Det är en varm sommardag. Tillsammans med aktivister från Svenska Freds och ytterligare fem fredsorganisationer delar jag ut ett brev från oroliga seniorer till elever på en gymnasieskola. I brevet beskriver vi vår oro för de ungas framtid. Att vi är livrädda för att våra ungdomar och våra egna barnbarn ska tvingas ut att dö i ett krig.
Krönika| Gay Glans
Jag kände en viss osäkerhet när jag närmade mig skolan. De senaste årens upprustning och ständiga tal om krigsberedskap har förändrat debattklimatet. Skulle ungdomarna be mig dra åt helvete? Kalla mig för landsförrädare?
Det tog inte lång stund innan ett fönster på ovanvåningen öppnades och en ung man sträckte sig ut:
– Hej! Vad gör du?
Jag förklarade vem jag var och innehållet i brevet.
– Vänta, jag kommer, sa han.
En knapp minut senare stod han framför mig.
– Så du är orolig?
– Ja.
– För vad?
– Att du och mina barnbarn ska tvingas ut i krig nu när Sverige har gått med i Nato.
Han tittade på mig, gav mig ett instämmande leende och sa:
– Det är jag också. Skiträdd.
Ytterligare ungdomar anslöt sig. Ett tiotal elever bildade en halvcirkel runt mig. Definitivt inte hotfull, tvärtom. De läste brevet, ställde frågor och kommenterade innehållet.
En av pojkarna, som dittills lyssnat, tog till orda, inte högt utan nästintill viskande:
– Jag är också nervös. Tänker på det varje dag.
Ingen av ungdomarna bad mig dra åt helvete, eller anklagade mig för landsförräderi. I stället mötte jag ungdomar som bar på en oro som de uppskattade att tala med mig om som ”senior”.
– Men vad gör vi om ryssen kommer? frågade en annan elev. Ska vi bara ge Putin landet?
– Det är en rimlig fråga, svarade jag. Ingen vill leva under ockupation eller diktatur. Har ni läst om hur det gick för danskarna under andra världskriget?
– Min mormor kommer från Odense, hon har berättat lite.
Då har hon kanske berättat att Danmarks armé var för svag för att göra motstånd. I stället bildades underjordiska motståndsgrupper som vållade tyskarna stora problem. Det räddade förmodligen tusentals danskars liv.
– Mormor har berättat om det. Hennes pappa hjälpte judar fly till Sverige.
– Det har du aldrig sagt något om, sa en av killarna, uppenbarligen imponerad.
– Men vad gör vi då? Jag vill inte bli soldat, sa en annan elev.
– Ni kan bilda fredsgrupper, gå ut på gator och protestera. Var arga. Vi seniorer står på er sida. Vi hänger gärna med ut på gatorna.
Vi log åt tanken.
– Det är lektion snart.
– Jag förstår, sa jag. Men innan vi skiljs vill jag att ni funderar på hur ni vill göra när det är dags att mönstra om ett par år. Ni har rätt att begära vapenfri tjänst. Ansök om att få ingå i civilförsvaret som sjukvårdare, kanske till och med som brandmän.
– Kan man det?
– Du har laglig rätt att ansöka om vapenfri tjänst, men det är inte säkert att ansökan beviljas. Kontakta oss på Svenska Freds, vi stöttar er med råd och tips. Ni hittar vår adress på brevet.
– Schysst. Kul att du kom.
– Kul att få prata med er. Lycka till nu.
När jag återförenades med mina aktivistkamrater var vi positivt överraskade över ungdomarnas öppenhet och vilja att prata om sin oro. Om sin rädsla att riskera dö i krig.