Nej, lastgammal känner jag mig inte. Visserligen har håret gått från att vara gråmelerat till helt grått. Men ingen har hittills erbjudit mig sin sittplats på bussen. Och huvudet hänger med, även om jag inte alltid hittar de rätta namnen.
Krönika||Gay Glans
Med åren har jag blivit varse att massvis av telemarketingbolag hoppas att mitt huvud inte hänger med längre – och med det kunna tömma mina och min frus bankkonton. Skumma företag som först efter att jag bestridit och polisanmält deras krav har dragit tillbaka sina hot.
Det är obehagligt och tidsödande.
För ett tag sedan var det en firma som erbjöd drop-in-däckskifte som försökte lura mig. När jag väntade på min tur noterade jag en mekaniker som pratade inställsamt med en betydligt äldre man än jag, en man med hår likt snö.
Aj, aj tänkte jag – det ser illa ut. Förvisso uppfattade jag inga detaljer i deras samtal. Men att den äldre mannen kände sig pressad att köpa nya däck eller balansera om hjulen på sin högst ett år gamla bil var uppenbart. Någon noggrannare inspektion av däcken noterade jag inte. Bara säljsnack.
När det blev min tur gav mekanikern ett av mina 2900-kronors däck en hastig blick. Han strök ett finger över däcket och drog långsamt in luft mellan läpparna. Jag insåg direkt vad som var på gång.
– Så här kan det inte se ut, sa han med en påklistrad bekymmersrynka.
– Jaså? Och varför inte det?
– Du har sprickor i gummit.
– Du får ursäkta men jag råkar veta att däcken är i utmärkt skick, sa jag med spelad självsäkerhet.
– Var du har fått det ifrån vet inte jag, men du riskerar att de exploderar, sa han, med irritation i rösten.
– Än en gång, du får ursäkta, men jag fick grönt ljus av mekanikern senast jag servade bilen. Jag litar på honom. Däcken är bara använda i 500 mil.
– Tror du att jag ljuger? sa han, märkbart irriterad över att jag ifrågasatte hans kompetens – eller snarare över att jag genomskådade hans bluff. Få mig att köpa nya däck. Och utan min vetskap sälja de ”kasserade” däcken.
– Byt bara hjulen nu, så vi får det här överstökat, sa jag, minst lika irriterad som han.
Han lämnade mig utan ett ord. Inget hände med min bil. Efter någon minut kom han tillbaka med bestämda steg:
– Du är jävligt otrevlig, du får byta dina hjul någon annanstans.
– Bara för att jag är en gråhårig gubbe betyder det inte att jag är lättlurad. Fast det hörde han inte eftersom han bryskt lämnade mig för att kalla in bakomvarande förare för hjulskifte.
Trots allt nöjd körde jag cirka 25 kilometer till Malmö där jag hittade en firma som erbjöd drop-in-skifte.
– Tack för det, sa jag när jag betalade. Och däcken – såg de bra ut?
– Absolut, svarade mekanikern och räckte över kvittot.
På väg hem till Lund kände jag en inte helt angenäm eftersmak: Det är ju vare sig telefonförsäljaren eller mekanikern jag är irriterad på, utan systemet som utsätter både dem och mig – som gammal gubbe – för förnedringen att behöva luras.
Gay Glans