Trots min vilja till total samlad uppmärksamhet när jag lyssnade på den suggestiva rösten kunde jag inte sluta att tänka på att i samma ögonblick ägnade sig den israeliska regeringen åt att fortsätta mördandet av palestinier i Gaza medan den israeliska sångerskan Yuval Raphael sjöng ”New day will rise”. Medan jag satt på Moriska Paviljongen genomförde den israeliska armén en utrotningsoperation för att ”erövra” och permanent ockupera Gazas territorium. Samtidigt normaliserade Europa massakrerna i Gaza med Israels deltagande i Eurovision.
Kulturen|Alex Fuentes
Strax innan Eurovision Song Contest 2025 skulle starta satt jag på en konsert i Folkets Park -Moriska Paviljongen i Malmö för att lyssna på sångerskan Ebba Forsberg. Jag hade fått konsertbiljetter i present, det var utsålt. Det började för några år sedan då jag ville koppla av och tittade på en inspelad videokonsert med Mikael Wiehe. Låtarna avlöste varandra och att lyssna på dem gav en känsla av välbehag. Wiehe presenterade en gäst, Ebba Forsberg. Hon skulle sjunga en låt. Jag ska erkänna min okunnighet, jag visste inte vem hon var så jag lyssnade extra noga när gästen började sjunga. Jag blev såld. Vilken röst, vilken artist, tänkte jag och sedan dess har jag inte kunnat låta bli att lyssna på denna fantastiska artist. Nu, maj 2025, fick jag dessutom förmånen att lyssna live på artisten – det var en fin present.
Ebba Forsberg är tydligen en av Sveriges stora sångerskor, ”med en röst som ger tyngd, allvar och trovärdighet åt texterna.” Det läste jag senare i en DN-recension. Forsberg har släppt flera lovordade album, till exempel debutplattan Been There från 1997 som innehåller hennes eget material som följdes av ytterligare sju album. Sångerskan har gjort personliga tolkningar av giganter som Bob Dylan, Leonard Cohen och Tom Waits. Till denna vår hade man annonserat att hon bl.a. skulle spela flera helt nya tolkningar av Dylan, Cohen och Waits. Jag satt där på Moriska Paviljongen och lyssnade, uppmärksamt. Det var inte på Spotify utan i realtid. Jag kan bara hålla med DN:s recensent; Ebba Forsberg ”sjunger med en genomgående klarhet och koncentration”.
Det var precis denna ”klarhet” som jag upplevde som unik på konserten. På konserter brukar jag annars alltid distraheras. Förvisso lyssnar jag på de som framträder, men på något underligt sätt tittar jag på alla andra runt omkring mig, försöker gå in i dem och tycker mig begripa vad som händer i deras tankevärld, men nu var det helt annorlunda. Min koncentration var hundra procent och lite till. Sög åt mig varenda ord och varenda musikalisk not, bandet var dessutom enastående.
Trots min vilja till total samlad uppmärksamhet när jag lyssnade på den suggestiva rösten kunde jag inte sluta att tänka på att i samma ögonblick ägnade sig den israeliska regeringen åt att fortsätta mördandet av palestinier i Gaza, medan den israeliska sångerskan Yuval Raphael sjöng ”New day will rise”. Medan jag satt på Moriska Paviljongen genomförde den israeliska armén en utrotningsoperation för att ”erövra” och permanent ockupera Gazas territorium. Samtidigt normaliserade Europa massakrerna i Gaza med Israels deltagande i Eurovision.
Till saken hör att det fanns en påtaglig spänning i luften i staden Basel i Schweiz. Dels tusen och åter tusentals demonstranter som protesterade mot jippot på samma sätt som 20 000 hade gjort det i Malmö 2024 pga. Israels deltagande och dels en spänning mellan arrangören European Broadcasting Union (EBU) och Spaniens motsvarighet till SVT (RTVE) kring det fasansfulla som sker i Gaza. Inför sändningens början, då EBU:s sändningsregler för festivalen inte gällde, hade RTVE mörklagt sin skärm och lagt upp ett meddelande: ”When human rights are at stake, silence is not an option. Peace and Justice for Palestine”. EBU hotade då RTVE med ekonomiska sanktioner om spanjorerna envisades med att visa budskapet. Eurovisions arrangör EBU hävdade, precis som man gjorde 2024, att Eurovisionscenen är ”opolitisk” vilket Israel i fjol trotsade varför EBU tvingade landet att skriva om bidraget för att avpolitisera texten.
Ryssland fick inte vara med, inte heller i år, av politiska skäl (invasionen av Ukraina), men Israels regim, ansvarig för pågående folkmord i Gaza har fri access till Eurovisions scen. Journalisten Szymon Stellmaszyk som har bevakat eventet i 20 år ställde förra året en kritisk fråga till Israels tävlande varför han 2025 nekades pressackreditering och hindrades att bevaka Eurovision på plats. Anledningen till att man nekade journalistens ackreditering ”kan vara det begränsade antalet platser för journalister”, sa Martin Green, ny direktör för Eurovision Song Contest. ”Opolitisk”?
Åter till Moriska Paviljongen. Där satt jag och njöt av tillställningen. Ebba Forsberg visade en otrolig närvaro och det ledde till att de som lyssnade sökte sig in i sångerna, även om man inte hade hört låtarna innan vilket också var fallet med två personer i mitt sällskap. Det var således inte bara jag som lät mig hänföras av text och melodi. Forsberg var väldigt uppfylld av musiken. Även när sångerskan inte sjöng var hon lika uppfylld av hur bandets medlemmar musicerade, var och en i bandet var då i centrum för musiken. I mellannumren berättade Forsberg att två nya album var på väg ut och publikens applåder ökade. Men hur vackert Forsberg än sjöng och hur försjunken jag än var av hennes förtrollande röst, upplevde jag att det fanns ett kompakt tryck när hon talade. Sakta och intensivt levererades de genomtänkta orden, och så tystnad mellan orden. Det kändes inombords; vad är det som tynger henne, hörde jag mig själv säga i min inre monolog. Hon andades djupt och sa att vardagen var extremt svår att stå ut med och frågade retoriskt om vi som lyssnade också upplevde det hon kände. Forsberg mindes sin äldre syster som 1975 skrek Franco mördare! på Sergels torg i Stockholm. Hon sa Franco men jag själv hörde namnet Netanyahu. Hon sjunger inte bara vackert, hon vågar också ta ställning liksom flera av filmstjärnorna på filmfestivalen i Cannes.
Bob Dylan besökte Sverige första gången 1966 och Mikael Wiehe och Ebba Forsberg tolkade bl.a. Dylan på svenska För att jag älskar dig. På Moriska Paviljongen i Malmö gjorde hon en personlig tolkning av Dylans A Hard Rains a-Gonna Fall och atmosfären vibrerade. Det var fascinerade att se och höra henne framföra låten. Sångerskan har tidigare sagt ”Det blir framförallt tolkningar av Cohens texter, som ligger mig varmt om hjärtat. Han hämtar sin kreativitet och sina ordval från en mer spirituell tradition och det passar mig bra, med tanke på allt som händer i världen”. Nytt mellannummer och återigen, de retoriska orden ”på allt som händer i världen…”. Tystnaden tog över makten… Nu får det för fan vara nog, sa hon med ett sådant eftertryck och applåderna tog sedan över. Forsberg sa inte ordet folkmord, men jag fick för mig att alla hörde det. Det pågår ett folkmord i Gaza, nu får det för fan vara nog!
Konserten var över och väl hemma fick jag höra att vinnaren av Eurovision song contest 2025, var låten ”Wasted love”.
Österrikes Johannes ”JJ” Pietsch, hade på en presskonferens sagt att ”Love is stronger than war”. Hela Europa visste vad vinnaren pratade om, även om ordet Israel inte nämndes. RTVE:s programledare hade tidigare uppmanat till ett krav ”för fred, rättvisa och respekt för mänskliga rättigheter i enlighet med festivalens inkluderande och fredliga syfte”. EBU hotade då RTVE med böter, spanjorerna hade rapporterat om dödsfallen i Gaza under presentationen av Israel i Eurovision. RTVE:s svar på hotet var kraftfullt: ”Fred och rättvisa för Palestina”. Två år i rad har Eurovision Song Contest fläckats med blod. Den ”opolitiska” karaktären hos tävlingen som European Broadcasting Union utropat var lika hycklande nu som 2024 då Malmö sa nej till folkmord. Hemma var jag tvungen att lyssna på när Mikael Wiehe sjunger ”en sång till modet” och jag tänkte på Ebba Forsberg.