Dagarna kring den 13 augusti högtidlighölls hundraårsminnet av Fidel Castros födelse i stora delar av de globala Syd.1 Här hemma teg medierna – med ett enda undantag: Internationalens utgivare, Alex Fuentes, uppmärksammade minnet, men på sitt speciella sätt.
Så skriver Werner Schmidt i en replik.
Alex Fuentes svarar direkt.
Opinion| Werner Schmidt, replik, och Alex Fuentes, slutreplik
I min artikel ”Om en eurocentrisk vänster” (8/8 26) analyserade jag Internationalens specifika variant av ”kombinerad” internationalism. Använt på Kuba innebär den att tidningsredaktionen visserligen i ord tillbakavisar US-imperialismens aggression, men samtidigt stödjer den olika ”underifrån”-organiserade grupper på Kuba som säger sig bekämpa ”den byråkratiska deformationen av landet”. Detta ständigt upprepade mantrat om ”underifrån”-organisering betecknade jag som uttryck för en eurocentriskt inskränkt marxism som inte förstår att den antiimperialistiska frigörelsen i det globala Syd sker i två etapper. Kubas nationella frigörelsekamp mot US-marionetten Batista under Fidel Castros ledning kan betecknas som en genuin folklig kamp ”underifrån”; men alltsedan den revolutionära regeringen förklarade sig vara socialistisk tvingades den att försvara sitt suveräna vägval mot den besegrade Batista-regimens imperialistiska herrar 90 mil norr om Kubas kust. I denna kamp gällde och gäller det idag än mer att förlita sig på andra organisationsformer än dem som favoriseras av Internationalens redaktion. Det som tydligen inte passar in i den eurocentriska revolutionsmallen är insikten att det kubanska folkets främsta resurs i den antiimperialistiska försvarskampen på liv och död är den nationella enheten och en stark försvarsduglig statlig organisation – och stödet från de länder som Internationalen förtalar som ”det andra imperialistiska blocket under Kinas ledning.
Fienden i Miami och Washington har emellertid förstått nämnda faktum och agerar i enlighet med det. Som förberedelse för en militär invasion organiserar och stödjer den olika former av ”oberoende” organisationer eller anonyma nätverk som har till uppgift att – så att säga ”underifrån – splittra nationen, göda missnöje och uppegga misstro mot staten – den kollektiva antiimperialistiska försvarsorganisationen.
Ett lågvattenmärke
I artikeln ”Hundra år efter Fidel – en ny vänster tar ton på Kuba” (15/8 26) berömmer Fuentes i ingressen Fidel som ”en av den moderna tidens mest karismatiska revolutionära ledare”, men detta görs endast för att sedan bli till språkrör för ”en ny vänster” eller för ”ett nytt politiskt nätverk” på Kuba: Nuevo Movimiento Revolucionario Cubano (NMRC). I det manifest som NMRC publicerade på nätet riktas – helt i överensstämmelse med Internationalens eget credo – kritiken ”åt två håll: mot den amerikanska imperialismen – och mot den kubanska statsbyråkratin”. I den senare riktningen centreras kritiken, enligt Fuentes, ”mot GAESA – de kubanska väpnade styrkornas mäktiga företagskonglomerat”, och man kräver dess expropriering för att sedan – ”underifrån” – kunna ”styras demokratiskt av arbetare och lokalsamhällen”.
Det som Fuentes förtiger eller kanske inte vet är att den nya kubanska ”vänsterns” centrala krav inte är någonting annat än en blåkopia av USA:s senaste sanktionspaket mot Kuba. I ett uttalande den andra juni i år informerade Kubas regering i artikeln ”Analys av en statlig förtalskampanj” om detta paket som Washington hade offentliggjort den första maj. Det innehöll ”den verkställande förordningen 14404” som pekade ut
Grupo de Administracion Empresial GAE(dvs GAESA) som mål, denna gång i
kombination med de så kallada sekundära sanktionerna riktade mot alla utländska
aktörer som bedriver verksamhet av något slag med denna grupp, med särskild tonvikt
på påtryckningar mot finansinstitut. De rör sig om den mest intensiva,
oproportionerliga och farliga eskaleringen i den senaste tidens historia av relationerna
mellan Kuba och USA. Det avsiktliga syftet är att isolera landet diplomatiskt,
kommersiellt, finansiellt, och energimässigt;omöjliggöra nationens motståndsförmåga;
ställa villkor för dialogen och utvärdera olika alternativ för militär aggression
(Granma 2/6 26)
Företagsgruppen GAE(SA) grundades under den s.k. Período Especial som inleddes med Sovjetunionens sammanbrott och därmed det plötsliga försvinnandet av Kubas viktigaste samarbetspartner. Detta ledde till en ytterst svår samhällsekonomisk kris. Skapandet av GAE syftade till att samla företag med förmåga att generera de utländska valutor och resurser som Kuba behövde för att upprätthålla och utveckla de sociala landvinningarna i olika samhälleliga sektorer. De tjänster som GAE ”har tillhandahållit för fosterlandet är oräkneliga”, konstaterar regeringen och nämner bl.a.
byggandet av mer än 10 000 bostäder i olika provinser i landet, i skapandet av ett
pionjärläger och semesterprogram för barnsamt existentiellt stödåt den kubanska
ekonomin under covid 19-pandemin.Frukterna av denna affärsverksamhet har också
använts till investeringar i värmekraftverket Lidia Ramon Pérez( Felton) i Holgui´n, till
utformningen och konsolideringen av stora vattenbyggnadsverk (…) också till
investeringar och renoveringar som gjorts i polikliniker;familjeläkarmottagningar och skolor.
Alla dessa aktiviteter, fortsätter uttalandet, har varit ”ett samordnat och effektivt svar på den ekonomiska belägring som under många år har försökt kväva den kubanska revolutionen”. GAE är inte, som den nya kubanska ”vänstern” och dess språkrör på Internationalen insinuerar, ett verk av hemlighetsmakeri, inte heller av eliter och än mindre en väg till berikning för ett fåtal. Det är tvärtom ”ett av de många exempel som under vår väg har gjort det möjligt för oss att stå emot den ständiga aggressionen från USA:s regering”.
För att förbereda en militär aggression, förklarar Kubas regering i nämnda artikel, är det nödvändigt för Washington att ”bygga upp och befästa en berättelse som syftar till att misskreditera alla institutioner som utgör stödet för vårt samhällsprojekt”. Alex Fuentes bidrar till att befästa denna misskrediterande ”berättelse”.
I min artikel ”Om en eurocentrisk vänster” drog jag slutsatsen att Internationalens speciella form av internationalism tenderar till – för att använda Fuentes eget språkbruk – att förvandla dess förespråkare till ”okritiska bulvaner” åt den imperialistiska fienden. Alex Fuentes artikel med anledning av Fidels hundraårsminne är en övertydlig bekräftelse av min slutsats.
Werner Schmidt
Att försvara Kuba är inte att tiga om Kuba
Att försvara Kuba mot USA blockad och imperialistiska aggressioner innebär inte att försvara den kubanska byråkratin. Tvärtom har den revolutionärt socialistiska tradition som Internationalen tillhör länge förenat försvaret av den kubanska revolutionen med kravet på socialistisk demokrati och folklig självorganisering. Det är också utgångspunkten när Werner Schmidt kritiserar Internationalens hållning till Kuba.
Werner Schmidt menar att min artikel ”Hundra år efter Fidel – en ny vänster tar ton på Kuba” bekräftar hans tidigare anklagelse att Internationalens hållning riskerar att göra oss till ”okritiska bulvaner” för USA-imperialismen. Det är en anmärkningsvärd anklagelse mot en tidning som gång på gång försvarat Kuba mot USA blockad, sanktioner och hot. Internationalen har under det senaste året beskrivit USA politik som ekonomisk krigföring, kritiserat försöken att strypa Kubas energiförsörjning, rapporterat om internationella solidaritetsaktioner och krävt ett slut på blockaden. I juli löd Internationalens ledarrubrik: ”Kuba behöver allt stöd!”
Men bakom polemiken finns en verklig politisk skiljelinje. Den kubanska revolutionen 1959 var en historisk seger. Batistas USA-stödda diktatur störtades. Revolutionen genomförde jordreformer och nationaliseringar och skapade sociala landvinningar inom bland annat sjukvård och utbildning. USA accepterade aldrig revolutionen. Invasionen i Grisbukten 1961, sabotage, attentatsplaner, ekonomisk blockad och senare Helms-Burton-lagens extraterritoriella sanktioner har haft samma grundläggande syfte: att bryta den kubanska revolutionens oberoende och återställa USA dominans över ön. Mot detta står vi på Kubas sida.
Men två saker kan vara sanna samtidigt. Kuba utsattes för en hänsynslös imperialistisk belägring. Samtidigt utvecklades ett politiskt system där kommunistpartiet fick monopol på den politiska makten, självständig politisk organisering starkt begränsades och en statlig och partibunden byråkrati fick ett växande inflytande. Att konstatera det senare upphäver inte det förra. Fjärde Internationalen hälsade den kubanska revolutionens seger som en historisk revolutionär framgång, men vägrade samtidigt att göra Fidel Castro eller den kubanska staten politiskt ofelbara. Man varnade för byråkratiseringen och den kubanska ledningens allt närmare förhållande till den sovjetiska byråkratin. Det handlade inte om mindre solidaritet med Kuba utan om en annan uppfattning om socialism.
För Schmidt tycks staten nästan sammanfalla med revolutionen själv. Han beskriver den kubanska staten som ”den kollektiva antiimperialistiska försvarsorganisationen”. Där ligger mycket av vår skiljelinje. Kuba ska försvara sig mot imperialistisk aggression, men staten är inte identisk med arbetarklassen eller folket. Socialism handlar inte bara om vem som formellt äger produktionsmedlen utan också om vem som faktiskt bestämmer över dem. Därför är arbetarnas självorganisering, demokratiska rättigheter och möjligheten att bilda politiska strömningar inte något bihang till ett socialistiskt projekt. De är en del av dess kärna. Socialistisk demokrati kan inte skapas av byråkrater utan genom de arbetandes egen aktivitet.
Och NMRC? Schmidt ägnar en stor del av sitt inlägg åt den nybildade Nuevo Movimiento Revolucionario Cubano, NMRC, som min artikel rapporterade om. Hans huvudargument är att eftersom både Trumpadministrationen och NMRC angriper det militärkontrollerade företagskonglomeratet GAESA, är NMRC krav i praktiken en ”blåkopia” av Washingtons politik. Det håller inte.
Två politiska krafter kan kritisera samma institution av fullständigt motsatta skäl. USA försöker genom sanktioner strypa den kubanska ekonomin och skapa förutsättningar för regimskifte. NMRC kräver däremot uttryckligen ett slut på USA embargo och motsätter sig imperialistisk inblandning. Washington eftersträvar en kapitalistisk omvandling av Kuba. NMRC motsätter sig vad den betecknar som en skoningslös privatisering och försvarar offentligt och socialt ägande av strategiska sektorer.
När NMRC kräver att GAESA ska upplösas föreslår man inte att dess hotell, banker och andra företag ska säljas till amerikanska kapitalintressen. Kravet är att resurser ska överföras till sjukvård, utbildning och pensioner och att strategiska verksamheter ska stå under demokratisk kontroll av arbetare och lokalsamhällen. Man kan diskutera detta program. Man kan fråga hur stor NMRC är, vilken social förankring den har och om dess strategi är realistisk. Det bör man också göra. Det är en ny politisk strömning och mycket återstår att veta om den. Men att göra NMRC till en politisk kopia av Trumpadministrationen därför att båda kritiserar GAESA är argumentation genom association, inte politisk analys.
Samma problem uppstår i Schmidts försvar av GAESA. Att USA riktar sanktioner mot ett företag eller en statlig institution innebär inte att institutionen blir oantastlig från vänster. GAESA är ett mäktigt företagskonglomerat under de kubanska väpnade styrkorna med verksamheter inom bland annat turism, detaljhandel, finans, transporter och hamnar. Den kubanska regeringen försvarar strukturen med att den varit nödvändig för att dra in hårdvaluta och hålla ekonomin fungerande under blockaden. Det argumentet måste tas på allvar. En ekonomisk belägring som pågått i över sex decennier har självklart format Kubas ekonomiska strukturer.
Men därav följer inte att socialister ska avstå från frågor om vem som kontrollerar resurserna, hur besluten fattas och vilken demokratisk insyn arbetande kubaner har. Washington vill försvaga GAESA för att försvaga den kubanska staten. En socialist kan kritisera GAESA därför att ekonomisk makt bör stå under demokratisk folklig kontroll. Det är två helt olika politiska utgångspunkter.
När stora protester bröt ut på Kuba sommaren 2021 intog Fjärde Internationalen samma grundläggande position: omedelbart slut på den imperialistiska blockaden och all utländsk inblandning – samtidigt med krav på rätten att demonstrera, oberoende sociala rörelser, politisk pluralism och socialistisk demokrati. Det är alltså ingen ny ”eurocentrisk” uppfinning utan en konsekvent revolutionärt socialistisk hållning.
Bakom vår meningsskiljaktighet finns slutligen frågan om hur dagens värld ska förstås. Om världen delas upp i två läger – USA och dess allierade på ena sidan och Kina, Ryssland och BRICS på den andra – tenderar det som försvagar Washington att automatiskt framstå som progressivt och kritik mot stater på andra sidan som suspekt. Jag delar inte den analysen.
USA förblir världens mäktigaste imperialistiska stat och dess historia i Latinamerika är blodig. Men därav följer inte att Vladimir Putins kapitalistiska Ryssland eller Kinas växande stormaktsintressen representerar ett socialistiskt alternativ. Socialister behöver inte välja mellan Washington, Moskva och Peking. Vår utgångspunkt är arbetande människors självständiga intressen och deras rätt att organisera sig. Också på Kuba.
Internationalen kommer att fortsätta kräva ett omedelbart och ovillkorligt slut på USA blockad. Vi kommer att motsätta oss ekonomiska sanktioner, politiska hot och varje försök till militär intervention eller USA-dirigerat regimskifte. Kubas framtid ska avgöras av kubanerna, inte av Vita huset eller högern i Miami. Men av exakt samma skäl försvarar vi kubanernas rätt att organisera sig och förändra sitt eget samhälle.
Den avgörande frågan är alltid: Från vilken klassmässig och politisk utgångspunkt riktas kritiken – och vilket samhälle vill man ersätta det existerande med? USA vill återupprätta kapitalets fulla makt över Kuba. Socialister som förespråkar offentligt ägande, arbetarstyre och socialistisk demokrati vill något helt annat. Att försvara Kuba mot imperialismen utan att ge politiskt stöd åt byråkratin är därför ingen motsägelse. Det är bland annat vad socialistisk internationalism innebär.
Alex Fuentes