Nyligen dömdes medlemmar i Just Stop Oil till flera års fängelse i England. Brottet? De planerade att sätta sig ner på en motorväg. Rapporter säger att 1 700 miljöaktiva har dödats i olika länder på senare år. Dystert? Ja. Men repressionen hårdnar inte för att motståndet är betydelselöst, utan för att det växer.
Varsågoda. Här är del fem i Bodil Carlssons vindlande briljanta helgserie ”I döda poeters sällskap”.
Kulturessä|Bodil Carlsson
Gas! GAS! Quick, boys!—An ecstasy of fumblin
Fitting the clumsy helmets just in time
Wilfred Owen klottrade ner den dikten i en anteckningsbok. Han var där när klorgasgranaterna exploderade i gyttjan bakom ryggarna på unga killar, så utmattade att de nästintill gick i sömnen i sin reträtt. En av dem hann inte få gasmasken på plats. Klorgas fräter.
Om du som jag – skrev Owen – hade gått bakom kärran som vi slängde upp honom på och sett blodet bubbla upp ur hans lungor för varje knyck av flaket, då hade du inte skrivit så vackert om den ljuva och hedrande äran i att dö för sitt land. Han talar till en barnboksförfattare, en av alla som tryggt satt hemma och sjöng med i den patriotiska känslostormen. Wilfred Owen dödades på dagen en vecka före vapenstilleståndet. Han blev tjugofem år.
Mer än hundra år har gått och än är Flanderns åkrar inte fria från minor. Under den välskötta jorden ligger skrot och benrester kvar; några ton metallrester grävs varje år upp, några minor exploderar. Så sent som 2009 hittades resterna av över 200 brittiska och australiska soldater nere i en åker. Att rensa Gaza från krossade lik och byggnader kommer att kräva många år och oerhört mycket arbete. Något säger mig att de som kommer att hyras in för jobbet knappast blir israeler. Där som i Flandern räknar man med att 10% av alla de fällda explosiva vapnen inte detonerade när de skulle. De ligger kvar och väntar.
Det är lätt att tappa modet. Lär vi oss aldrig? Måste vi ständigt upprepa oss? Är det kört?
Trots allt: kanske inte. Chansen att det skall gå bra är inte stor, men den finns. Världen rör sig åt två håll. En kapplöpning i resursexploatering som startade för tvåhundra år sedan och eskalerar allt snabbare möter nu för första gången organiserat motstånd – i liten skala än så länge, men på många platser. Kenyas regering har släppt förbudet mot genmanipulerad majs som man hoppas skall klara torka och insekter bättre än de traditionella varianterna. Småjordbrukarna protesterar, de ser för sig hur de skall tvingas betala dyrt för utsädet till företag som har patenträttigheter på GMO-grödorna och troligen ser de också risken att när deras pengar är slut, skall samma stora internationella jordbruksföretag köpa upp deras mark och lägga den under sig, så att de varken har mark eller mat kvar för egen del längre. Det där händer redan i Indien.
På ett annat ställe i världen väntar gamla vetesorter i ett lager. De samlades ihop av en sedan länge död biolog så att de inte bara skulle försvinna, när de lönsammare varianterna tog över. Några sorter som är resistenta mot klimatförändringarnas följder kan finnas i en gömma utan medföljande patenträttigheter. Det finns annan vetenskap än den som skapar vinster åt storföretagen.
I Honduras försvinner stora områden med regnskog. Kokainbaronerna vill tvätta sina pengar. Då köper de upp regnskog och fäller den, gör om den till betesmark och skyltar om sig till köttbaroner, Regeringen har givit ursprungsbefolkningar den lagliga rätten till skogen, men glömt att förse dem med faktiska möjligheter att utöva den. Nu börjar en del av dem tala om att ta till vapen, om inte rättsväsendet och militären går in och vräker landtjuvarna. ”Det är inte bara vi själva som drar nytta av skogen, snarare hela Centralamerika och hela världen”, säger en av dem. ”Så vi kan inte bara sitta här med armarna i kors.” Den tanken var inte vanlig någonstans för tjugo år sedan. Nu finns den i en fattig by i Honduras och folk är beredda att riskera sina liv för den.
I veckan dömdes en stor brasiliansk boskapsfarmare att betala motsvarande 50 miljoner dollar i skadestånd till den brasilianska staten för all skog han låtit hugga ner och göra om till betesmark. Han dömdes dessutom att återställa skogen. I domslutets motivering står att skadan han åstadkommit inte bara drabbar Brasilien idag: den gäller världsklimatet och kommande generationer. Staten California har just stämt Exxon för att företaget i åratal har misslett allmänheten om plastnedskräpningen och möjligheten till återvinning. Inget av det där hade hänt för tjugo år sedan. Nyligen dömdes medlemmar i Just Stop Oil till flera års fängelse i England. Brottet? De planerade att sätta sig ner på en motorväg. Rapporter säger att 1 700 miljöaktiva har dödats i olika länder på senare år. Dystert? Ja. Men repressionen hårdnar inte för att motståndet är betydelselöst, utan för att det växer.
Sedan januari i år är Atens borgmästare ekolog. Han var en in i det sista okänd figur på den politiska scenen och vann oväntat borgmästarvalet på löftet att bekämpa hettan i staden med växtlighet och göra tillgången till el mera jämlik. Och så krävde han att den grekiska regeringen skulle dra tillbaka de gyllene visa, som ger rika utlänningar rätten att flytta in och köpa upp flotta bostäder. Aten, säger han, har annat att göra nu än att bjuda turister på shopping och solbad och miljardärer på uppehållstillstånd. Vi måste försvara oss mot extremhettan! På mötet som firade hans valseger svängde folk palestinaflaggor.
Motståndet mot exploaterande massturism ser vi på andra platser och förgröningsprojekt i städerna likaså. I ett antal länder låter vanligt folk villagräsmattorna växa till ängar och planterar skuggande träd längs stadsgator. De lär sig namnen på hotade bi- och fjärilsarter, de kontaktar sina kommuner och ber dem låta bli att slå vägkanter och parker. Om den senaste översvämningen i någon svensk stad sa en räddningstjänstkille argt, att det inte finns några avlopp stora nog att leda bort så mycket vatten. Det som måste till är grönområden, jord och rötter! Kanske skulle han hålla med borgmästaren i Aten om att det är dags att även stadsplanerare lär sig biologisk långsiktighet.
De senaste sjuttio åren har givit ett par miljarder av oss möjligheter som våra föräldrar och deras föräldrar inte hade kunnat föreställa sig. Överallt mat, duschkabiner, skolor, nya kläder, bilar och datorer; maskiner som gör vårt hushållsjobb, sjukvård som gör dödliga tillstånd behandlingsbara. Min mor jobbade i ett tvätteri som betjänade villahushållens hemmafruar; maskinerna gjorde livet lättare för den som kunde betala för att lägga över råslitet på andra. Hon tog jobbet för att det gav oss en lägenhet med varmvatten och badkar. Idag är det en självklarhet och de flesta har egen tvättmaskin. Min far, född 1910, blev vit i ansiktet när han en gång hörde att någon han kände hade fått lunginflammation. För honom betydde ordet en dödsdom; nu betyder det tio dagar på antibiotika. Vi ser den industriella revolutionens vinster och vill behålla dem, för vi har aldrig förr behövt ta kostnaderna.
Men när floder i Indien är fulla av utsläpp från läkemedelsfabriker och köttindustrin maximerar djurens tillväxthastighet med antibiotika i fodret skapas resistenta infektioner. Multiresistent tyfus sprider sig i Pakistan. Först där; sedan här. Dödstalen i resistenta infektioner förväntas fortsätta stiga och läkemedelsindustrin lägger hellre pengarna på Viagra än på att hitta nya antibiotika. När inbrytningarna i nya biotoper ökar, kommer nya viruspandemier; först där, sedan här. Nipahvirusets dödlighet skulle kunna få coronaepidemin att se ut som en beskedlig generalrepetition. När luftföroreningarna ökar, ökar dödsfallen – först där, sedan här: fem miljoner globalt i år, en halv miljon i EU. När havsytan värms upp, kommer värre skyfall; just nu dränker de Centraleuropa. När torka och hetta slår ut skördarna vandrar människor och gräshoppor till nya platser.
Det där såg vi inte komma. Det var långt borta. Nu är det här.
När marken börjar skälva under fötterna på oss blir våra sociala hierarkier militanta. Precis där ligger högerpopulisternas framgångschans och de har inte varit sena att utnyttja den. Vänstern har inte varit lika vakna.
Det är ingen lättsåld tanke att befolkningstrycket måste minska, att klotets resurser är begränsade och måste delas någorlunda lika. Det är ingen populär valslogan att vi inte kan fortsätta som vi har blivit vana – att omställningen av medel till kommande krig måste handla om ett annat krig, som redan har börjat: kriget mot överexploateringens följder.
Men lik förbaskat är det det kriget som vänstern måste gå in i. Annars kan vi lika gärna göra det som Dylan Thomas bad oss låta bli och gå tysta in i mörkret.