Vi fortsätter att lida även efter krigets slut av dåliga tjänster, skadade vägar och de dagliga transportsvårigheter som vårdpersonal möter, vare sig de reser från söder till norr eller återvänder från norr till söder. Anställda vaknar varje dag klockan 05:00 för att förbereda sig för den långa, utmattande resa som väntar dem dagligen.
Internationalens medarbetare inne i Gaza, Mallak Abuhamda, fortsätter att berätta för oss om överlevarna på den sårade landsremsan.
Fokus|Mallak Abuhamda
I Gaza mäts livet inte efter den komfort eller stabilitet det erbjuder, utan efter den extraordinära förmåga till uthållighet och tålamod som det innehåller. Här är dagar inte längre bara datum i en kalender; De blir dagliga tester av förmågan att fortsätta. Även efter att ljuden av beskjutning avtagit och krigets slut officiellt förklarats, finns lidandet kvar – förkroppsligat i vardagens detaljer, i utmattade tjänster, förstörda vägar och tvångspendling som människor uthärdar som om kriget inte riktigt är över.
Folket i Gazaremsan, särskilt de som bor i det som ofta kallas ”Gazas djupaste delar”, lider inte bara av krigets direkta konsekvenser, utan också av dess tunga konsekvenser som sträcker sig över år. Den nästan totala kollapsen av infrastrukturen, bristen på tjänster och förstörelsen av huvud- och sekundärvägar har förvandlat de mest grundläggande mänskliga rättigheterna – som att nå arbetsplatsen – till en daglig kamp. I frontlinjen för denna kamp står vårdpersonal, som aldrig har slutat utföra sina uppgifter, vare sig under bombardemanget eller efteråt.
Vårdpersonal vaknar varje dag klockan fem på morgonen, medan staden fortfarande är omgiven av mörker och trötthet. De stiger tyst upp, förbereder sig snabbt, äter vad som finns tillgängligt och tar farväl av sina barn utan att veta om dagens resa kommer att gå säkert eller lägga till en ny rädsla till deras samlade oro. De förstår fullt ut att resan framåt är lång och utmattande, och att vägen mellan söder och norr – eller vice versa – inte längre är en vanlig väg, utan en stig fylld av risker.
Bland dessa tunga detaljer framträder berättelsen om busschauffören, ”Farbror Abu Ismail”, som transporterar anställda från södra delen av Strippen norrut med hjälp av Hälsodepartementets bussar. Abu Ismail är inte bara en förare; Han är en gripande mänsklig berättelse och en kondenserad bild av vad livet under bombardemang och belägring betyder – även efter att kriget är över. I gryningens tidiga timmar, innan den sårade staden vaknar, startar han bussmotorn fullt medveten om att vägen framför honom inte bara är geografiskt avstånd, utan en kedja av upphängda faror och ett förnyat test av tålamod och försiktighet.
Vägen som en gång fungerade som en artär som förband Gazas städer har nu förvandlats till en trasig, kratrad och bombad passage. Djupa potthål varvas med högar av bråte och rester av snäckor som fortfarande vittnar om dagar av eld. Asfalten är inte längre slät och svart som den en gång var; Det har blivit en blandning av damm, stenar och minnen av explosioner som aldrig lämnade platsen. På vissa sträckor försvinner vägen helt, vilket tvingar föraren att ta alternativa grusvägar som inte är mindre farliga eller utmattande.
Inne i bussen sitter vårdpersonalen axel mot axel. Var och en bär en liten väska med några papper och kanske extra kläder, men i deras bröst bär de stor oro. Deras ansikten är bleka av sömnbrist och ständig utmattning, men deras ögon är fästa vid ett enda mål: att nå sjukhuset, nå patienterna som väntar på dem, oavsett kostnad. De vet att resan kan försenas av en blockerad väg, ett djupt potthål eller en tvångsomväg, och att den plötsligt kan stanna på grund av ljudet av en närliggande eller avlägsen explosion. Krigets rester har inte försvunnit, och farorna kvarstår fortfarande.
Ändå vänder de inte tillbaka. För dem är det inte längre bara ett jobb eller en yrkesmässig plikt att fortsätta arbeta; det har blivit en daglig motståndshandling och ett tyst budskap att Gaza, trots allt det har utstått, fortfarande står kvar. Varje anställd som når sin arbetsplats är en liten seger över förstörelsen, och varje fullbordad arbetsdag är ett bevis på Gazas folks motståndskraft.
När det gäller farbror Abu Ismail är han mer än bara en passagerartransportör. Han är ett vittne till förstörelse och en outtalad väktare av de liv som ligger bakom honom. Han kör med extrem försiktighet, manövrerar mellan potthål, saktar ner vid varje trasig sträcka och korsar bombade vägar med ett minne som memorerat varje farlig kurva. Han vet var vägen träffades igår och vilken väg som är minst skadlig idag. Ibland tvingas han kliva ur bussen, inspektera vägen med egna ögon, ta bort en sten eller uppskatta djupet på ett hål, för att sedan fortsätta köra som om han navigerade ett minfält snarare än en allmän gata.
Dåliga vägförhållanden i Gaza är inte bara ett trafikbesvär eller ett logistiskt problem; De utgör ett direkt hot mot livet. Djupa potthål kan göra bussen obrukbar mitt på vägen, vilket försenar dussintals anställda eller utsätter dem för risk. Bombade vägar kan kollapsa när som helst, och omvägar på grus tar extra tid och ansträngning, vilket fördubblar resans svårighet. Vid varje våldsamt ryck från bussen greppar passagerarna sina säten hårt, utbyter tysta blickar som kondenserar rädsla och bön till ett enda ögonblick – utan behov av ord.
Trots allt detta fortsätter resan dag efter dag. Bussen når till slut norr – sen eller utmattad, men den anländer. Anställda går av och sprider ut sig mot sina avdelningar, till akutmottagningar, kliniker och överfulla avdelningar, och lämnar farbror Abu Ismail kvar som förbereder sig för återresan, och kanske en annan resa samma dag. Ingen applåderar denna insats, och inga officiella rapporter skrivs om den, ändå förblir den en väsentlig del av livets puls i Gaza och en del av det tysta lidande som dess folk uthärdar.
I Gaza berättar till och med vägarna krigets historia, även bussarna bär dess ärr, och även daglig pendling har blivit en psykologisk och fysisk börda. Och ändå går livet vidare tack vare vanliga människor som tar på sig extraordinära roller: en vårdpersonal som inte är frånvarande trots utmattning, en busschaufför som inte stannar trots fara, och en trasig väg som fortfarande används trots smärtan. Så här går livet framåt här—tungt, men trotsigt; sårad, men orubblig; trasig… men aldrig riktigt bruten.
Köp boken ”Vårt Gaza – berättelser inifrån ett folkmord” och stöd våra medarbetare inne i Gaza. Allt vi får in går oavkortat till dem.
Swisha 255 kr till 123 0524934 eller till PG 39691-1.
Skriv namn och adress i meddelandefältet
Mallak Abuhamda