Imperialismen och vi (4)

Vårt västliga levnadssätt

Jag ska ingalunda förneka betydelsen av rörelser underifrån mot imperialismen, skriver historikern Werner Schmidt som själv är med i Svensk-Kubanska föreningen, i sitt fjärde bidrag till diskussionen om imperialismen. Det jag kritiserade i min artikel ”imperialism och anti-imperialism i dag” var ensidigheten eller det absoluta i Håkan Blomqvists och Alex Fuentes hållning. Werner Schmidt: Det socialistiska Kuba hade aldrig överlevt med Internationalens tolkning av imperialism – Internationalen Jag betonade nödvändigheten av ett både-och, såväl dessa rörelser som statliga aktörer. Tillsammans kan de få en större anti-imperialistiskt verkan. Men samtidigt gäller det att vara realistisk beträffande organiseringen av ”solidariteten underifrån”.

Fokus | Werner Schmidt

II artiklarna av Alex och Håkan i Internationalen brukar ”solidariteten underifrån” lyftas fram som den avgörande anti-imperialistiska kraften. Jag ska ingalunda förneka betydelsen av sådana rörelser underifrån; jag är själv medlem av Svensk-kubanska föreningen sedan början av 1970-talet. Det jag kritiserade i min artikel ”imperialism och anti-imperialism i dag” var ensidigheten eller det absoluta i de bådas hållning och jag betonade nödvändigheten av ett både-och, såväl dessa rörelser som statliga aktörer. Tillsammans kan de få en större anti-imperialistiskt verkan. Men samtidigt gäller det att vara realistisk beträffande organiseringen av ”solidariteten underifrån”. Jag kommer i denna artikel peka på de faktiska svårigheter som vänstern i Sverige och i det övriga kollektiva Väst måste räkna med i sitt solidaritetsarbete.

I min förra artikel ”Europeiseringen av världen” visade jag att den europeisk/västerländska civilisationen började ta form efter ”upptäckten” och koloniseringen av den amerikanska dubbelkontinenten. Därefter uppstod en global arbetsdelning som utgjorde och fortfarande utgör förutsättningen för det kapitalistiska världssystemets (re)-produktion. Tillsammans med denna ekonomiska polarisering formades även ett dikotomiskt narrativ som ställde upplysningens ”moderna” subjekt i väst mot det koloniala andra. Genom konstruktionen av detta andra kunde de underkuvade folken i det globala Syd förtingligas som ”de andra” och exploateringen av deras arbetskraft och naturresurser legitimeras.

Detta ledde till att det uppstod en gemensam politisk identitet i det kollektiva Väst, i vilken dess innevånare kunde uppleva sig själva som en högre stående ”ras” och tillhörande en överlägsen civilisation. Denna rasifierade kollektiva identitet ingår som oreflekterad legitimationsgrund i vårt eget levnadssätt.

Begreppet ”levnadssätt”

Den italienska marxisten Antonio Gramsci utvecklade begreppet levnadssätt utgående från Marx’ syn på sammanhanget mellan människornas produktions– och det därmed korresponderande levnads-sättet. Med det senare begreppet förbinder Gramsci människornas vardag med samhällets materiella strukturer eller dessa strukturer med vardagen. För en fungerande kapitalistisk ackumulation och reproduktion krävs en koherens mellan den skiftande konkreta produktionen och konsumtionsnormer som är anpassade till den. När det kapitalistiska produktionssättet på grundval av denna koherens är förankrat i vardagspraktikerna och i vardagsförståndet upplevs detta produktionssätt – i Marx’ mening – som naturligt.

Vårt levnadssätt kan betecknas som imperialt, därför att det utnyttjar naturresurser och billig arbetskraft från det imperialistiskt underordnade globala Syd. Begreppet ”imperialt” levnadssätt vill tydliggöra den imperialistiska politikens förankring i vardagspraktikerna och vardagsuppfattningarna, inte bara hos de övre samhällsskikten utan även hos lönearbetarkollektivet.

Privilegiet att exploatera människa och natur i det globala Syd var fram till Andra världskriget förbehållet de övre klasserna. Vårt nuvarande levnadssätt uppstod genom en rad klasskompromisser mellan de härskande eliterna och krav underifrån. Den stora förändringen kom under de tre första decennierna efter Andra världskriget, under den fordistiska perioden.[1]

Det imperiala levnadssättet blir hegemoniskt

Under fordismen förbättrades lönearbetarnas socioekonomiska läge avsevärt. De framgångsrika striderna om bättre levnadsförhållanden och utvidgade handlingsmöjligheter ledde inte bara till nämnda socioekonomiska framsteg utan innebar samtidigt en utvidgning och fördjupning av det imperiala levnadssättet. Genom att vara en naturlig beståndsdel även av lönearbetarkollektivets vardag blev det imperiala levnadssättet hegemoniskt.

Detta levnadssätt kan inte existera utan ett utanför, det är därför det kan kallas för imperialt. Ju mer den resursintensiva produktionen bredde ut sig i det kollektiva Väst desto större blev behovet av ett utnyttjande av billig arbetskraft och naturresurser i det globala Syd. Skyddet av vårt levnadssätts yttre förutsättningar krävde och kräver militära interventioner och institutionaliserat tvång i form av internationella handelsavtal. Det globala arrangemang som skapades för att säkerställa dessa yttre förutsättningar kallades Pax Americana.

Levnadssätt och vardagsförstånd

I min bok Humanisten Karl Marx redogör jag för Marx’ analys av alienationens konsekvenser för lönearbetarnas syn på det kapitalistiska produktionssättet. De som dagligen agerar i och har att göra med det kapitalistiska ta produktionssättet, framhåller Marx, betraktar detta och hela kapitalismen slutligen ”som en självklar naturlag” och ”känner sig riktigt hemmastadda där”. (2020, kap. 8)

Utan egna existensmedel måste lönearbetarna sälja sin arbetskraft på marknaden för att kunna leva. Denna nödvändighet tvingar dem in i ett produktionssätt som ger upphov till samhälleliga klyvningar, tilltagande global ojämlikhet och miljöförstörelse. Samtidigt gäller emellertid: det produktionssätt där lönearbetare i våra västliga länder tjänar sitt levebröd gynnas av ojämlik tillägnelse av arbetskraft och resurser i det globala Syd. Bland annat därför måste det strukturella tvånget som lönearbetssystemet vilar på – i global jämförelse – inte nödvändigtvis uppfattas som ett tvångssystem. För många lönearbetare erbjuder det rådande levnadssättet möjligheter till ett subjektivt uppfyllt liv. Den ojämlika tillägnelsen av arbetskraft och natur utifrån subventionerar lönerna i Väst och möjliggör förvärvet av varor (hushållsapparater, bilar, smartphones osv) som kan underlätta och berika vardagen. Vårt levnadssätt är alltså samtidigt existentiell nödvändighet och löfte, tvång och förutsättning för en relativt dräglig vardag.

Internationell solidaritet kräver samhällsförändring här hemma

Hegemonibildning är ingen enkel process där bourgeoisien själv skulle kunna skapa sig de subjekt och de vardagspraktiker som behövs för att säkerställa en störningsfri ackumulation och reproduktion. Det rör sig i stället om samhälleliga konflikter där olika grupper ingår kompromisser mellan sina egna förväntningar och livsperspektiv å ena sidan och de samhälleliga möjligheterna å den andra. Det faktum att den samhälleliga hegemonin som bär upp vårt levnadssätt är resultat av klasskompromisser innebär att detta levnadssätt kan förändras, så att det inte längre är imperialt eller mindre beroende av billig arbetskraft och naturresurser från det globala Syd. Men för att en sådan förändring ska kunna bli verklighet krävs det att det den samhälleliga vänstern kommer att presentera en övertygande motberättelse, en vision om ett annat levnadssätt.

Mitt facit är: Internationalistiskt solidaritetsarbete och samhällsförändring här hemma hör ihop. För att kunna förändra vårt imperiala levnadssätt måste de svenska imperialistiska och militaristiska krafternas samhälleliga makt trängas tillbaka.

I min avslutande Del 5 kommer jag att presentera en ”alternativ berättelse om kriget i Ukraina”.

---

[1] Se min artikel ”Kalla kriget och arbetarrörelsens ’Guldålder’”, Internationalen 21/9 2025