Med anledning av ”kulturkanon”, som presenterades idag, återpublicerar vi Bodil Carlssons skarpa text från när utredningen tillsattes.
Tillägg: Eyvind Johnsons ”Nu var det 1914” som nämns och citeras i rubriken, är inte ens med på listan.
Kulturen|Bodil Carlsson
Sjung, o gudinna, om vreden som brann i peliden Achilles! Så har förstaraden i forna tiders kulturkanon på så många olika språk ropat till de få ungdomar som ansågs värda att få lära sig något utöver rena nödvändigheten. Alla de andra gick raka vägen till fabrikernas tolvtimmarsskift eller till potatisåkrarna, till bomullsfälten eller till att sälja sex på gatan. Vad skulle såna med bildning? De hade lika lite nytta av den som gigarbetarna idag.
Hade Ebba Busch oförhappandes läst orden svensk kanon för några år sedan hade hon förmodligen frågat om den skjuter skarpt. Nu är frasen uppe för förverkligande på regeringens bord. Ledarsidorna har frossat i hur nya KD- kompisen på väg mot en EU-plats med månadsinkomst på runt 110 000 var nedlåtande mot SD. Åkesson kontrade med att kalla kompisen självgod finborgare, som lät andra ta på sig grovjobbet att röja upp i invandringsträsket. Den omskakande krisen i moderaternas riksdagsgrupp har också fått plats. Sexton eller arton år? Partipiska eller eget samvete? Mera i förbigående nämns att Anna Kinberg Batra, moderatbossen som blev landshövding i Stockholm – var annars? – skapade ett specialjobb åt managementkonsulten som hon lärde känna på Handels. Lyckosten lär ha varit gudfader åt ett av hennes barn; nu utvecklar han ledarskap och kultur på Länsstyrelsen för 90 000 i månaden. Strax innan fick en annan gammal polare också fin chefspost: 88 000. Jobben verkar ha utannonserats på en lapp på väggen Länsstyrelsens expedition. Så här har ni en dagsaktuell svensk kulturkanon. Rytmen i hexametern haltar en aning, men det är smällar ni får ta.
Sjung, ledarskribenter, om vreden som brann hos den tandblekta Ebba
när grovjobbarn kallade kompisen fisförnämt dryg!
Sjung, hörbart och högt, om den upprörda kampen i riksdan
när Uffe har svävat på målet om sextonårsgräns!
Iaktta passande tystnad när kompisar smygpromoveras
och viska bekymrat, om alls, medan barnen i Gaza dör bort.
Det är nya tider nu. Bildning – som inte är något annat än de referensramar som gör att man kan förstå sammanhang och se längre än näsan räcker – är inget inträdeskrav till Handels och såvitt man kan se inget studieresultat heller. Det räcker att höra till rätt gäng. Då kan man komma med budgetkunskap. Man kan servera en bred palett av ingenting på den dialekt som odlas av ungdomsförbundens påläggskalvar. när man får frågor om utsläppsåtgärder Eller så gör man som Ebba Busch och drar till med att hennes parti startades för att bekämpa nazismen.
Att hålla sig till fakta har blivit so last year, men någon sorts runa för gemenskap vill man ändå få till i ett alltmera ogemensamt land. I dessa allvarsamma tider ger regeringen därför fyra personer i uppdrag att ta fram en svensk kulturkanon.
Framstående nog för det allvarsamma arbetet är en 61-åring, som efter att ha varit vice ordförande i MUF avancerade uppåt till poster som ledarskribent på SvD, v d för Timbro och kommunikationsdirektör för Svenskt Näringsliv. I elva år var han politisk chefredaktör för SvD. Sedan blev han chefredaktör för Axess. Lika meriterade är en 66-årig journalist, återkommande skribent på Axess, Kvartal och samma gamla Svenska Dagbladet och en 70-årig litteraturvetare med åsikten att den litterära modernismen präglades av fascination inför totalitära ideologier som fascism och kommunism; därefter kulturredaktör på – ja, rätt gissat! – Svenska Dagbladet och numera ansvarig för kulturprogram på – rätt igen – Axess TV. Detta är alltså tre av de fyra som utsetts att komponera samstämmighetens kanon. Förutsättningarna för körsång verkar goda. Men vilka öron skall visan nå?
Direktörn frågade honom, om han hade någon bildning.
Olof stod där och gapade, kanske frågan verkade som om den rasat ner från en hylla på väggen, en konsol, där det fanns en släde av vitt porslin som drogs av blå porslinshästar. När han tittat på hästarna ett tag och tänkt, att det skulle vara roligt att någon gång få se en blå häst, svarade han med att försöka le. (Eyvind Johnson Nu var det 1914)
Ni ser den lille killen framför er? Han heter ju inte Olof längre; Olof har blivit ett medelklassnamn. Nu heter han Kevin eller Amir och går i skolan i mitt förortscentrum. Han ser de coola typerna från grannlägenheten strosa runt med sina pitbulls och ungarna från villaområdet bli skjutsade till Raoul Wallenbergskolan inne i stan. Direktörn kommer aldrig att fråga honom om han har någon bildning. Direktörn efterfrågar inte folk som har läst Eyvind Johnson. Direktörn efterfrågar killar med Foodora-app.
Vet ni vad jag ser ibland, när jag tittar uppåt? De hörsamma tjänstemännens återkomst. De var inte många för hundra år sedan, men de fanns: välklädda kuggar i apparaten, direktörns handgångna män, lika distanserade som direktörn själv från folk längst ner på stegen, lika nitiska med att ingen skulle få en krona utan att slita för den, lika bestämda på att folk skulle hållas i arbete och att villkoren avgjordes av den som tjänade pengar på verksamheten. Då satt de hörsamma tjänstemännen på företagens centralkontor. Idag sitter de i regeringen. De vill bara skymma sikten med lite kultur.
På bilden Eddie Axberg i Här har du ditt liv en svensk dramafilm som hade biopremiär i Sverige den 26 december 1966[1], av regissören Jan Troell, med Eddie Axberg i huvudrollen. Filmen är en filmatisering av Eyvind Johnsons romansvit ”Romanen om Olof”, som är ett fyrdelat delvis självbiografiskt verk som gavs ut mellan 1934 och 1937, med titlarna Nu var det 1914 (1934), Här har du ditt liv! (1935), Se dig inte om! (1936) och Slutspel i ungdomen (1937).