Kulturen

Det är snyggt. Det är roligt. Det är galet. Det är lite för mycket ”snaffs och snuffs”. Norrbottenteaterns uppsättning av Kollektivet – av och med Sven Björklund och Linda Wincent – är som en samling knasiga sketcher någorlunda sammanhållna av en övergripande historia: den om tuttkollektivet i Sattajärvi utanför Pajala. En skruvad version av något som skulle ha kunnat hända under den så kallade gröna vågen på 1970-talet.

En mager man med glasögon och ett leende som är så milt och vänligt att det kan få vem som helst att slappna av och börja prata. Som kan doppa sin penna i bläcket och teckna fram becksvarta skeenden i världen på ett sätt som öppnar våra ögon och låter oss se precis hur det är. Den som mött Joe Sacco – om än bara för ett par minuter – förstår ganska snabbt varför han har kunnat sätta ett sådant avtryck med sina knivskarpa, journalistiska serieromaner: han lyssnar, ser och begriper.

Maskinerna har börjat producera konst och texter som kan konkurrera med människors. Har vi då blivit utbytbara även som kreativa och intellektuella varelser? Johannes Jensen menar hoten från den artificiella intelligensen, AI:n, säger mer om kapitalismen än om själva tekniken.

Serietecknaren och konstnären Nina Hemmingsson kan numera även kalla sig författare. Men när hon ska berätta om sin första skönlitterära roman – Rum utan titel – handlar det i lika hög grad om bilderna, skapandeprocessen, vikten av konst och meningen med livet.

Internationalens Per Leander är aktuell med boken Amerikanska mardrömmar – Essäer om kultur, politik och historia. Det är en samling texter som tillsammans skildrar de mörkare delarna av USA:s historia från George Washingtons tid till Donald Trumps dagar.

De svenska korrespondenter som var först att rapportera direkt från Spanien under inbördeskriget var anarkister och syndikalister. De skrev fler reportage än den övriga svenska pressens utsända och det var de som kom att bevaka det spanska kriget under längst tid. I en ny bok av Per Lindblom får vi följa några av dessa bortglömda korrespondenter och frivilliga under deras händelserika vistelser i revolutionens och inbördeskrigets Spanien. Per-Olof Mattsson har läst den.

Mikael Wiehe är ute på en avskedsturné och har aviserat att han överhuvudtaget sätter punkt för det konstnärliga skapandet i offentligheten. Därmed tystnar den röst som ända sedan början av 1970-talet varit själva sinnebilden för den ”röda musiken”.

Alltså. Smaklösa. Känner du till dem? Du kanske har läst något som Fredrik Strage har skrivit om deras minimala museum? Egentligen spelar det ingen roll vad Rikssverige vet. Bandet är ju redan rikstäckande. På Gotland. De må ha spelningar på fastlandet ibland. Men det är på Gotland de är kult. För vem kan motstå ett band som annonserar att de spelar i ett stenbrott på vägen mellan Vänge och Etelhem?