Piratflaggor med dödskallar i stråhatt och premiärministerval på sociala medier. Generation Z vet att det finns fler än ett sätt att göra revolution på, och nu får makthavare över hela världen smaka på det.
Krönika|Lova Estling
I storslagna protester har Gen Z störtat regeringar, pressat presidenter och krävt reformer. Det är
revolutioner som till viss del tar plats på gator och torg, men vars verkliga kraft byggs upp bakom
skärmarna.
Över flera kontinenter har protester organiserats av Gen Z, alltså av oss som är födda mellan ca 1997 och 2012. Unga och studenter har alltid varit de första att resa sig och blåsa till strid mot orättvisor, och Gen Z visar att de kommer att bära facklan vidare. Protesterna är förstås inte förbehållna enbart denna generation. Begreppet Gen Z-protester syftar på användningen av sociala medier för att organisera sig, och den allt oftare förekommande flaggan, en referens till den populära mangaserien One Piece.
För första gången finns en till viss del vuxen generation med en uppväxt genomsyrad av sociala
medier och internet, och självklart syns det i protesternas utförande. Men frågan är: verkar
användningen av sociala medier för vår fördel, eller som en osynlig sabotör?
Den blixtsnabba mobiliseringen har varit protesternas framgångsfaktor. Att organisera massiva
demonstrationer över en natt var tidigare otänkbart, men Gen Z visar att sociala medier inte längre
bara kan användas för statusuppdateringar och selfies, utan också som politiskt vapen. Dessutom sätts det igång en kedjereaktion till andra länder när bilder och videor från protesterna delas på nätet. I och med den okontrollerbara spridningen över sociala medier blir det också svårare för regeringar att kväsa upproret. Det finns ingen enskild ledare och den historiskt väl använda lösningen att spärra in eller ta livet av alla meningsmotståndare blir plötsligt obrukbar.
Men digitala vapen har också en baksida. Det ständigt rullande flödet ökar risken att splittra
rörelserna. Fokuset kan bli lidande, intresset tunnas ut, och den gemensamma agendan blir allt svårare att hålla fast vid. Dessutom kan sociala medier ge en illusion av att engagemanget är större än vad det är. Det är lätt att återpublicera en bild från valfri världskatastrof på sin Instastory, men desto svårare att faktiskt ställa sig i demonstrationståget. Denna typ av digitala aktivism kan sprida information, väcka medvetenhet, och skapa opinion, men när det gäller att åstadkomma verkliga och långsiktiga förändringar är den inte särskilt effektiv.
Ännu har vi bara sett början på utmaningarna. Användningen av sociala medier i protester har visats kunna fälla regeringar, men kan den verkligen också lägga grunden för ett hållbart och långsiktigt styre? Demonstrationerna är en bra start, men vad händer när ministerposter ska tillsättas och regeringar bildas? Om Gen Z:s protester ska bli mer än kortlivade trender måste de mogna, organiseras, och hitta en gemensam strategi. Annars riskerar både engagemanget och den politiska slagkraften att falna.
Det är dags att visa att vi inte bara är en generation mobilmissbrukare. Vi är nästa statsminister,
president, polischef och premiärminister, men just nu är vi revolutionärer.
Bilden ovan: ”One Piece”-flaggan, som synts i täten vid anti-korruptionsprotester i bla Nepal, Indonesien och Frankrike, var också med i Luneta Park i Manila.
Lova Estling