärkt väl kurvorna för fossil förbrukning över de senaste hundra åren. När luften över Arktis blir allt varmare saktar havsströmmen AMOC ner. Det varma tropiska vatten som når Europa och Nordamerika stannar upp. Om AMOC kollapsar kommer extremt hårda vintrar och extremt torra somrar för stora delar av norra halvklotet. Det blir inte bra för skogarna och sjöarna och allt som lever i dem. Det blir inte bra för mat- och vattenförsörjningen för oss människor heller. Det kan vara så, att det inte blir överlevbart. Ny studie säger att sannolikheten för kollaps innan det här århundradet tar slut nu ligger över 50%.
Förmågan till långsiktigt tänkande är inte en kvalifikation i alla sammanhang. Så vem bryr sig?
Inte de amerikanska oljeföretagen, som har cashat in miljontals extradollar på stigande oljepriser efter stängningen av Hormuzsundet. Inte techföretagen, som nu AI-satsar i storskala och avskedar anställda i hopar, så att de insparade lönerna profitabelt kan investeras i ännu mera AI. Deras utbyggnadsprojekt behöver enorma mängder energi och vatten och de utgår från att det bara är att fortsätta kapa åt sig – det har ju gått bra hittills och med den makt de har nu, vem skulle stoppa dem? Oändligt växande pengar betyder ju att resurserna man köper dem med också är oändliga. Eller hur?
Inte personerna (eller personen?) bakom de runt 150 anonyma konton på bettingsajten Polymarket, som natten innan USA och Israel anföll Iran satsade mycket pengar på att anfallet skulle komma och fick ännu mera tillbaka. Inte det lika anonyma kontot MAGAmyman, som minuter innan ayatollah Khameini dödades av Israel slog vad om att just detta skulle inträffa och kammade hem en halv miljon dollar på sin insiderinfo. Andra satsade pengar på börsen på att oljepriserna skulle gå ner den 23 mars en kvart innan Trump klev fram på Truth Social och tillkännagav att USA hade ”produktiva samtal” med Iran om Hormuzsundet.
Inte bryr sig Putin, som så länge sundet är stängt får välbehövlig hjälp med sitt krig genom stigande priser på oljan som skeppas genom Östersjön av falskflaggade gistna båtar. Den gubben och hans hov kan gissningsvis inte stava till AMOC. Om de mot förmodan känner igen bokstäverna, gnuggar de antagligen händerna inför detta kommande problem för deras ovänner.
Inte bryr sig Ebba Busch, som i larmet om den kommande oljekrisen serverar lånefinansierade statliga garantier till sviktande kärnkraftsföretag: de höll på att bli omkullsprungna av andra energimöjligheter helt enkelt för att deras variant är för dyr och för farlig för privat kapital att våga satsa på. Gissningsvis tackar branschen för möjligheten att i många decennier framöver försörjas av svenska skattebetalare. Gissningsvis tackar Busch för nästa välbetalda karriärsteg efter politiken.
Däremot, måste jag säga, hade jag förväntat mig att vänstern skulle bry sig.
Skall vi slå vad om att ingen av de nämnda har hört historien om Port Canning? Här har ni den, hämtad ur Amitar Ghoshs bok Den stora galenskapen: klimatförändringen och det otänkbara. För länge sedan levde en man som hette Henry Piddington. Född i en enkel familj i England blev han sjöfarare och korsade vattnen i Karibien tillräckligt länge för att av andra sjömäns berättelser lära sig att cykloner rör sig i cirklar. Längre fram i livet sprang han på en bok om saken, skriven av en tidig amerikansk meteorolog, och lade ner resten av sina år på att försöka förstå just cykloner. Det var Piddington, som myntade själva ordet cyklon från ett gammalgrekiskt ord, som betyder ring eller cirkel. Det är ju så de rör sig, moturs på norra halvklotet och medurs på södra, de vrålande vindarna som snurrar runt ett lågtryck i cirkelns mitt och slår sönder allt i sin omkrets.
Runt 1850 var Piddington sjöfartsinspektör i Ostindiska kompaniets beslagtagna Indien. Kompaniet hade tidigare byggt en hamn i Calcutta längs flodstränder, som tyvärr hade ovanan att slamma igen med jämna mellanrum. Så blir det med floder när monsunregnen sköljer mängder med jord mot deras mynning och det hade engländarna rimligen kunnat upptäcka, om lokalbefolkningen hade tillfrågats, men det gjorde de väl inte – och nu var det dags för dags för något nytt och överlägset! Sex mil sydost om Calcutta. längs stränderna till en annan flod, påbörjades det storstilade nybygget. Kajer, bankkontor, hotell, en järnvägsstation, fina offentliga byggnader – ingen hade mera pengar att spendera än Ostindiska kompaniet. Alltså visste de vad de gjorde. Eller hur?
Piddington insåg, att platsen för den nya hamnen innebar en mycket stor risk – den låg bra till för stormfloder drivna av cykloner. Han varnade. 1853 publicerade han rentav en skrift, riktad till den brittiske generalguvernören för denna del av den inkomstbringande kolonin: ”Alla och envar måste vara beredda att möta en dag när de, mitt i orkanens fasa, kommer att se en förfärande mängd saltvatten välla in eller stiga omkring dem med sådan hastighet att hela bosättningen kommer att översvämmas till ett djup mellan 1,5 och 4.5 meter.”
Man kan inte kalla detta för något annat än klarspråk. Men vem lyssnade på en obetydlig sjöfartsinspektör? Ingen. Man planerade och byggde, planerade vidare och byggde mera. Med pompa och ståt invigdes 1864 den nya hamnstaden med ett namn avsett att föreviga en tidigare brittisk generalguvernör: Port Canning.
Tre år efter invigningen kom cyklonen som sköljde bort alltsammans. 1871 övergavs resterna. Det hoprasade huset som en gång var Ostindiskas huvudkontor finns fortfarande kvar att betrakta. En liten grupptripp dit borde vara avslutningen på en obligatorisk grundkurs i ekologiska realiteter för de politiska karriäraspiranterna, men fråga mig inte hur vi får dit dem. Om inte, alltså, en växande folkrörelse tvingar dem.
Varför brydde sig ingen om Piddington? Han själv var för liten och det han sa var för stort. Det var för hemskt. Det var för ovälkommet. Det var alldeles för tvärsemot det som stora pengar önskade sig och som dess tjänstemän pusslade ihop vid sina skrivbord i det som Amitav Ghosh kallar ”medelklasslivets regelbundenhet”.
Långt borta från haven där cyklonerna föds satt planerarna i en urban nisch av upplevd stabil förutsägbarhet. Ovanför dem satt deras uppdragsgivare i den upplevda osårbarhet som skapas av pengar. Illusionerna var behagliga livsmiljöer och de förstärkte dessutom varandra: nu som då checkar ingen frivilligt ut från dem.
Verkligheten är dessvärre fullt kapabel att checka ut från båda, men betta inte era pensionspengar på att vår tids makthavare förstår den saken. De sitter alldeles för bekvämt i osårbarhetsnischen för att vilja tro något annat än att den består för evigt.
Så vad gör vi? Vi checkar inte ut! Så många har redan gjort det i Gazas rasmassor, i flickskolan i Iran, i Beirut, i Sudan. Vi som ännu lever måste checka in. Vänstern kan inte bara sikta in sig på elkostnader och matpriser som plånboksfrågor och rättviseproblem för vanligt folk. Förklara också hur de hänger ihop med fossil energi! Majoriteten av oss är faktiskt fullt kapabla att fatta den stora bilden: så mycket av vår vardag bygger på att vi bränner resterna av det som levde för längesedan att det redan är ett hot mot oss som lever idag och blir ett ännu större hot för dem som kommer efter oss om det får fortsätta – och tyvärr redan nu är ett stort hot även på mycket kort sikt, om beroendet tvärt bryts. Att flygresorna till en semester på Malta blir för dyra kommer inte att vara det största problemet om matproduktionen kraschar.
Ja, jordbrukets produktivitet har ökat enormt över världen. Stora delar av världsbefolkningen äter mera och bättre än våra föregångare trots att vi har blivit så många; det är faktiskt mattillgångens ökning som skapade befolkningsökningen. Men jordbruksmaskinerna drivs med fossil energi, bekämpningsmedlen och konstgödseln tillverkas av olja, transporterna av det fossilbaserade jordbrukets produkter drivs med fossil energi över stora och små avstånd, från hamnarna i Mellanöstern till matleveranserna på hemmaplan. För varje ätbar energienhet som slutar på butikshyllorna inslagen i oljebaserad plast har det gått åt många gånger fler uppbrända fossila energienheter och vartenda led i kedjan har skapat astronomiska förmögenheter hos företagsjättar och växande mängd koldioxid runt jorden.
Därför är det stängda Hormuzsundet en risk för nästa storkrig. Därför brinner skogarna. Därför saktar AMOC.
Högern har inget att vinna på att prata om det här. Tvärtom: de förlorar om de inte lyckas snacka bort ekologisk kunskap som knäppskallealarmism. Fossil bränsleförbrukning har skapat allt de vill ha och allt de tycker är värt att bevara: makt och förmögenhet. Så Greta Thunberg är deras Piddington, en gaphals att rycka på axlarna åt. Men vänsterns olika organisationer runtom i världen har allt att vinna på att förklara sammanhangen och lägga fram genomtänkta förslag till till hur en annan värld skulle kunna se ut och hur vi rör oss fram mot den. Varför gör vi inte det?
