Sedan i måndags pågår det sextonde partsmötet för FN:s konvention om biologisk mångfald (COP16). Flertalet av de 196 nationer som har undertecknat konventionen har samlats i Colombia för att följa upp beslutet om det nya globala ramverket mot naturkrisen som antogs för två år sedan. Men Sverige åker dit utan att ha gjort sin hemläxa.
Utrikes|Göran Eklöf
Krisen för den biologiska mångfalden är akut, och av allt att döma tilltagande. Till och med Världsekonomiskt Forum (WEF) rankar nu förlusten av biologisk mångfald som det tredje allvarligaste globala hotet på tio års sikt. Det kan tilläggas att alla de fyra hot som bedöms som störst är miljörelaterade.
Den internationella expertplattformen IPBES (motsvarigheten till FN:s klimatpanel IPCC) bedömer att upp till en miljon av jordens uppskattningsvis åtta miljoner arter riskerar att utrotas inom några årtionden om inte kraftfulla åtgärder sätts in för att hejda utvecklingen. Och WWF visade nyligen att antalet fåglar, fiskar, däggdjur, groddjur och kräldjur har minskat med hela 73 procent sedan 1970. Värst utsatta är de arter som lever i sötvatten, som har minskat med hela 85 procent.
Men den biologiska mångfalden handlar inte bara om arter, utan också om den genetiska variationen inom arter och om mångfalden av olika biotoper och ekosystem. Även på dessa nivåer sker dramatiska förändringar. Viktiga ekosystem som regnskogar, gräsmarker, korallrev och mangroveskogar skövlas eller utarmas till följd av avverkning, uppodling, destruktivt fiske, invasiva främmande arter, föroreningar och klimatförändringar. Och minskade populationer leder nästan automatiskt till minskad genetisk variation, vilket gör arterna mer sårbara för exempelvis klimatförändringarna.
För två år sedan, vid COP15 i Montreal, antogs ett nytt globalt ramverk för den biologiska mångfalden. Det ersatte en tidigare handlingsplan för åren 2010-2020, som världens länder ganska fullständigt misslyckades med att genomföra – inte ett enda av de 20 målen i planen uppfylldes.
Biologen Torbjörn Eberhard har deltagit i förhandlingarna under många år:
— Länderna hade inte förstått och att det gäller en samhällsförändring. Många körde på som om det vore en naturvårdsfråga. Men det här kräver förändringar i hur människor och företag beter sig. Det handlar om pengar, maktförhållanden, rättvisa, demokrati – och det hade de inte tagit tag i, säger Eberhard till Vetenskapsradion.
Det nya globala ramverket innebar flera framsteg jämfört med tidigare. Bland annat erkändes den betydande roll som urfolk och lokalsamhällen spelar för att bevara arter och ekosystem inom områden som de traditionellt har brukat och förvaltat. Hur detta erkännande ska omsättas i praktiken är dock en fråga som återstår att klargöra.
Dessutom sattes ett mål för hur mycket pengar som ska mobiliseras till stöd för länder med mindre resurser för att skydda den biologiska mångfalden, och en ny finansieringsmekanism upprättades under den Globala Miljöfonden GEF. De 30 miljarder dollar per år som ska nås senast 2030 är en tredubbling av dagens flöde, men långt ifrån tillräckligt. Det kommer ändå att göra skillnad, förutsatt att det kan nås utan för mycket trixande och dubbelräkning gentemot åtaganden om bland annat klimatfinansiering och bistånd, och också görs tillgängligt för de urfolk och lokalsamhällen som försvarar mångfalden på sina marker och territorier.
Men den svenska regeringen tänker av allt att döma inte anslå några pengar alls till den nya fonden. Regeringen reser också till Colombia utan att ha presenterat någon handlingsplan för hur man ska omsätta det globala ramverket i praktisk handling på hemmaplan, något som förväntades av alla länder. Dessutom har regeringen under de två år som gått sedan ramverket antogs drivit en politik som pekar i fel riktning.
Tidö-regeringen har agerat bromskloss i EU-förhandlingarna för flera nya miljölagar med betydelse för mångfalden som har antagits sedan COP15 i Montreal. Det gäller de två förordningarna mot avskogning och om återställande av natur, och EU-direktivet om företags ansvar för miljö och mänskliga rättigheter.
På hemmaplan hävdar miljöministern att regeringen anslår mer pengar till miljöbudgeten än de tidigare s/mp- och s-regeringarna, men det stämmer inte alls. Den sista ändringsbudgeten som s-regeringen fick igenom före valet var nästan 50% större än vad Tidö-regeringen nu föreslår för 2025. Därtill innebär förslaget för 2025 en sänkning med en sjättedel jämfört med deras egen budget för 2024.
Nedskärningarna har slagit särskilt hårt mot den mest praktiska naturvården i Sverige. Anslagen för skyddade naturområden har minskat kraftigt, och från flera håll larmas om att pengarna inte räcker för att ens upprätthålla den dagliga skötseln. Detsamma gäller för bekämpningen av invasiva arter. Om de inte bekämpas nu så kommer de att fortsätta att sprida sig och bli än dyrare, eller i vissa fall omöjliga, att bekämpa i framtiden.
För den som väntar på kraftfulla strategier för att bemöta drivkrafterna bakom naturkrisen – till exempel genom en omställning av jordbruk, skogsbruk, fiske – finns inte mycket att hoppas på från Tidölaget. Deras lama agerande i veckans förhandlingar om fiskekvoterna för strömming i Östersjön är det senaste kvittot på det.