I den nya boken ”Sju sorger” ställs sorg, obearbetade och bearbetade känslor på sin spets i personliga memoarer. Det berättas ärligt och avskalat om sex mäns största sorger i livet och hur de hanterar sorgen och hittar tillbaka till hoppet och glädjen. Den är inspirerande och intressant, går emot destruktiva könsnormer och ifrågasätter mansrollen. Maria Bratt har läst.
Kultur|Maria Bratt
Sju sorger är en bok med memoarer skriven av sex olika män, som skriver djupt och personligt om livskriser, förluster och missbruk. Författarna är Patrik Hammarsten, Per Holknekt, Douglas Leon, Alexander Erwik och Henrik Posse. Meningen är att visa sårbarheten – från tunga bördor till förståelse. Varje författare delar med sig av sina berättelser som är uppdelade i enskilda kapitel. En anledning till att det är just män som berättar är att män är ”sämre” på att dela med sig av känslor som sorg. Män pratar inte lika mycket om det, söker sällan hjälp och uttrycker sorg med ilska mer än kvinnor. Jag tänker på bokens tema och hur den planerades ihop av författarna, och sedan genomförandet. Hur de kanske fick kontakt på nätet, eller någon helt annanstans som tex på en dunkel och kulturell halvsjaskig bar på Söder i Stockholm. Hur idén gick till genomförande. Hur det kändes för författarna att berätta offentligt om svåra och förbjudna känslor. Dom gör det äkta – och dom gör det bra.
Första berättelsen av Patrik Hammarsten handlar om en mans förlust – hur han blev änkling. Han beskriver hur han förnekade sin sorg länge och sedan mötte den. Hur han började lida av panikångest, mitt i kampen att hålla skenet uppe och vara stark. Kampen om överlevnad. Det handlade om att trycka ner känslorna så att det satte sig i kroppen – han blev fysiskt sjuk.
Så fint skrivet beskrivs sorg på olika sätt i den här lilla boken, hur temat sorg är en krävande men vacker vän. Med det kan menas att man ska bli vän med sorgen för att bearbeta den och lära sig leva med den. Då det är sex författare med varsin historia syftar bokens titel ”Sju sorger” på dessa sex berättelser, plus läsarens egen sorg som den sjunde.
Sorg bryter ner människan i värsta fall, om man tex förnekar den. Det är vad jag läser mellan raderna. Dessa berättelser beskriver, analyserar och inspirerar till att inte ge upp – att det går att må bra och byggas upp igen. Föreställningen om att män ska vara starka och inte visa känslor ifrågasätts starkt. Liksom hur pressen och stressen att komma ur sorgeprocessen är vilseledande och leder till att sorgen förblir obearbetad och vilka konsekvenser det leder till.
Ett tema i flera av berättelserna är missbruk som flykt ur känslan. Familjemedlemmar som går bort. Boken vinklar också till att sorg är något vackert och oundvikligt. Att vi alla drabbas av sorg flera gånger i livet. Att den fyller olika funktioner, och att prata och skriva sig ur den som ett teurapeutiskt syfte. Att sätta ord på känslorna som en läkande kraft. Läkeprocessen tar tid, man behöver ge den det. Författarna hittar olika sätt att ge plats för och bearbeta känslorna. Dåliga strategier är att falla in i missbruk av alkohol och/eller droger och mer konstuktiva sätt som stöd från vänner och musik. De vill skapa en god relation med sorgen och det lyckas dom med.
Alexander Erwiks berättelse berör mig starkt. Hans sorg är den barndom han haft med sina familjeförhållanden; att växa upp i en dysfunktionell familj och hur han överlevde som maskrosbarn. Han blev fysiskt och psykiskt misshandlad och lyckades vända sina erfarenheter från en olycklig barndom till inre styrka. Hur han förde sin kamp och gjorde revansch. Hans styvfar tryckte ner honom och Erwik ville bevisa för honom att han hade fel. Erwik lyckades till slut.
Den sista memoaren av Henrik Posse lämnar även den ett djupt avtryck hos mig. Han berättar öppet och sant om hur det är att förlora delar av sin kropp så han blev handikappad på olika sätt. Med envishet och styrka har han ett bra och lyckligt liv idag trots sitt handikapp.
Det handlar om att vända sorg till något konstruktivt. Att lära sig vara tacksam för vad man har. Att hitta tillbaks till hoppet och glädjen. Att vara glad för det man har och inte fokusera på det man inte har. Författarna går emot den manliga normen att inte vara för ”känslig” och knyta näven i fickan. Därav att författarna just är män och vågar gå emot sociala förväntningar. Att visa sig sårbar är en styrka, visar författarna med sina memoarer som har blivit offentliga i och med denna utgivna bok.
Bokförlag: Lava Förlag
Utgiven: 2025-03-20