Som en av två elever i min avgångsklass tog jag arbete på en fabrik i augusti 1967. Att jag skulle fortsätta studera på gymnasiet var aldrig aktuellt. Ingen i min släkt, förutom en kusin, hade studerat vidare efter grundskolan. Det var antingen någon av Tyringes många fabriker, eller arbete som byggnadsarbetare, som gällde.
Krönika|Gay Glans
Efter några veckors arbete på fabriken insåg jag att jag saknade anlag för att bli en yrkesskicklig fabriksarbetare. Att slipa grader från gjutgodset eller att polera armaturdelar, var det enda jag dög till – i varje fall enligt min arbetsledare.
Fabriken riskerade att bli mitt öde, från mitt sextonde år fram till pensionen – på samma sätt som för flera av de äldre arbetarna på armaraturfabriken: en resignerad längtan bort därifrån.
Ett liv på fabriken – är det meningen med mitt korta liv? tänkte jag, efter att min arbetsledare återigen hade beordrat ner mig i källaren till ett trist ensamarbete. Ett arbete som jag bedömde skulle plåga mig en månad framöver.
En söndagseftermiddag, när min dysterhet inför den kommande arbetsveckan var som jobbigast, ropade min äldre bror Dan på mig:
— Gay, kan du komma?
— Kommer, ska fixa en macka först.
— Gör en till mig också.
Dan var på gott humör – han kanske inte tänkte tala om för mig att jag saknade talang för spjutkastning. Själv tränade han spjutkastning sedan någon vecka tillbaka. När jag hade lyckats kasta spjutet strax under 50 meter ansåg han det var dags bevisa att han var bättre än jag.
Det kändes ibland som om han inte tillät mig att vara bättre än honom i någonting. Att läsa böcker, som jag och min andre storebror Thony gjorde, var oviktigt. Dans mål – förutom hans viktigaste: att bli en framgångsrik löpare – var att passera 50 meter innan jag lyckades.
— Lyssna, sa han, och satte på skivspelaren.
Vi satt tysta och lyssnade. Dan mimade med i texten medan brödsmulorna rullade i munnen på honom.
Omedelbart hörde jag vem det var som sjöng, hans nasala omisskännliga röst. Först när han nådde refrängen förstod jag textens innehåll: Well it`s a hard, it`s a hard, it`s a haaaard rain that`s gonna faaal.
— Vet du vem det är?
— Visst, Bob Dylan. Jag har hört The Times They Are A– Changin’ på radion. Och Masters of war – jävligt bra.
— Att du visste det?
— Bildjournalen hade en översättning av texten.
— Är det den som handlar om att tjäna pengar på krig? frågade Dan.
— Ja, han begraver de jävlarna i slutet av låten.
— I USA sjunger man hans låtar i demonstrationerna mot kriget i Vietnam, sa Dan.
— Kan du behålla en hemlighet? fortsatte han, nu med en viskande, hemlighetsfull röst.
— Klart jag kan.
— Inte ett pip till någon – inte till mamma eller pappa.
— Varför skulle jag säga något till dem?
Veckan därpå, tre timmar efter midnatt, natten mellan fredag och lördag, befann jag och mina bröder oss utmed vägen som förbinder Skånes västra och östra kust. Vi lyssnade efter bilar och beräknade tiden mellan deras passager förbi backen strax utanför byn i riktning mot Hässleholm.
— Om vi sätter igång efter nästa bil har vi säkert tio minuter på oss innan nästa kommer, viskade Thony.
— Då väntar vi till nästa kommer då, sa Dan. Själv sa jag inget. Jag litade på mina äldre bröder.
Vi måste klara det, tänkte jag. Jag vågade knappt föreställa mig vad som skulle hända om vi blev avslöjade. Om jag tvingades gå till arbetet efter att vi hängts ut i tidningen anklagade för fräckheten att skända den nyasfalterade vägen mellan Helsingborg och Åhus.
I så fall skulle min arbetsledare bestraffa mig. Först skulle han betrakta mig med sina avundsjukt vattniga ögon, eftersom jag hade hela livet framför mig, medan han själv hade det mesta bakom sig. Sedan skulle han med stor sannolikhet beordra mig ner i källaren för ett trist ensamarbete. Det var som om han trodde att det pågick ett världskrig mellan gammal och ung.
När jag antydde irritation inför en arbetsuppgift blev han arg. Nu är det så och så blir det, sa han. Samma replik spydde han ur sig allt som oftast, för att markera sin makt. Nu är det så, och så blir det och viftade bort mig med handen med det sårande tillägget: Du runkar för mycket.
Han var inställd på att jag inte skulle hinna utföra arbetet inom den tidsram han gav mig och att resultatet därför inte skulle bli till belåtenhet. Än en gång skulle han få anledning att inför alla som orkade lyssna föra i bevis att dagens ungdom är lat, bortskämd och haschrökande kommunister, hela jävla bunten.
En gång var han hygglig mot mig – när jag sökte medlemskap i metallarbetareförbundet. På hans rockslag satt märket ”Skyddsombud”. Efter det var han som vanligt igen.
Om man får veta vad jag och mina bröder sysslat med den här natten, tänkte jag, skulle han få ett gyllene tillfälle att jävlas med mig. Beordra ner mig till ytterligare ett mördande ensamarbete i källaren.
En ensam arbetsdag i källaren fick armaturfabriken studiebesök av min före detta yrkesvalslärare, med elever. Tillsammans ställde de sig i en halvcirkel intill mig. De betraktade mig.
Jag låtsades som om jag inte såg dem. Inom mig höll jag på att brinna sönder av skam. De kanske tror att detta är det enda jag duger till? Att polera ishinkar. Och värst av allt – att den jävla läraren fick sin uppfattning om mig bekräftad. Vad var det jag sa – du dög inte till något annat, tyckte jag mig förstå att han tänkte.
När han högt och välartikulerat frågade hur många ishinkar jag hinner polera på en timme, ignorerade jag honom. Jag låtsades som om han inte existerade. Han upprepade frågan, i tron att jag inte hörde honom till följd av larmet från polermaskinen. Min reaktion blev densamma: att negligera hans existens.
Förvirrad gick han och hans elever därifrån. Och jag kände att jag hatade.
Kommenderingarna till källaren fick jag förmodligen för att min arbetsledare ansåg det nödvändigt för att jag skulle förstå att fjäska för honom. Agera underdånigt inför hans feta lekamen. Förstå att skratta åt hans skämt, svara honom så som han ville att jag skulle svara när han frågade mig:
— Vet du vad man använder kuken till mer än att pissa med?
Vid ett sådant tillfälle svarade jag honom inte. När han insisterade på ett svar, bad jag honom dra åt helvete.
Alla, utom två av mina jämngamla arbetskamrater, gapskrattade. Inte åt honom – utan med honom. Åt mig.
— Okej, nu kör vi, sa Dan.
Vi rusade ut på vägen, där bilarna två månader tidigare hade övergått från att köra på vänster sida till att köra på den högra.
Vi visste vad vi skulle göra – det var planerat på förhand. Själv skulle jag hålla färgburken med vit plastfärg lättillgänglig för Dan och Thony, som skulle skriva Leve FNL på asfalten.
En minut senare var vi klara. Vi gömde oss i ett buskage intill vägen. Tysta lyssnade vi efter bilar. Mitt hjärta dunkade som vid Tyringemästerskapen i terränglöpning. Efter cirka 20 minuter passerar den första bilen.
— Bra, sa Dan.
Som målarlärling visste han att det räckte – särskilt som höstnatten var mild som den brukar vara i Skåne – för att plastfärgen inte skulle smeta ut när bilarna passerade över den nymålade texten.
— Nu cyklar vi hem.
För att inte väcka uppmärksamhet cyklade vi på mindre skogsvägar, tysta på led. Känslan av att jag hade varit med om något betydelsefullt omslöt mig. Nu är jag en av många miljoner, tänkte jag, som vill samma sak – begrava ”the masters of war” som Bob Dylan sjunger. Det kändes stort.
Timmarna fram till morgonen sov jag. Och jag fortsatte sova till tidig eftermiddag. När jag vaknade hade Dan varit vaken i flera timmar. Han såg allvarlig ut.
Vi är väl inte avslöjade? tänkte jag.
— Vad är det, frågade jag oroligt?
— Se själv, sa han, och gav mig tidningen.
Jag läste rubriken i svart:
Che Guevara död.