▶ Katastrofal freds- och klimatpolitik
▶ Inskränkt ekonomism och parlamentarism
▶ Partiet behöver skifta kurs
Ledare|Vecka 49
Att en högeroffensiv rullar fram i Sverige och över hela världen kan ingen som följer samhällsutvecklingen undgå att märka, men det finns också ett motstånd. En klassisk fråga inom vänstern har ofta varit: Ska motståndet föras inomparlamentariskt (i riksdag och valda församlingar) eller utomparlamentariskt? Svaret måste bli; på båda sätten!
Kampen på arbetsplatser, gator och torg där arbetande och förtryckta kan mobiliseras i självständig kamp måste kombineras med ett träget arbete i riksdag och fullmäktigeförsamlingar där reformer och program kan läggas fram för samhällets omdaning. Båda formerna för att bedriva politik måste befrukta varandra och smälta ihop till en sammanhängande helhet för övergången till ett socialistiskt samhälle.
Ja så borde det vara. Men faktum är att arbetarklassens organisatoriska ledarskap (inte bara i Sverige) ofta bortser från gräsrotsmobilisering och de förtrycktas direkta självständiga kamp. Partiernas ledningar drunknar i parlamentariska kompromisser och övertygelsen att det är dom själva som – genom smart taktik och manövrer – ska lösa problemen. Rösta på oss! Vi fixar problemen! Så blir devisen. Ett positivt exempel idag på att försöka ta styrka från kampen i fackföreningar och sociala rörelser till att vässa det parlamentariska arbetet verkar dock vara tyska Die Linke. Det handlar i realiteten om hur dessa två nivåer kan korsbefrukta varandra.
I sanningens namn finns det också vänsterorganisationer som negligerar det parlamentariska arbetet, som med förakt talar om verksamheten i ”det borgerliga parlamentet” där inget av värde kan uppnås. Dom förtränger den kamp som arbetarrörelsen tvingades föra för att uppnå det centrala målet: allmän rösträtt och demokratiska val, och att det var en historisk seger med tydlig bäring även i nutid.
Att Vänsterpartiets ledning omfattas av ett synsätt där politikens kärna är partiets förslag och överenskommelser i de valda församlingarna står klart för var och en. Partiledningens centrala mål idag är att få ministerposter i en av Magdalena Andersson ledd regering. Men att strävan efter parlament och regeringsposter blivit det centrala utövar även inverkan på partiets politik – det gäller att tona fram som en attraktiv samarbetspartner.
Vi kan notera att all antimilitarism har förseglats i garderoben. Vänsterpartiet i riksdagen står bakom de ohämmade krigsrustningarna. I praktiken arbetar man inte heller längre mot NATO-anslutningen. Antiimperialismen skruvas ner och klimatpolitiken modifieras – det gäller att inte förstöra möjligheterna till samarbete med tilltänkta regeringspartners. Mest talar Nooshi Dadgostar idag om matpriser. Det är naturligtvis inte fel att belysa plånboksfrågor, framför allt hyreshöjningarna är viktiga att mobilisera kring.
Felet är att man inte talar om de för oss alla existentiella frågorna; miljöförstörelsen klimatkatastrofen, imperialismen, militarismen och krigsfaran. Men att tala om och mobilisera mot krigsrustningarna och den ledande NATO-medlemmens hot och aktioner leder knappast till en ministär ihop med S och C. Vänsterpartiet skulle kunna vara den parlamentariska rösten mot krigsrustningarna, USA:s och Israels krig, mot NATO, den svenska militarismen och kapitalets skövlingar av vår planet. Men partiledningens feghet i dessa frågor har lett till att man tappat förtroende inom de anti-imperialistiska folkrörelserna, i klimatrörelsen, etc. Partiledningens svek mot medlemmar som är aktivister inom Palestinarörelsen och som falskeligen anklagats för att vara antisemiter har kostat Vänsterpartiet mycket. Den nya formeringen Framtidens Vänster bör också ses som ett uttryck för en påtaglig besvikelse över V:s rådande politiska kurs.
Det är naturligtvis viktigt att fälla Tidölaget. Men därav följer inte automatiskt att V till varje pris ska sträva efter ministerposter. Faktum är att man som del av en kommande S-regering riskerar att bindas upp och i realiteten fungera som en försvarsadvokat för en politik som sannolikt inte kan betecknas som varken arbetar- eller klimatvänlig. Därtill signalerar S tydligt att man inte på något avgörande sätt är beredd att frångå den nuvarande skrämmande inhumana migrationspolitiken. Ett möjligt alternativ kan vara att stå utanför en socialdemokratisk regering och rösta för förslag V tycker går i rätt riktning, samtidigt som man signalerar tummen ner för andra förslag från regeringen. I bästa fall kan V utnyttja ett inte självklart parlamentariskt läge och på det sättet utöva press på S att inte allt för tydligt gå Tidölaget till mötes.
Vänsterpartiets snäva parlamentariska perspektiv och dess anpassning till vad de tror är acceptabelt för socialdemokraterna har ironiskt nog också lett till bakslag i opinionsmätningar under hösten där trenden nu pekar ner mot sex procent.
Denna olyckliga situation manar till handling. Partiledningens politiska inställning bör utmanas. Det görs inte främst genom justeringar här och där i tjocka programtexter. Den nuvarande ledningen har visat att den ofta känner sig befriad från att följa antagna kongressbeslut . Vad som behövs är en press från tillräckligt många partimedlemmar som kan bära fram en partiledning som svarar mot de krav som den historiska situationen ställer.
Bilden: Nooshi Dadgostar med chefsekonomen Sandro Scocco.