Det globala mötet om skyddet av den biologiska mångfalden slutade med en pyspunka. Men för de urfolk och lokalsamhällen som förvaltar och skyddar sina territorier togs nya steg framåt.
Miljö|Göran Eklöf
Upplösningen av FN-mötet om den biologiska mångfalden i förra veckan kan närmast liknas vid en pyspunka. Förhandlingarna drog långt över den avsatta tiden. För varje ytterligare timme som gick lämnade de ena delegationen efter den andra mötet för att hinna med sina förbokade hemresor. När de kvarvarande delegaterna blev så få att mötet inte längre var beslutsmässigt måste ordföranden slå klubban i bordet och förklara mötet avslutat.
Vid det laget hade fler av mötets huvudfrågor inte nått någon lösning. Det gällde särskilt planen för genomförandet av den globala handlingsplanen för den biologiska mångfalden som antogs på det förra mötet, COP15, för två år sedan, och en överenskommelse om hur man ska kunna säkra mera pengar för de fattigare ländernas arbete i enlighet till de mål som COP15 hade slagit fast.
Ändå beskriver exempelvis Naturskyddsföreningen mötet som ”ett halvt steg framåt”, och flera framsteg kan också noteras. Exempelvis skapades en mekanism för att identifiera och skydda ekologiskt och biologiskt viktiga havsområden, vilket inte minst är viktigt för att följa upp den separata konvention om skydd av djuphaven som antogs förra året. Mötet enades också om att förlänga det tidigare beslutade stoppet för riskabla försök med så kallad geoengineering, det vill säga tekniker för att bromsa den globala uppvärmningen genom att manipulera ekosystem och väder.
Men de som hade den största anledning att fira var representanterna för världens urfolk och lokalsamhällen, vars roll i bevarandet av den biologiska mångfalden hade fått ett tydligare erkännande i den globala handlingsplan som antogs på det förra mötet, COP15, för två år sedan. Urfolken har länge varit väl organiserade i sitt arbete för att påverka inom konventionen, inte minst genom nätverket International Indigenous Forum on Biodiversity (IIFB), men deras inflytande har varit begränsat.
Efter åratal av mobilisering lyfts nu deras frågor och deltagande till ett permanent spår i arbetet för att genomföra konventionen mellan de stora partsmötena. Det skapades också en global fond dit företag måste dela med sig av vinsterna från att använd digital information om genetiska resurser som ofta hittas på deras territorier.
Det sägs ofta att 80 procent av den återstående biologiska mångfalden finns på urfolkens territorier. Själva siffran 80 har visat sig vara dåligt underbyggd, men osäkerheten kring procenttalet spelar inte så stor roll. Urfolkens avgörande roll i att värna mångfalden kan inte räknas i antalet arter, utan måste främst förstås i förhållande till deras ingående kunskaper om ekosystemen och till de system och traditioner som utgör grunden för hur de förvaltar dem genom generationerna. Det samma gäller för många lokalsamhällen som upprätthåller traditionella livsstilar, och vars kultur och försörjning är nära knutna till den lokala miljön och naturen.
En by från Baka-folket som fördrivits från nationalparken Boumba Bek i Kamerun har dokumenterat hur de använt sina marker utan att skada något.
Det råder ingen tvekan om att tillståndet för naturen överlag är bättre på marker som förvaltas av urfolk och traditionella lokalsamhällen än i andra områden. Flera vetenskapliga studier har också visat att exempelvis avskogningen till och med kan vara mindre på urfolkens marker än i nationalparker och naturreservat som formellt är skyddade av stater och kommuner.
Men urfolk och lokalsamhällen har historiskt också utsatts för svåra kränkningar av sina rättigheter i naturvårdens namn. Sedan slutet av 1800-talet uppskattningsvis cirka 10 miljoner människor fördrivits från sina marker och fråntagits sin försörjning för att lämna plats åt nationalparker och naturreservat. I många fall har de inte fått någon ersättning alls för vad de förlorat, och heller inte erbjudas alternativa möjligheter att försörja sig. Inte sällan har deras fördrivning dessutom lämnat fältet öppet för utomstående intressen att exploatera de marker som skulle skyddas.
Delar av naturvården har tagit lärdom av erfarenheterna och förändrat hur de arbetar, men långtifrån alla. Just pågår exempelvis en strid kring fördrivningen av 14 massajbyar från ett privat viltreservat i Tanzania.
Beslutet från COP15 om att skydda 30 procent av naturen till 2030 måste därför genomföras med full respekt för mänskliga rättigheter och största möjliga deltagande av de människor som mest direkt berörs. COP16 stärker möjligheterna för det, men världens urfolk och lokalsamhällen kommer att behöva fortsatt stöd i att hävda sina rättigheter och att bevara och den rika mångfald som de förval