Vårdförbundets strejk är över för denna gång. Anställda som jobbar obekväma tider kommer att få viss arbetstidsförkortning, som mest fyra timmar per vecka.
INRIKES | Håkan Blomqvist
– Vi har under sex månader fått höra nej, nej nej, det blir ingen veckoarbetstidsförkortning. Nu har vi fått det, säger Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro till media. Resultatet är en bra bit från förbundets krav, men en vall är genombruten och frågan om arbetstidsförkortning bubblar nu inom hela arbetar- och fackföreningsrörelsen. Inom exempelvis Byggnads uttrycker medlemmarna ett starkt stöd för sänkt arbetstid till 35 timmarsvecka, ja även för 30-timmar. Lars Hildingsson, tillförordnad ordförande säger i tidningen Byggnadsarbetaren:
– Norge, Danmark och Island har redan sänkt arbetstiden med väldigt positiva resultat. Varför skulle vi inte göra detsamma? Eftersom vi dessutom förväntas arbeta längre i och med att pensionsåldern höjs, ja då är det en no-brainer. Sveriges arbetstagare är inga slit och slängvaror.
Sociologen Roland Paulsen river i DN Kultur (25 juni) motståndarnas argument mot arbetstidsförkortning i småbitar. Han påminner om Kommunals nya arbetstidsrapport som pekar på att när 40-timmarsveckan beslutades för över femtio år sedan gällde den i huvudsak för ett genomsnittligt hushåll med en lönearbetande. Idag är den vanligaste kombinationen 80-timmars lönearbete per hushåll med två vuxna. Att det blir svårt, i synnerhet för småbarnsföräldrar, att få ihop ”livspusslet” är inte, menar Paulsen, ett ”existentiellt problem” utan helt enkelt ett ”matematiskt”. Han tror att en arbetarrörelse som vågar driva atbetstidsförkortning lätt kommer att sopa bort borgerlighetens vurm för ökat ROT och RUT eller återgång till hemmafruideal. Men då går det inte att mörka att en generell arbetstidsförkortning ned till exempelvis 35-timmarsvecka får konsekvenser i form av minskad tillgång till arbetskraft.
– Arbetsköpare kommer behöva anställa fler, och det kommer att kosta dem. Sannolikt kommer det även innebära att lönerna pressas uppåt eftersom arbetskraftsbrist förbättrar arbetarkollektivets förhandlingsposition. Att tona ner dessa sidor av en arbetstidsreform är inte bara att ljuga, det är att förbise en av de mest positiva aspekterna av en arbetstidsförkortning.
Och vilken skulle det då vara, menar Paulsen. Jo att den är ett ”slag i kapitalets feta buk.”
LÄS OCKSÅ Ilska mot vårdavtal
Sedan 40-timmarsveckan infördes, redogör Paulsen, har produktiviteten per arbetstimme ökat med 150 procent så en arbetare idag producerar vad som tidigare krävde 2,5 arbetande. Vart har då dessa produktivitetsvinster, frågar sig Paulsen, tagit vägen? En del har gått till högre löner men det mesta till avkastning på kapital.
En arbetstidsförkortning vore, menar han, ett centralt verktyg för att bryta den galopperande ojämlikheten. Han tillåter sig också att drömma om en veritabel samhällsomvandling genom arbetstidsförkortning.
– Om ambitionen var att ta tillbaka de produktivitetsvinster som sedan 40-timmarsveckan försvunnit ner i kapitalets ficka skulle vi inte tala om en 35-timmarsvecka. Då skulle förslaget snarare gälla en 20-timmarsvecka. En sådan reform hade kunnat tvinga ner den ekonomiska tillväxten till en ekologiskt hållbar nivå.
Dessutom skulle en sådan drastisk förkortning av arbetstiden, tänker Paulsen, kunna förvandla våra sätt att leva bortom det löneslaveri som den moderna människan blivit inlåst i:
”Att bli de vi var innan vi vande oss vid slaveriet – det är den kortade arbetstidens löfte. Så länge stormstegen dithän uteblir får vi nöja oss med myrsteg. Som Vårdförbundet visar just nu med sin strejk för kortare arbetstid så kan även de små önskningarna väcka möjlighetssinnet och mana till kamp.”