I boken Förbannelsen gör Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet, en ilsken, initierad och välskriven uppgörelse med socialdemokratins ekonomiska politik sedan 1990-talet. Det är en politik hon själv var med och implementerade under några år som tjänsteman på finansdepartementet.
Kjell Östberg recenserar.
Kulturen|Kjell Östberg
Partiledningens uppslutning bakom det nyliberala tänkandet hade börjat tidigare, men det var först i kölvattnet av den djupa 90-talskrisen som följderna blev tydliga: nedskärningarna i de sociala skyddsnäten, privatiseringarnas konsekvenser, de fördjupade klassklyftorna.
Och finansdepartementet var navet. Vårt uppdrag var att Sverige aldrig skulle återfalla i ekonomiskt kaos, skriver Pettersson. Då gällde det att avvisa LOs ”kortsiktiga krav” (att bekämpa arbetslöshet och återställa reallöner) eller partimedlemmarnas ”naiva drömmar” (om en återgång till en traditionell socialdemokratisk välfärdspolitik). Själv var hon med och sa nej.
Utan omskrivningar skildras hur makt korrumperar. Ingenting jag upplevt kan jämföras med den förhöjning som uppstår nära maktens centrum, förutom kanske en stark förälskelse, skriver hon. Det är att tro sig vara i kontakt med nuet och nära den kraft som formar framtiden.
Hon illustrerar med diskussionerna om den ökande sjukskrivningen. Man talade om en svensk sjuka, en epidemi av bidragsfusk. Egentligen beskrev kurvorna en verklighet där 90-talskrisens stora nedskärningar hade satt sig i ryggar, axlar och magar på kvinnor som jobbade i vården och äldreomsorgen. Men på finansdepartementet framstod det som ett personligt, individuellt val. Kvinnorna framställdes som fuskare och snyltare. Det krävdes tuffare regler. Den mänskliga smärtan reducerades till stapeldiagram och grafer som pekade åt fel håll. Jag anmälde ingen avvikande mening, skriver Pettersson. Jag hade heller ingen sammanhängande kritik av besluten som fattades.
Idag är hon skoningslös mot konsekvenserna av den politik hon försvarade. Mot Magdalena Anderssons tal om fulla lador – en politik som undvikit investeringar och som gjort vårt land fattigare, svagare, mer ojämlikt, heter det.
Framtiden hänger istället på att vi lyckas bryta 90-talets förbannelse och hitta svaren på dagens stora frågor, är hennes credo. Här vänder hon sig till en lång rad spännande forskare och samhällsdebattörer för vägledning. Till Karins Petterssons stora förtjänster som kulturchef hör att hon introducerat många av dem på sina sidor. Men några snabba lösningar levereras inte. Och slutorden andas väl snarare resignation än hopp: ”Inte alltid, men ibland känner jag att en annan framtid finns nästan inom räckhåll.”
Kanske avspeglar de ett drag av oundviklighet i hennes text.
Fanns det egentligen någon annan lösning än marknadens? Hon verkar tveka. De modeller som socialdemokratin förlitade sig på slutade fungera, menar hon. De som trodde att de visste hur man byggde samhället förlorade fotfästet. De centrala löftena om jämlikhet och full sysselsättning gick inte längre att hålla. Kanske hade Sverige kunnat bli ett annorlunda land om de största misstagen undivikts, om inte avregleringarna blivit så extrema, om inte kreditmarknaden avreglerats så vårdslöst, undrar hon. Men någon alternativ väg för socialdemokratin skisseras inte.
I samma riktning pekar en tendens att generalisera de egna erfarenheterna och göra dem allmängiltiga. Min generation – den som började komma ut i vuxenlivet i slutet av 1990-talet – lärde sig tidigt att politik var spel, skriver hon. Mycket handlade om att röka hasch i Barcelona, ha pengar till nya sneakers och leva utan tyngd. På så sätt var det en opolitisk generation. Att söka till handelshögskolan var ett naturligt steg.
Det stämmer naturligtvis inte, inte ens i snävt Stockholmsperspektiv. Jag vet två andra tjejer, jämnåriga med Pettersson, liksom hon uppvuxna i medelklassmiljö i söderförort med politiskt aktiva föräldrar på vänsterkanten En använde sina höga betyg till att söka in på socialhögskolan. Den andra valde att engagera sig i flyktingsolidaritet och queerrörelser.
För samtidigt som boken ofta målar med breda penseldrag saknar man ibland ett perspektiv utanför departement och tidningsredaktioner.
Det som framför allt saknas är just diskussionen om alternativen och om motståndet. För det fanns. Visst tar hon kraftfullt avstånd från Lars Trägårdhs nationalistiska historieskrivning om Sverige som ett land av fria bönder som löser problem i samförstånd. Berättelsen om Sverige handlar om konflikt. Men nu doldes den under en yta av samförstånd, menar hon.
Med ett sådant perspektiv försvinner Rosornas krig och Dalauppropet på 1980-talet. Och LOs ihärdiga och välformulerade kritik av den nyliberala vändningen, de sociala nedskärningarna och den galopperande arbetslösheten på 90-talet – kritik i stor utsträckning riktad direkt till finansdepartementet. Pettersson noterar kvinnolitteratur av Faludi, Butler och Nina Björk men inte stödstrumpor, nytända tjejgrupper och arbetslösa kvinnors uppror mot krispolitiken. Hon ser skinheads, rasism och Ny Demokrati men inte antirasister eller Expo.
Visst finns det undantag. Hon diskuterar inkännande den alternativa globaliseringsrörelsen. Med sorg konstaterar hon hur partiet stötte bort en ny ung vänster som hade kunnat förnya den gamla maktapparaten. Men hon ser inte de ilskna kommunalarbetare som samtidigt går ut i en stor strejk med massivt folkligt stöd i protest mot konsekvenserna av finansens nedskärningar.
Karin Pettersson har skrivit en viktig bok med många insiktsfulla reflexioner. Med en förhoppningsvis växande bred folklig mobilisering mot Tidöpolitiken, en nytänd klimatrörelse och en fortsatt stark Palestinarörelse kommer nog nästa bok att få ett mer positivt slutackord.