Övergreppen mot de ”röda barnen” har länge varit ett tabubelagt kapitel i den finska historien; inget har fått solka ner ”landsfadern” Mannerheims hjältestatus. Först under de senaste decennierna har historieforskningen på allvar granskat vad som hände dessa barn. Och Gay Glans tipsar om en viktig och berörande roman.
Kulturen|Gay Glans
Den finska arbetarklassen led ett svårt nederlag i inbördeskriget 1918. Ett nederlag som kom att prägla den moderna finska historien. Finlands uppslutning bakom Hitler under andra världskriget har i efterhand ifrågasatts: kunde landet valt neutralitetens väg eller gått med på förhandlingar med Sovjetunionen i stället för krig?
De vitas repression efter inbördeskriget var skoningslös. Under överbefälhavare Gustaf Mannerheims ledning avrättades omkring 7 400 rödgardister efter summariska rättegångar. Tusentals dog i fångläger av svält, sjukdomar och misshandel. Totalt dog över 36 000 människor, däribland 27 000 rödgardister – många i lägren.
Inte ens rödgardisternas barn skonades. Övergreppen mot de ”röda barnen” har länge varit ett tabubelagt kapitel i den finska historien; inget har fått solka ner ”landsfadern” Mannerheims hjältestatus. Först under de senaste decennierna har historieforskningen på allvar granskat vad som hände dessa barn.
Ett viktigt bidrag till denna länge dolda historia har den finska författaren Anneli Kanto gett i romanen ”De röda barnen” (2022, till svenska 2024). Med syskonen Senja, Pietari och Väinö skildrar Kanto lågmält och oerhört berörande hur de ”röda” barnen separerades från sina mödrar och syskon och placerades hos fosterföräldrar eller på barnhem – ett öde som tros ha drabbat upp till 7000 barn till stupade eller avrättade rödgardister.
Den segrande vita regeringen skonade inte ens barn till mödrar som fortfarande levde. Barnen skulle ”räddas” från mödrarnas fosterlandsfientliga, röda gift.
Syskon splittrades. Brevkontakt med anhöriga förbjöds, och barnen fick inte ens nämna sina biologiska föräldrars namn. De fick lära sig att deras fäder var landsförrädare, avskum som förtjänade döden. Barnen utsattes för både psykisk och fysisk misshandel, de fick arbeta hårt och levde ofta på bristfällig kost. Många barn utsattes dessutom för sexuella trakasserier och våldtäkter.
Förvisso fanns det barn som hamnade hos bra fosterföräldrar – men separationen från ursprungsfamiljen satte djupa spår också hos dem.
I ”De röda barnen” följer vi övergreppen som syskonen Senja, Pietari och Väinö utsätts för, och deras mors kamp för att hitta dem. Kanto berättar deras historia med inlevelse och respekt – utan att väja för det obehagliga.
De ”röda” barnens trauman har varit nertystade i decennier – inte minst till följd av att Mannerheim upphöjdes till nationalsymbol och ”landsfader”. Att ens andas ett ifrågasättande av hans roll i historien har länge varit svårt.
Kantos bok är viktig, inte bara för att den kastar ljus över ett förträngt och smärtsamt kapitel i Finlands historia, utan också för att den ger de tvångsomhändertagna, misshandlade och våldtagna barnen upprättelse – om än en postum sådan.
